Stackars Tove

Starka bilder, känsliga läsare varnas!

God kväll kära läsare! Det är med nöd och näppe jag kan blogga i kväll – jag har rivit mig på armen! Men eftersom jag är både stark, okinkig och saknar er offrar jag mig.

Det var med saxen jag råkade riva mig och det blev en “stor” repa – nu ligger jag och väntar på akut blodförgiftning. Blodförlust är det inte tal om – det kom inget blod (fast jag klämde).

Jag erkänner: jag gillar att tycka synd om mig själv. Jag minns en gång när jag var fem, mamma var stressad för vi skulle till förskolan men jag mådde illa. Plötsligt kräktes jag över golvet. Mamma fick dåligt samvete för att hon tjatat, och jag fick en skön känsla av att vara sedd.

Det har liksom bara blivit så att jag ofta tar upp just den händelsen. “Mamma, kommer du ihåg den där gången, när jag var fem år? Du vet när jag mådde illa och du inte trodde mig. Vad dum du var då!”

Ibland vill man vara stor – och ibland vill man vara liten igen. Jag tror det är nyttigt att få vara liten ibland. Speciellt om man, som jag, har höga krav på sig själv. Då kanske det är den enda ventilen ut. Enda sättet att bara få vara en liten stund, utan att vara den duktiga.