Ge en gåva

Syns inte – finns inte

Att leva med ett dolt handikapp innebär två svårigheter.

1. Att det är ett handikapp.

2. Att det är dolt.

Jag skrev ett tidigare inlägg om att sjunga en sång om sitt handikapp. Det fick en ganska tråkig kommentar. Ett gäng coola killar med synliga handikapp har gjort samma sak. Deras låt ligger på YouTube. Nästan 4,3 miljoner har tittat på det klippet. Nästan tio tusen gillar det (däribland jag).

Självklart är det också positivt att det inte syns. Vi lever i ett samhälle där många tycker att det är konstigt med annorlunda människor. Vi med ett dolt handikapp kommer förmodligen lättare undan i sociala sammanhang (förutom när vi har psykoser – då blir det lite svårare).

Men det finns så många saker som jag tycker är orättvisa. Till exempel är sj rullstolsanpassade (även om min vän som är personlig assistent åt en cp-skadad tjej kan vittna om motsatsen).

De säger sig även anpassa sig till blinda, döva, allergiska, reumatiker, mag- och tarmsjuka (?) och astmatiker – vilket självklart är jättebra. Men de kan inte bemöda sig om att sätta upp en skylt så man vet vilket håll man ska gå när man kommer ner i tunnelbanan från tåget på Centralstationen. Inte ens en liten skylt! Deras skyltning överhuvudtaget lämnar mycket kvar att önska.

I dag hade jag tänkt åka till mina föräldrar. En ganska normal sak att göra. Men sanningen är den: mitt dolda handikapp gör så att jag inte vet om jag kommer dit eller inte. För mig är det nämligen svårt att komma iväg hemifrån utan att få panikattack, se till att allt är med, hitta rätt tåg, komma i tid, hålla koll på när jag ska gå av, hitta rätt buss till mamma och pappa, inte glömma någonting på tunnelbanan, tåget, bussen eller i vänthallarna. För att nämna några saker.

Ungefär 50% av gångerna jag ska göra något lyckas jag ta mig hemifrån. Ungefär 0,02% av de gångerna är utan problem.

Du som har något bra knep i sådana situationer får gärna tipsa mig! Så lovar jag dela med mig av mina. Kolla gärna in Vårdguidens länkar till internetpsykiatri.

Trevlig helg!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

16 kommentarer till “Syns inte – finns inte

  1. Anders

    Antar att det är min tråkiga kommentar du syftar på. Trodde detta var ngn sorts debattforum där både positiva och negativa synpunkter behandlas. Men uppenbarligen så accepteras bara de åsikter som vårdguiden och du tycker är..humanitära och -fina-. Kommer inte störa på din blogg mer- kom bara ihåg att du är inte din (så kallade) diagnos. Du kan förändras som alla andra. Och framför allt- skyll inte på diagnoser och glorifiera dem mkt moderat.

    Svara
  2. Malin Johnsson

    Hej igen!
    Av de skäl du nämner åker jag väldigt sällan kommunalt. Och måste jag det så måste jag ha någon med mig!

    Svara
  3. Tove Lundin

    Hej igen!
    Det funkar faktiskt bättre för mig också – att ha någon med mig.
    Annars brukar jag se till att någon kan svara i telefon om jag skulle gå vilse.
    Men det jobbiga då kan ibland vara när personen frågar ”var är du?” : )

    Svara
  4. Tove Lundin

    Hej Anders!
    Det här är min blogg där jag vill stötta andra och känna att jag inte är ensam. Personangrepp är inte okej här.

    Jag är jag. Och jag vill absolut inte förändras. Jag tycker att jag är fantastisk.
    Det är inte mig det är fel på – det är samhället.

    Svara
  5. malin

    Känner hur jag ofta kan känna mig så stressad på insidan för jag måste anstränga mig så oerhört att tänka på varenda liten sak jag gör, så jag inte glömmer något på tunnelbanan som du skriver eller att jag tänker på VAR jag lägger en sak så jag kommer ihåg det sen när jag behöver den och inte bara lägger den ifrån mig utan att verkligen verkligen tänka på det, kanske helst skriva upp det också, men sen ska jag komma ihåg att jag skrev upp det.
    O jäklar vad bra klippet av grabbarna på youtube var!

    Svara
  6. Tove Lundin

    Dessa listor… Var tar de vägen?? Jag fattar inte. Var tar alla saker vägen? Finns det en liten möss-himmel, hårnåls-himmel och räknings-himmel där de sitter och flinar åt oss?

    Kom nyss på mig själv med att skriva upp vilka dagar jag ska jobba på en liten kartongbit från förpackningen som adventsstjärnan legat i. Vad är det för ställe att skriva upp viktiga saker på!?

    Svara
  7. Malin

    Har iaf börjat skriva upp ALLT jag ska göra i min iphone men sen ligger jag och oroar mig för att jag ska glömma bort att jag har skrivit upp det där och glömma bort och kolla och därmed glömma att jag ska göra nåt. Tänker konstant på allt jag ska göra och blir superstressad för jag oroar mig att jag ska glömma något.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Åh, lyllo dig som lyckats bemästra tekniken! Eftersom man inte kan kasta en iphone i marken äger jag ingen : )
    Själv kör jag med en griffeltavla i hallen (haha) men det är på samma sätt som du säger: hur vet man att man skrivit upp allt?? En idé är ju att införa Rutiner. Jättetrist, jag vet men Rutiner hjälper en att lättare minnas vissa saker om man gör dem på samma dag – typ tvätta, ”städa”, handla osv…

    Svara
  9. Malin Bergendal

    Att samla all info på ett papper och ha med sig det i fickan är bra. I kronologisk ordning, med vägbeskrivning, bussnummer, hållplatser, tider för ev byten, gatuadress (så att man kan fråga någon om man kommer fel). Med lite tur medför denna samlade information ett visst lugn som kan ge sinnesnärvaro nog att hålla rätt på vantarna, plånboken, biljetterna, katten, huvudet och annat som lätt blir liggande någonstans …

    Svara
  10. Tove Lundin

    Fantastiskt bra tips! Det blir som en positiv spiral.. Organisation – lugn – sinnesvaro – organisation..
    Jag tar till mig av detta och tänker även att vissa lappar kan man ju spara – om man åker till samma ställe fler gånger kan man ju återanvända dem!
    Hoppas nu på en jul utan kvarglömda katter…

    Svara
  11. "Jessica"

    KAN det vara så att det är mer osynligt för SEENDE än för blinda? jag menar ibland hörs vi rätt mkt pratar fort, bara ÄLSKAR klippet med David i filmnen där han ska berätta HUR han berättade för ngn 🙂

    Det kan ju vara så att blinda bättre lyssnar på det vi faktiskt säger???

    Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *