Ge en gåva

Fråga svar

Det är ju vår, säger min julblomma.

Jag kom på en idé! Eftersom jag har så många grymma läsare kan ju alla hjälpa varandra.

Här är frågor som finns, får man en snilleblixt kan man ju svara på någon av dessa:

  1. Hur hittar man styrkan i sig själv och får självförtroende när man känner sig som en liten plutt?
  2. Hur lyckas man förklara för utredarna hur man mår, hur konstig man är och vad man behöver hjälp med? Tips på formuleringar.
  3. Var ska man vända sig när man fallit mellan stolarna och ligger där och sprattlar (alternativt helt paralyserad)?
  4. Hur gör man om man vill ”komma ut” på jobbet?
  5. Min egen (lite okontroversiella fråga): hur tar vi över hela världen och får en statsminister med lite adhd så även kvinnor över 20 kan få sin diagnos utan att passa in i en töntig och urgammal mall, och att alla barn får den hjälp de faktiskt behöver och får höra varje dag hur bäst de är?

Sådärja, det var en början på vår långa resa.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

23 kommentarer till “Fråga svar

  1. Tove Lundin

    Hej Tove!
    Vilket bra initiativ, vad smart du är!
    Här är mina svar:
    1. Säg till dig själv att du är bäst varje dag och försök att ta saker med en klackspark.
    2. Samla formuleringar från bloggen och kommentarerna och ta med till utredarna. Var förberedd, verbal och stå på dig!
    3. Först fixa ett läkarutlåtande. Sen Arbetsförmedlingens rehabgrupp. Sist ta över världen (se fråga 5)
    4. Man förklarar vad det innebär att vara ett psyko, och tar med alla positiva egenskaper som kommer på köpet.
    5. Vi går samman och stöttar varandra, fortsätter ge råd och pepp. Och står på oss, kämpar för vår rätt och kräver hjälp. Vi kan också sprida vårt budskap med mossa.
    Tack för en bra blogg – vilka fina och supercoola läsare du har 🙂

    Svara
  2. Katarina

    1. Kolla runt omkring sej. Kanske har man nån nära, som fått diagnos eller går på utredning, som man kan få tips och styrka ifrån.
    Leta upp organisationer och ställen på nätet där man kan bolla idéer med folk som vet och förstår.
    Är värt massor att få bekräftat det man känner och tänker.
    Fick och får stöd av en i släkten, sen familjeliv.se , kunnig person på anhörigcenter samt Toves fantastiska blogg.
    2. Jag tänker och känner ofta i bilder så för mej hjälper det att förklara bildligt.
    En person sa: Det är som att springa runt på en stor arena med biljetten i handen men inte hitta sin plats.
    Eller: Som att springa runt i en labyrint. Massor med energi går åt men man hittar ändå inte ut.
    De beskrivningarna känner jag igen mej i.
    Har skrivit ut lista med symtom där jag kryssat för de jag känner igen mej i. Den ska med till utredaren som ett stöd. För att visa att jag vet vad jag pratar om.
    3. Ring en vän, organisation som förstår, kolla in Toves blogg. Eller om det är superakut – ring psykakuten, jourhavande psykolog eller likn.
    4. Vet ej. Har varken diagnos än eller jobb att komma ut på. 🙂
    5. Caroline af Ugglas kanske skulle passa som stadsminister. Läste nånstans att hon har adhd. Hon är pigg, glad och kreativ. Säkert en hejare på att tänka och göra ”utanför boxen” 🙂
    Jonas Gardell skulle va en toppen stadsminister också. Mark Levengood med.
    Sen hur de funkar politiskt med allt annat som ska debatteras och beslutas vet jag inte. Men vidgade vyer, humor och medmänsklighet skulle de nog alla tillföra.

    Svara
    • Tove Lundin

      Tjoho, vilka fantastiskt bra svar, tack Katarina!
      Caroline af Ugglas är ju så cool, och Jonas Gardell och Mark Levengood har så mycket bra tankar.
      Med alla dina braiga svar, insikter och idéer är det bara en tidsfråga innan du har ett jobb att komma ut på! Sen gäller det bara att komma på vad man vill. Ibland vill jag bli statsminister och ibland känns det bara ”så jag” att jobba i en blomsterbutik, men sånt där är ju petitesser 🙂

      Svara
  3. Katarina

    Tack va gullig du är. 🙂
    Betyder jättemycket att nån tror på en. Gäller att hitta ett jobb där man synkar med andra också. Räcker tyvärr inte att ha massor med idéer. Man ska funka i grupp, ta till sej och reda ut info och omsätta idéer i handling.
    Är ofta där jag slår knut på mej själv.
    Hänger inte med i tempot och har svårt att sortera all info.
    Men det går nog på nåt vis. Vet ju nu att det finns alternativa vägar att gå. Hoppas, hoppas att nån dörr öppnas snart.
    Ja sen ska man bestämma sej för vad man vill göra också. Tankarna far åt alla håll, som en flipperkula. 🙂
    Inser att jag stavade statsminister fel (stadsminister). Ingen ångest än. Bra. Lugna fina andetag. Inte hela världen. 😉

    Svara
  4. Tove Lundin

    Haha! Det gör jag hela tiden – en gång i en artikel som höll på att hamna i tidningen om inte chefredaktören hade märkt det! DÄR kan vi snacka ångest 🙂
    En kompis till mig råkade skriva att hon ville läsa stadskunskap någon gång i början på 2000-talet. Hon är typ professor i dag men kan inte släppa det! Haha!
    Förstår vad du menar med att inte hänga med i tempot! Men som sagt, det finns ju massor med alternativ där ens styrkor lyfts fram istället för svagheter.
    Typ som att ha en grym chefredaktör som tar en liten felstavning med en klackspark och skrattar med en – inte åt en!

    Svara
  5. Katarina

    Precis. Nu gäller det att hitta en bra, stödjande arbetsplats som gör att man slår ut i blom istället för vissnar.
    Härlig chefredaktör. 🙂

    Svara
  6. Frida

    Om jag skriver fel i ett facebookinlägg måste jag kopiera inlägget (eftersom att det är så långt att jag inte orkar skriva om det), ta bort det, klistra in i kommentarsrutan, rätta till, och skicka igen. Jorden går definitivt under om någon ser att jag tänkte för fort för mina fingrar när jag skrev en högst informell kommentar på någons status…

    Angående frågorna då…
    1. Jag tror att man måste hitta sitt eget sätt. Och sen köra på det, utan att lyssna på andras åsikter oavsett vad de säger. Det som funkar för dig funkar för dig. Punkt.

    2. När jag var på mitt första utredningssamtal (tror jag) så föreställde jag mig att jag satt på efterfest där alla utom sköterskan somnat, det var lättare att bara prata på när man ”visste” att hon ändå var för full för att komma något dagen efter… 😉
    Jag kör också mycket med liknelser, en gång beskrev jag mig själv som en överfylld varubur, ni vet såna där rangliga saker som man får t.ex. livsmedelsleveranser i. Jag jobbar på café och hade en period hand om leveranser minst en gång i veckan, och kände att jag var som buren, det låg varor längst ner som jag behövde men som jag inte kom åt för att det låg andra varor och lådor över, staplade upp och upp och upp tills det liksom tillslut täckte mig upp till hakan så att jag inte kunde röra vare sig ben, armar eller nacke.

    3. ”Psykakuten”, är min första tanke. Tills jag inser att min första tanke borde ha varit ”Syrran”. Som förvisso i sin tur hade ringt psykakuten om det hade behövts, men då hade jag i alla fall inte varit ensam i det. Man glömmer så lätt att det finns folk i ens direkta närhet som förstår och vill hjälpa.

    4. Återkommer till min gamla, kära ”Jag är inte galen, jag är bara lite knäpp!” – självklart med en rejäl dos av ögonglimt! 😉

    5. Men vi har ju flera potentiella kandidater bara här! Tove som stadsminister, jag och Katarina som vice och vad som nu mer behövs…sekreterare kanske vi borde ha en ickepsyko. Ni vet, så att det inte verkar som att vi diskriminerar någon… 😉

    Svara
  7. Tove Lundin

    Hahaha! Tack, fantastiskt bra tips Frida! Den där beskrivningen av varuvagnen kändes mycket slående – mycket användningsbar. Och att tänka sig utredningen som en efterfest – vilken genialisk idé 🙂 Och ditt motto har jag redan snott, det passar in lite här och var!

    Hihi, ser oss framför mig… Tack för förtroendet! Jag har ju liksom antytt lite här och var i bloggen (ibland diskret, ibland rätt ut) att jag skulle passa utmärkt i rollen som stadsminister. Ett ickepsyko som sekreterare låter bra (då blir sakerna vi beslutar kanske gjorda) 🙂

    Svara
  8. t

    1. Man kollar på bilder från när man var liten. Sen känner man att man vill försvara sig själv mot världen. Och då blir man instinktivt starkare och känner att man ska stå upp för sig själv. För plötsligt har man ju fått för sig att man är liten.

    Svara
  9. Fia

    Hej!
    Härlig blogg, kan inte låta bli att svara …
    1. Man kan ju alltid låtsas, till slut så sitter det av sig själv utan att man tänker på det … Att vara vänlig mot sin omgivning tror jag också hjälper <3
    2. Jag tyckte tipset om listan här nere var ett bra förslag. Man ska kanske försöka att inte prata alltför bildligt och för mycket. Det verkar vara många som inte hänger med då.
    3.Ring en vän. Har man ingen vän be om en stödperson.
    4.Man tänker efter en gång till om man verkligen vill detta! Det ruckar på hierkin inom gruppen. Man väntar till man är helt färdigutredd.
    5. Det var inget litet mål! Jag skulle nöja mig med att alla människor uppfattades som lika värda, även dem som stökar till livet för en (t ex en kollega som gör att arbetet går långsammare).
    Ha en bra dag!

    Svara
  10. Tove Lundin

    Tack t för ditt svar! Jag tycker det är helt fantastiskt bra sätt, det ska jag prova. Lilla Tove måste jag stå upp för!

    Hej Fia!
    Tack 🙂
    Vilka bra råd! Håller med dig – det funkar att låtsas! Så håller jag på och vips går jag på det själv.. Nej, jag vet – det är ett ganska stort mål… Men det är ju så kul att fantisera 🙂 Tycker som du: det räcker med att alla människor räknas som lika mycket värda – det är min största dröm!
    Ha en bra dag!

    Svara
  11. Barbro

    1: Man får prata med sig själv och sen går man in och läser här på bloggen, då blir man peppad.

    2: Man får ta lite i taget. Jag har haft svårt att förklara eftersom jag inte vet vad jag ska jämför med. Men man måste tala om för utredaren att man behöver tid att tänka igenom alla svar. Det måste dom respektera tycker jag. Är det sedan en bra utredare som har vana så förstår dom vad man menar även om vi har svårt att formulera oss. Annars ber man att få byta.

    3: Jag gick till vårdcentralen och har fått bra hjälp där.

    4: Jag började att berätta för min chef som varit delaktig i hela min resa. Sen berättade jag för alla som ville lyssna och även för andra. Babbla lite om det på fikat, få in utredningen i samtalen på ett naturligt sätt. De flesta är positiva och några få verkar rädda, men dom bearbetar jag lite då och då.

    5: Du ställer upp som kandidat och vi röstar på dig 🙂

    Kram
    Barbro

    Svara
  12. Jannicke

    Jag kan vara sekreterare! Jag är så vitt jag vet ”normalstörd”, som Pär Johansson (Glada Hudik-teatern) så fint sa det. 🙂

    Svara
  13. Tove Lundin

    Tack Barbro! Det där med att komma ut på jobbet har ju du världens bästa erfarenhet av! Det är grymt att du kan dela med dig. Jaaaa! Rösta på mig 😀

    Jannicke! You’re in!! Du kommer självklart få gå med i en hjälpgrupp för normalstörda 🙂

    Svara
  14. Barbro

    Ja jag har den erfarenheten och det är en bra erfarenhet. Dessutom har jag en kollega som nyligen fått diagnosen ADD och vi kan stötta och hjälpa varandra. Det är jätteballt att prata om hur vi är och andra fattar inget 🙂
    Hon har bjudit in en föreläsare från ADHD-centrum som ska hålla föredrag för våra jobbarkompisar. Jättehäftigt!

    Svara
  15. Tove Lundin

    Verkligen häftigt! Vilken arbetsplats! Tänk om alla kunde tänka så, det gör mig så glad att höra allt bra som kommit ut av att du berättade.
    Spännande med en föreläsare, jag kikar runt lite på nätet ibland efter sådana, vore kul att lyssna på en. Har en egen lite blygsam dröm om att en dag få föreläsa inför folk – det är kul att informera!

    Svara
  16. Elina

    1. Fake it til you make it. Grejen är att det funkar! Sträck upp, gå stolt, känn att du är stark, trygg och glad. Oroar man sig över något är det bara att seriöst fråga sig själv om vad det gör om hundra år, och svaret är inget. Av allt det vi oroar oss över är bara en bråkdel saker som faktiskt händer, så varför lida i onödan?
    För att älska och tro på sig själv brukar det behövas en sak och det är perspektiv. Kan du titta runt omkring dig och se att alla människor är värda att kärlek och tillit varför kan du inte göra det mot dig själv också? Du är värd precis lika mycket som alla andra!
    Ser det riktigt mörkt ut är det bara att läsa, se eller lyssna till någon engagerande människa som kan inspirera dig. Möjligheterna är många!

    2. Att vara tydlig, ibland t.o.m övertydlig! Säga att jag KÄNNER såhär, det handlar inte om att döma dig som ”fel” eller ”konstig” utan att helt enkelt säga hur du KÄNNER angående ens hälsa, sociala olikheter eller problem. För det du känner kan ALDRIG någonsin vara fel- det är vår respons till de relationer vi har till allt/alla i omvärlden och oss själva. Det som önskar styra oss till ett liv fullt av allt som vi älskar 🙂

    3. Den som känns bäst för stunden. Ibland är det någon nära, annars kan man alltid ringa vårdguiden för råd.

    4. Hur uttrycker du dig bäst & tryggast? Är det via tal, skift eller bild? Enskilt eller i grupp? Jag tycker man ska göra på det sätt som känns bekvämast. Vissa kanske vill visa en kort film, andra göra ett kollage eller skriva ett brev. Medan vissa föredrar att prata ut om det.

    5. Vi behöver VÅGA ta plats! Inte gömma oss för att vi har diagnoser. Hade vi kollat närmare på hela Sveriges befolkning hade alla kunnat diagnostiserats på olika grad. Vissa är bara duktigare på att gömma dom sidorna 😉
    Du är en fullt värding människa, inget utom dig själv hindrar dig för att nå dina drömmar!

    Och Tove, vill du föreläsa är det bara att satsa! Bara att ta den tid du behöver till att förbereda. Läs böcker, gå på föredrag, lär dig så mycket du kan och kanske gå en kurs i föreläsningstekniker eller liknande?
    Jag tror på dig!

    Med ljus & kärlek,

    Elina

    Svara
  17. Tove Lundin

    Hej Elina!
    Tack för dina fantastiska råd! Vad jag håller med dig: det funkar faktiskt att fejka! Jag är en liten feg fis men kan låtsas som att jag är supertuff – och till och med jag tror på det…
    Därför tar jag åt mig av dina ord, tror på mig själv och jobbar vidare på att bli en cool föreläsare 🙂
    Ljus och kärlek till dig med!

    Svara
  18. Malin Bergendal

    Jag censurerar mina måttligt givande svar på fråga 1–3 och går direkt på fråga 4: Man väntar tills frågan uppstår, tills någon behöver en förklaring till varför man är som man är. Då slipper man höra att man verkar heeelt normal och att alla andra också är lite sådär.

    Svara
    • Tove Lundin

      Malin, ditt svar på fråga 4 är klockrent!
      Dessa psyko-wannabes kommentarer kan man vara utan 🙂
      Och med detta i bakhuvudet är man alltid redo för dagen man kanske ställs emot väggen för att ha råkat vara som man är lite för mycket..

      Svara
  19. Lilly

    1. Det var som Elina skrev. Fake it until you make och bestäm dig att nu jävlar!

    2. Jag är konstig, jag glömmer att städa, jag glömmer vad det är jag gör efter tre minuter och jag kan följa en impuls som gör mig blind för allt annat i åtta timmar sträck. Jag har bara lust att göra det så då gör jag det. Om jag inte vill städa, eller plugga så har jag inte någon lust och då blir det svårt att göra det. Jag behöver hjälp för jag vill arbeta, lära mig nya saker och inte vara utan mina vänner.

    3. Man tillåter sig att må dåligt. sedan vet jag inte så mkt mer för jag har själv problem med det.

    4. Den här regeringen borde ge oss hjälp innan vi hamnar i skiten. Varför måste vi nödvändigtvis vara helt arbetslösa innan vi får hjälp att strukturera upp och söka jobb? Eller kanske var din fråga av en annan art? 😀 Hehe. Jag kan säga det att jag kommer aldrig någonsin kunna komma undan med att verka normal. Jag gynnas snarare av att på ett tidigt stadium berätta att jag har tourettes och adhd/dcd (Daaamp, jag har daamp. hehe. förlåt). Jag ticsar under stress, jag sitter inte stilla och jag gör framförallt ansiktsminer åt folk som jag tycker förtjänar det.

    5. Vi gormar istället för att viska! Vi tar plats! Utan att folk skall nödvändigtvis tycka synd om oss.

    Jag är gammal föreläsare. Säg till om du vill ha förstärkning. Jag har visserligen sagt att jag svårligen kan se mig själv föreläsa igen, men om det finns andra som skulle vilja så blir jag ju peppad. Jag är dessutom i en annan sits än sista gången som jag föreläste. Så om du skulle vilja ha hjälp någon gång så är det bara att säga till.

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack för ytterligare bra tips Lilly!!
      Är så nöjd att jag slängde ut dessa frågor – trodde aldrig det fanns så här mycket bra svar!!
      Härligt med förstärkning! Två psykon är dubbelt så bra som ett 😀

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *