Ge en gåva

Supergullvivan

Min äldsta barndomsvän var så söt när vi gick i lågstadiet (i dag är hon en skönhet). Hennes hår var långt, tjockt och mörkbrunt och ögonen lite sneda. Själv hade man så tunt hår att öronen stack ut och mamma fick klippa med nagelsax.

Vi skulle ha skolpjäs och klä ut oss till vårblommor. En fick vara älva och ha fin klänning och säga ”Våren är här” så alla blommor kunde komma fram och läsa töntiga verser om just sin blomma med pipiga röster.

På den tiden, jag skriver så eftersom jag med hela mitt hjärta önskar att det inte är så i dag, skulle klassen rösta om vem som fick vara älva. Jag var sjuk när de röstade, när jag kom tillbaka fick jag veta att min söta vän skulle vara älvan, jag fick vara gullviva.

Jag minns än i dag hur glad jag blev. Det fanns inga negativa känslor som avundsjuka. Gullviva var min favoritblomma och hon var den sötaste älvan jag kunde tänka mig. Åren gick men jag behöll den inställningen.

Det tog många år innan jag fattade att inte alla känner så, i dag vet jag att många önskar att de vore någon annan. Jag har fattat hur ledsna, speciellt tjejer, kan bli av bilder i tidningarna på alla vackra kvinnor utan skavanker. Samma tidningar som skriver saker som ”Du duger som du är” eller ”Du är okej, ingen är perfekt”.

Enligt mig är det dumheter! Jag duger inte som jag är. Jag är bäst för den jag är – och det är en stor skillnad. Jag vill inte höra att ingen är perfekt. Jag är superduperperfekt och likaså alla mina vänner! Självklart kan och ska jag bli bättre, men just i dag är jag det perfektaste exemplaret av mig själv. En supergullviva.

Även om jag har (många) stunder då jag tror att jag är den hemskaste personen i universum, och helst borde upphöra existera på stubben, är min grundinställning att jag är helt perfekt. Jag önskar att alla kunde känna så, jag vet inte varför jag har gåvan. Men jag hittade en bra sida om självförtroende och jag tror att det är vad det kallas.

För dig som har missat det: du är perfekt som du är!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Supergullvivan

  1. Katarina

    Som man blir sedd som barn, ser man ofta på sej själv som vuxen.
    Sen kan man ju alltid jobba med sitt dåliga självförtroende när man blir stor och försöka förbättra det.
    Men grunden läggs i barndomen.
    Det är jag helt säker på.
    Dina föräldrar har nog byggt en stadig grund, som du bestämt dej för att bygga vidare på.
    Det är min lilla teori. 🙂

    Svara
  2. Tove Lundin

    Du har nog rätt, Katarina!
    En dag när jag var tre sa jag plötsligt till pappa ”Ingen älskar mig” (jag ville nog se vad som hände). Han stannade bilen, kramade mig och sa att han och mamma älskade mig mer än allt på jorden. Jag fick ett örngott att sova på med Tom och Jerry, det stod ”Love is everything” på det och jag kunde läsa Love, för det såg ut som Tove – och jag visste att jag var älskad. Jag fick skrika högt och länge (gör det fortfarande när jag är där) utan att vara rädd för att inte vara älskad och jag är säker på att det har gjort mig till den jag är.
    Din son har sådan tur som har en kokobello-mamma som fattar sånt här <3

    Svara
  3. Katarina

    Tack va gullig du är!
    Du har tur som fått så kärleksfulla föräldrar som låter dej vara den du är.
    Mina gjorde så gott de förmådde eller hade förstånd till. Men jag tycker att jag förtjänade bättre.
    Så jag får väl bygga vidare på det – att jag förtjänar bättre. 🙂

    Svara
  4. Tove Lundin

    Vilken bra inställning, vad fint att du förstår att du förtjänar det bästa! En bra sak att bygga vidare på – du kommer nå dit!!

    Svara
  5. Barbro

    Vilket bra inlägg, fick igång min tankeverksamhet rejält. Väldigt många tankar som studsar runt nu och jag kan inte sortera dom, dom måste tappa lite fart först.

    Familjen är jätteviktig för självförtroende och självkänsla. Men andra också, som lärare, dagispersonal mm.
    Jag hoppas att jag förmedlar till mina barn att dom är perfekta, för det är dom.

    Jag har för det mesta, utom i väldigt konstiga situationer, bra självförtroende. Självkänslan däremot har jag fått jobba hårt med och gör fortfarande. Jag skulle behövt lite av din superförmåga. Men jag blir bättre.

    Allt eftersom jag utretts för ADHD och mina timmar hos psykolog har jag börjat lära känna mig själv. Jag börjar se vem jag är och vem jag varit, och självkänslan växer.

    Jag blev vald till Lucia en gång, för att jag var längsta tjejen i klassen då. Gillade det för Lucian skulle aldrig sjunga (tur det). Av samma skäl valdes jag tidigt när det skulle spelas basket (så korkat när jag inte har bollsinne) men i nästan alla andra sammanhang valdes jag sist, det var hemskt!

    Crazy-kramar <3

    Svara
  6. Tove Lundin

    Jag tror absolut att du förmedlar det till dina barn Barbro! Bara genom att vara du.. Jag tror att det jag beskrivit är vad som kallas självkänsla, som jag förstått det får man den som barn och det är en slags grund. Vill man jobba upp den som vuxen är det jättejobbigt och svårt, men det går!

    Självförtroende däremot är något man kan träna på, man kan (som jag) ha bra självkänsla men dåligt självförtroende ibland.. Den kan komma och gå. Så har jag också fått det beskrivet för mig.
    Tänk vad sjukt det var det där med att välja – det borde ju gå att fixa på bättre sätt! Speciellt när man vet att den tiden i livet formar en som vuxen..
    Kramar!!

    Svara
  7. Barbro

    Det väljs fortfarande. När mina barn hade idrott så valdes det. Dom blev valda för dom är duktiga på idrott men reagerade faktiskt och tyckte det var taskigt mot dom som aldrig valdes.
    Jag kontaktade skolan då och talade om vad jag tyckte, lärarna var i vissa fall helt oförstående. Konstigt tycker jag!

    Svara
  8. Lina

    Hej Tove, jag misstänker att jag själv har ADHD…Idag tänkte jag säga det till min psykolog, men jag kom inte så långt. Det tog tvärstopp! För jag är rädd att psykolgen säger: Åh, nej det har du inte eller något liknande och sen att det blir en sån lång process i det hela om när det väl drar igång. Hur gjorde du, Tove? Vad hände efteråt? (Efter man har sagt att man misstänker ADHD)
    Må gott/ Lina

    Svara
  9. Tove Lundin

    Fy vad tråkigt att höra Barbro, vad coola dina söner är, empatiska!
    Hej Lina!
    Det var min psykolog som sa det till mig, jag fattade ganska snart att hon hade rätt i det. Vad som händer är att man får göra en utredning (om de tror att det kan vara så). Du får fylla i papper, göra prover och de intervjuar din familj mm. Lite jobbigt men mest skönt, om det visar sig att man har det (eller inte). Saker faller på plats.. Jag hoppas du kan ta mod till dig att säga det, stå på dig och säg att du vill att de kollar upp det! Var inte orolig över vad psykologen svarar, du känner dig själv bäst och det är ett adhd-team med läkare som gör utredningen. Kom ihåg att vara noga med att få med allt när du berättar, skriv ner om du har lätt för att glömma.
    Massor av lycka till!!

    Svara
  10. Jaana Lamberg

    Fantastiskt Tove – du får mig skratta (eller gråta) och det är såååååååå skönt ska du veta. Jag måste nästan berätta min lilla historia om det varför jag har alltid varit kort hårig. När jag var liten gillade jag mest av allt tuggummi – ända samlingen som jag hade på hyllkanten…Jag hade tuggummi i munnen när jag gick o la mig. Min mamma var inte så ”intresserat” av oss barn – utan att mena något illa – så jag somnade tuggummit i munnen som under natten hade tagit sig till mitt hår och på så sätt blev jag ”ny klippt” varje vecka minst en gång….;-D

    Svara
  11. Barbro

    Hej Lina!
    Tycker du ska va med i vår grupp på Facebook (om du har facebook) där pratar vi vitt och brett om symptom och känslor och det är högt i tak och ingen blir ifrågasatt eller dömd. Där kan du se om du känner igen dig hos oss som utreds för ADHD eller de som redan fått diagnos. Där kan du få styrka att gå vidare.
    Tove, kan du länka igen, på nåt sätt?
    Crazy-kramar 🙂

    Svara
  12. Cissi

    Hej alla.
    Som vanligt innan jag ska försöka gå och lägga mej går jag in o läser dagens Toveblogg o alla bra kommentarer. Känns som en bra kvällsrutin eftersom jag behöver öva på det. Rutiner alltså!!!!
    Konstigt vad svårt det är att komma i säng…jag ska bara göra det o det o det. Till slut skriker resten av min familj att jag stör och klampar på golvet, det stämmer nog men jag är aldrig så kreativ som på kvällen.
    Idag har jag kommit på att jag ska bli lite mer miljömedveten men då drar det iväg i 180 och plötsligt ska allt ändras, inte bara lite i taget…

    Så är det för mig i det mesta. Det blir kort och intensivt och sen tappar jag intresset. Många påbörjade projekt under åren… Trots det mår jag rätt bra och har bra stöd i min omgivning. Tack alla som stöttar mej.
    Kramar till er alla
    Sov gott

    Svara
  13. Frida

    Hej Lina!
    När jag berättade för min psykoterapeut om mina misstankar så sa hon ”Jaha…ja det har jag inte tänkt på…men det låter ju rimligt, det ska du helt klart kolla upp.” Det var jätteskönt att höra för jag hade samma oro som du har för att bli avfärdad. Men läs vidare här, och så tycker jag som Barbro att du ska gå med i facebookgruppen om Tove länkar till den. Och berätta absolut för din psykolog! Har du misstanken så är det din rätt att få hjälp med en utredning. Jag gick genom min husläkare som remitterade mig till öppenpsykiatri som nu har remitterat mig till utredning. Lycka till!

    Svara
  14. Katarina

    Lina:
    Var också rädd att de skulle vifta bort mej och inte förstå vad jag menar.
    Är så svårt att formulera sina innersta känslor inför människor man aldrig träffat förut. Under tidspress dessutom.
    Har fått tid hos psykoterapeut efter mycket om och men.
    Henne har jag aldrig träffat förut. Så inför det mötet har jag gjort en lista, som ligger på datorn. Så fort jag kommer på nåt går jag in och lägger till det.
    Kom på att det är mycket lättare att formulera sej i skrift, hemma i lugn och ro.
    Sen tar jag med den till henne och ser vad hon säger.
    Vet inte vad jag har, men nåt måste det vara med tanke på hur många saker jag ej får ihop.
    Stå på dej. Låt dom inte köra över dej. Lycka till! <3

    Svara
    • Tove Lundin

      Jaana: det lät inget roligt! Själv samlade jag alla tuggummin på bordsbenet, bredvid min matplats.. När pappa skulle slipa bordet fick han en liten chock 🙂

      Cicci! Samma här, men nu har jag fått in rutinen att komma i säng, tog fyra år och jag är supermallig över det! Däremot handlar det nog mest om att jag inte håller på med så mycket kreativt just nu, för när det är igång stannar jag gärna uppe. Skrev en gång i en krönika om natt att ”natten löser upp alla måsten, tiden får en annan dimension” MYCKET poetiskt om man frågar mig 🙂

      Tack Frida och Katarina för tips! Precis som Cicci säger känns det så bra att komma in här och läsa allt smart ni (och jag 🙂 ) skriver!
      Här är länken till supercoola Hjärn-gänget!
      Kramar <3

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *