Ge en gåva

Tove-speciale

Ett tips är att ha mycket värme - då bildas detta specialskydd i botten!

I dag hände något som inte hör till vanligheterna i den här familjen. Jag har lagat mat.

Vet helt ärligt inte vad som flög i mig, plötsligt stod jag framför spisen med en stekpanna. Eftersom det hela var så impulsivt hade jag ingen aning om vad jag skulle tillaga. För att spara tid, och inte verka förvirrad inför min pojkvän som förvånat ställt sig för att titta, hällde jag i lite olja i stekpannan med en, enligt mig, världsvan gest.

Sen nynnade jag lite för mig själv medan jag öppnade kylskåpet. Hittade en låda ris som jag slängde ner i stekpannan. Av någon anledning hade jag i går lagt en burk i burken med ris, som nu följde med ner i pannan. Men jag tror jag hann ta upp den innan han såg.

Sen öppnade jag kylskåpet igen. Tog fram två ägg som jag knäckte över riset, en hel del skal kom med som jag lyckades pilla upp i smyg.

Vid det här laget kände jag mig varm i kläderna, inför min pojkväns hänförda blick kryddade jag mitt mästerverk med diverse kryddor. Sen fick jag säga det:

– Skulle inte du vilja ställa fram lite tallrikar och så, nu när jag har lagat mat. Så sa jag. Inte speciellt malligt eller så, ganska neutralt.

Den fantastiska rätten ”Tove-speciale” serverades på en bädd av gurkskivor och med några tomatbitar på toppen. Man kan kanske säga att samtalet kring middagsbordet kretsade ganska mycket runt matlagning i dag.

Recept:

1 burk ris (typ det som blir kvar om man ätit take away thai)

2 ägg

Kryddor

Blanda allt i en stekpanna.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

9 kommentarer till “Tove-speciale

  1. annapanna

    Bra jobbat! Jag lagar heller aldrig mat men har börjat göra det nu lite smått. Jag tycker liksom att det är så tjorvigt att hålla på och handla och röra ihop saker att jag mest rör ihop det i huvudet. Men jag har avancerat nu på sistone och värmt makaroner och stekt vegbullar. Det är begripligt, lätthanterligt och bra. Det bästa av allt är att det går fort. Nu har jag också upptäckt det här med att göra omelett – det är ju jättegott, nyttigt och också väldigt lättlagat, 🙂

    Svara
  2. annapanna

    värmt makaroner? vem tusan värmer makaroner. ibland uttrycker man ju sig som lustigt. kokat makaroner!

    Svara
  3. Paulina

    Hej Tove!

    Jag läser just nu alla dina inlägg, och använder det som inspiration till mig själv, för att förstå mig själv bättre.
    Just nu har jag inte tid, eller ork, att skriva en kärleksförklaring till hur lik jag känner mig dig. Jag har gråtit mycket av flera inlägg, skrattat åt många andra, för att det är precis sådan jag är, som du beskriver dig själv. Jag blir så berörd för jag trodde verkligen på riktigt att jag stod helt ensam i att vara galen.
    Det här inlägget framkallade skratt. Just sådan här blir jag, som du, impulsiv och full av energi, och kommer på mig med att göra något, som man ibland kan tycka, vuxet. Det lustiga i det här sammanhanget är att PRECIS den här rätten har jag också lagat, i just ett sådant här tillfälle av inspiration och galenskap. Just precis den här rätten ”kom jag också på” av en slump. Ägg och ris och kryddor. Enda skillnaden är jag brukar strunta i grönsaker, då jag inte tål dem (inte rent biologiskt, utan psykiskt. Jag kan nog äta grönsaker råa om jag vill och verkligen verkligen försöker, men varför plåga sig själv? Jag har avskytt konsistensen på grönsaker sedan jag var liten).
    Stort tack Tove, för att du får mig att låta ”normal” i allt vi alla galningar har för oss. Jag känner mig mindre ensam efter att ha läst alla inlägg. Jag lägger förmodligen in fler kommentarer när jag får tid, och ork. (Måste dock medge att det här inlägget blev ganska långt i alla fall, fast jag inte hade tänkt att skriva mer än några meningar.)
    Hur som helst, tack! Jag återkommer!

    Vänligen
    Paulina med ett stort och galet ”P” (och utropstecken efteråt)!

    Svara
  4. Tove Lundin

    Hej Paulina!
    Välkommen hit 🙂
    Jag trodde också att jag var ensam när jag började blogga här – nu, över hundra inlägg och över tusen kommentarer senare, har jag vuxit minst tio centimeter. Inte bara eftersom så många verkar känna igen sig, det får mig till och med att läka! Vi är så många och det är så sorgligt att vi behövt känna oss så ensamma!
    Fantastiskt att du också lyckats skapa detta mästerverk till maträtt, det fungerar säkert lika bra utan grönsaker – det kändes ändå som lite överkurs 🙂
    Vad glad jag blir att du vill fortsätta läsa och kommentera!, varje litet ”jag finns också” hjälper fler än man kan ana..
    Kram!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *