Rastlös på livet

Frihet!

Ibland blir jag rastlös på själva livet, en rastlöshet jobbigare än den på till exempel en tråkig middag. Det räcker inte med att skaka lite med ena foten, eller ta et varv runt kvarteret.

Känslan kan komma när som helst och vips serverar man fruktdrinkar på en beachbar vid Medelhavet, eller sitter i en frisörstol i Tirana med blonda, lockiga extensions. Eller varför inte lifta lastbil till Göteborg och bosätta sig där i två år? Jag hade aldrig varit på alla dessa ställen om det inte vore för den känslan. Men för några år sedan hittade jag en plats, den finaste på hela jorden. I mig själv, omgiven av de jag älskar. Sedan dess har jag kämpat för att stanna här.

Nu är känslan här igen, det är den årstiden. I morse, precis när min pojkvän skulle till jobbet, tyckte jag det var ett mycket bra tillfälle att ta upp detta. “Jag drar nu” sa jag. “Va?” sa han (ganska normal reaktion). “Jo, jag packar väskan och drar” förtydligade jag.

“Vad trevligt! Jag ska ju ändå renovera sovrummet nästa vecka” sa han, gav mig en puss och gick (han är så fin). För det är inte svårare än så. Jag behöver inte bli dramaqueen och riva upp hela tillvaron. Jag kan bara packa väskan och dra, för jag är stor nu och har skapat ett liv där det går att göra så. Jag har en fast punkt som varken försvinner eller rasar utan mig. Och jag har mitt arbete i min dator.

Ibland räcker bara själva insikten.