Vad är det som går och går..

Min psykolog har gett mig en läxa. Varje dag den här veckan ska jag titta på en kalender. Kanske inte låter som en så svår sak för de flesta. Men för mig är det så ångestframkallande att jag hellre möter ett lejon (okej, kanske en liten överdrift – jag är bra på att överdriva).

Jag har nämligen fobi för tiden. Tiden bara går och går. Jag kan inte stoppa den, inte kontrollera den eller ens acceptera den.

För några år sedan funderade jag inte så mycket över det där med tiden. Den bara flöt runt mig, som vatten. Klockan och månaderna ser annorlunda ut i min värld. Tiden är inte en linje.

Men en dag blev jag sjuk. Jag kallar det så och kommer berätta mer om det med tiden(!). Plötsligt blev jag medveten om att det finns en tid. Som om jag löste gåtan “Vad är det som går och går..”?

Jag ville så gärna åka tillbaka i tiden. Bara få leva om lite. Inte nödvändigtvis på ett annat sätt. Det skulle gå bra att göra det på samma sätt. Bara jag fick backa lite. Jag tänkte på det mer och mer.

Jag började tänka på att det inte är så långt kvar tills de jag älskar ska dö. Dagar, vekor, månader. Så fort jag såg ett datum var jag tvungen att räkna. Bakåt, framåt. En, två, tre, fyra. Hur gammal är jag 2027? Hur många julafton är det kvar tills mina föräldrar är jättegamla? Hur många julklappar blir det? Hur hög blir högen om jag lägger dem på varandra? Måste räkna…

Eller ännu värre: En kalender! Hur är det ens möjligt att få in ett helt år i en pytteliten bok? Värst av allt är de hemska kalendrar som visar två år på ett uppslag! Är tiden ett papper med rutor?

Det blev värre och värre. Tillslut tänkte jag på det varje minut, varje dag, varje månad, år…

Det kallas tvångstankar. Om man vill bli av med sina tvångstankar måste man exponera sig för dem. Det betyder att man ska tänka dem fullt ut. Istället för att tränga bort dem. Då kommer de bara tillbaka.

Jag har en mening som jag varje vecka skriver på ett papper hos min psykolog. Om och om igen. Den handlar om att tiden bara går. Jag får tala om hur mycket ångest jag har undertiden. Först känns det inte så mycket. Sen kommer alltid tårarna. Jag fortsätter medan tårarna blöter ner pappret. Kämpar.

Efter halva pappret ungefär börjar ångesten avta. Sedan försvinner den helt. Och jag mår bättre än på länge. Ändå vågar jag inte göra det hemma – ännu. Jag vågar bara titta på en kalender, så vi lade ribban där.

Men jag lovar: En dag ska jag göra det. En dag ska jag acceptera tiden! Är det någon annan med tvångstankar berätta! Hur gör du? Är det någon som har lyckats bli av med sina? Jag har fler tvångstankar som jag lovar att dela med mig av.

Med tiden..