Ge en gåva

Två små sagor om tacksamhet

När som helst skulle idyllen få ett abrupt slut..

Jag tänker ofta på Dig som är anhörig, som också läser här. Eftersom jag har lite svårt att beskriva vissa känslor (som tacksamhet) får det bli genom två sagor. Här kommer de.

Saga ett, ”Dottern”

Vågorna plaskade in i lagunen. Dottern kvittrade glatt med sina föräldrar. När de närmade sig stranden fanns det två sidor man kunde ligga på med sina handdukar. Den ena hade lite mer sol, men där blåste det. Den andra sidan var i lä, men där fanns skugga. Aaaaaaaahhhhhhh, skrek dottern och slängde sin handduk så den hamnade i vattnet. Mamman och pappan tittade på henne med vana ögon medan hon skrek Aaaaaahhhh, igen.

Sen var dottern otröstlig. Hon hade förstört mammans och pappans semester, detta ok skulle hon få bära resten av sitt liv!

Men då sa mamman:

– Men Tove (dottern hette så i den här sagan), om vi bara hade lagt oss på en gång. Då hade det ju blivit konstigt. Det måste bli lite skrik, annars är det ju inte du.

Dottern levde lycklig resten av sitt liv, vilande i denna vetskap.

Saga två, ”Torparfrun”

Den lilla torparkatten låg på trappen i morgonsolen och slickade sig belåtet. Torparen, som gått upp klockan sex eftersom torparfrun behövde nässpray, låg lutad över en bok med Komplicerade Saker (krumelurer) i. Solen hade snart täckt hela gården med sitt sensommarljus och nattens dagg var snart borta.

Fåglarna kvittrade ifrån trädtopparna, förutom det var det så tyst att man hörde en fluga surra inifrån köket.

Plötsligt, som från ingenstans hördes ett vrål. Aaaaaaaahhhhhhhh, lät det. Torparkatten spetsade öronen och försvann in under trappen. Torparen fick hjärtsnörp, fåglarna tystnade och den lilla flugan gömde sig under en smutsig kastrull. Till och med solen försvann bakom ett moln. Det var torparfrun som kom klampande i sina förstora gummistövlar. Ljudet ekade över den fridfulla idyllen. ”Jag har tråååååååååkigt” skrek hon. Och sedan ett nytt Aaaaaaaahhhhhhh, följt av en duns och ett plask när hon slängde en liten kratta som hamnade i vattentunnan.

Sen fick torparfrun ångest över att ha förstört den vackra idyllen och var otröstlig, även om både torparen och torparkatten försökte trösta. Inte bara idyllen var förstörd utan dagen, kanske rentav hela livet.

Då sa torparen:

– Men Tove (även denna tjej hette så, i den här sagan), vi bryr oss inte om att du får dina utbrott ibland, vi är vana. Dessutom är du så snäll annars att det väger upp.

Torparfrun levde sen lycklig i det lilla torpet, vilande i dessa ord.

Slut!

(Namnen i sagorna är samma som i verkligheten.)

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

7 kommentarer till “Två små sagor om tacksamhet

  1. Barbro

    Så härligt du beskriver ångesten. För det är den som drabbar så hårt efter det där AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAHHHHHHHHHH!!!

    Så skönt att det finns människor omkring oss som förstår. Och dom som inte förstår måste vi lära oss att leva utan…jag har mycket ångest idag och är väldigt under isen och har tråkigt. Vill träffa en vän som inte har tid…jag måste vara spontan…men han kan inte det. Hur får man ihop det?

    AAaaaaaaaaaaaaaaaaaahhhhhh!!!

    RIOOOOOT!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Hoppas du mår bättre i dag, Barbro! Kanske du fick ur dig något trevligt skrik, eller hittade en annan vän som kunde vara spontan. Annars kan man ju alltid klättra på väggarna eller dra en filt över sig och räkna till tusen… Eller ”rida ut stormen” som det så vackert heter.. RIOT!!!

    Tack för ett underbart, välbehövligt skratt, Katarina! Jag försökte få Marilyn att titta på den delen med de hemlösa katterna oxå. Hon behöver perspektiv! Men nu tjatar hon om separat toalett och genomgående gångar 🙂
    Håller med, skulle verkligen vilja ha mer lek hemma – men gärna en annan inredningsstil 😀
    Kramar från mig och Marilyn <3

    Svara
  3. Barbro

    Idag är det bättre. Fördelen med mano-depp är ju att det kan svänga fort. Jag gick och la mig. Har sovit gott, och idag får jag besök av väldigt goa vänner som ska sova över. Happy igen 🙂

    Svara
  4. Katarina

    Bra att hon ser de hemlösa katterna med så hon verkligen uppskattar de förändringar som blir sen.
    Annars kanske hon anlitar en egen arkitekt och gör om hemmet helt efter eget huvud. Och skickar räkningen till dej.
    Ingen höjdare. 😉
    Kram <3

    Svara
  5. Tove Lundin

    Haha!! Men vem vet, efter att ha sett hur det ser ut i Japan känns inget omöjligt 🙂
    Men visst skulle det va skoj med ett kattdesignat hem!
    Kramar <3

    Vad skönt att höra att du mår bättre Barbro! Visst är det så – det blir snabbt bra, även om dippen är värre än vad många kan förstå. Hoppas du har en kul kväll i kväll!!
    Kram

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *