Undrens tid är inte förbi

Dessa stora litterära verk bara väntar på att bli lästa!

Min psykolog bedyrade, för några år sedan, att andra i min situation och med mina tankar (insikter, som jag då kallade det) hade hittat en mening med livet. Då svarade jag:

– Men, vad skönt att höra! “Bäst jag låter henne tro det, stackars krake” tänkte jag inom mig.

I dag vet jag att det går, även om det är små korta stunder.

Men nu är måttet rågat. Tydligen går det att, med rätt hjälp – medicin eller verktyg – göra saker som i dag är omöjliga. Jag bestämde mig för att testa min psykolog med det mest extrema exempel jag kunde komma på:

– Så du menar att jag skulle kunna laga mat?

– Ja, svarade hon.

Tystnad. Och tro mig, tystnad när jag sitter i den stolen är ytterst ovanligt. Därför sa hon efter ett tag:

– Jag ser att du tänker på något.

– Åh, nej det var inget! svarade jag snabbt. Det låter ju jättebra att man kan lära sig – för jag ska föreläsa om adhd. Då kan jag ju berätta om detta.

Man ska inte förolämpa folk hur som helst. Hon och hennes kollegor har ju i alla år, på fullaste allvar, trott att en sådan som jag kan laga mat. Men man bör inte heller ljuga, därför sa jag så diplomatiskt. Sen blev det tyst igen. Jag pillade intensivt på tröjärmen.

– Är det något annat du undrar över? frågade hon igen.

Sen kom den där långa tystnaden, i vilken de riktiga tankarna kommer fram.

– Jo, jag undrar, började jag försiktigt, för min fråga har gnagt inom mig länge. Jag undrar vad gör man med all den tiden. Den som i dag går åt till att räkna, tänka och göra ritualer.

– Man använder den till att leva, sa hon.

Jag lät mig nöjas. Leva låter ju onekligen trevligt, men vad gör man när man lever? I bilen på väg till söndagsutflykten kom jag på några svar, jag tror de kommer bli fler. Jag ska på utställning, lära mig virka och läsa den där tjocka boken. Allt detta som jag vill så innerligt, men som rastlösheten inte tillåter – det ska jag en dag göra. Och jag tror (kanske) att den dagen kommer.

Snälla, tro med mig!