Ge en gåva

Paus-metoden

RIP lilla duvan, hoppas du kommer till en bättre värld, typ som den i mitt huvud <3

Har ni provat att se på er själva liksom utifrån? Det kan vara mycket roande, ibland skrämmande. I mitt fall oftast det senare. Vad man gör är att man, i fantasin, trycker på paus – som att man skulle ta en bild. Sen tittar man på bilden objektivt.

Jag brukar använda mig av den metoden när jag misstänker att jag är på vippen att göra något mindre socialt accepterat. För, skulle jag fråga mig själv lite snabbt bara ”är detta verkligen normalt?” blir svaret alltid detsamma: ”självklart kära du, fullt normalt!”. Och i nästa sekund står man där (som jag i dag) påväg att plocka upp en död duva mitt på Odenplan för att begrava den fint i naturen.

Nu säger jag inte att det på något vis skulle vara onormalt att göra en sådan sak. Tvärt om, något annat vore förfärligt. En duva förtjänar en ordentlig begravning. Helst med blommor och tal. I alla fall i min värld. Men tyvärr existerar min värld bara i mitt huvud. Och det är därför paus-metoden kommer så väl till pass. Jag har med åren utvecklat den och glider i dag runt som vem som helst på gatorna. Min garderob har en tokighets-skala. Ju mer jag känner att jag kan behärska paus-metoden, desto roligare kläder får jag ha. Vissa dagar får det bli svart kavaj – med den kommer man undan med mycket.

Roligt vore att veta hur många andra som pausar sig. Kanske är vi alla trista stillbilder av oss själva med fantastiska fantasivärldar inuti?

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

10 kommentarer till “Paus-metoden

  1. Barbro

    Jag är så imponerad över hur långt du verkar ha kommit med arbetet med dig själv vilken stor självinsikt du verkar ha fått. Jag förstår att du inte är ”framme” ännu, men du har kommit mycket längre än jag.
    Jag sitter här och tänker AHA…jaha…nämen ja så kan jag kanske tänka.
    Glad att jag får lära mig av dig och andra.
    Crazy-kram

    Svara
  2. Tove Lundin

    Det är det som är så bra här på bloggen! Man får se utifrån andras perspektiv.
    Vi hjälper varandra på vägen, det är hur bra som helst!
    Jag har kommit långt, det är sant! Jag har sett att jag är annorlunda, förlikat mig med det, ifrågasatt samhället, normer och annat trams. Jag skrattar med mig men gapskrattar åt samhället och töntiga normer 🙂
    Jag tror nämligen att människans rädsla för det annorlunda ligger till grunden för mycket hemskt i världen. Om de som håller hårt i regler och oskrivna lagar kunde vara lite mindre rädda för att göra bort sig skulle världen se annorlunda ut 🙂 Men tills dess måste man nog anpassa sig, annars tappar man sin talan..
    RIOT!

    Svara
  3. Fanny

    Wow!
    Så skönt att läsa det här, Tove! Jag insåg idag (efter gårdagens panikattack för att jag måste vänta en vecka på psykolog-hjälp + jourbesök för det) att jag måste pausa det mesta i mitt liv nu, utom äta, sova, gå ut för frisk luft varje dag, ända tills jag får träffa min psykolog. Jag måste få släppa ut alla känslor jag hållit helt för mig själv ända sedan barndomen då ingen förstod att jag pga adhd:n alltid kände mig annorlunda. Och för att kunna släppa den stenhårda kontroll jag byggt upp kring och mot mina känslor så måste jag få tala med någon som jag inte har någon relation till och som inte känner människorna jag talar om, min familj och alla andra, dem som mina känslor handlar om. Jag kan inte umgås med vänner och -berätta- att jag mår dåligt när jag inte kan -visa- det för dem, eftersom de då bara blir mer oroliga för mig och jag tar ansvar för deras oro. Så jag försöker berätta det här för dem och för min familj också, lite i gången så de inte ska bli oroliga för att jag inte visar mycket känslor just nu. För jag måste liksom pausa mina känslor just nu och fokusera på mitt dagsschema, på praktiska saker, för att inte bryta ihop igen. För jag orkar inte det heller, orkar inte fara till jouren igen och tvingas svara på samma frågor som de frågade mig förra gången och gången före det. Nej jag har inte druckit alkohol nu och nej jag är inte påverkad av droger och jo jag äter fortfarande den här adhd-medicinen och jag vill fortfarande helst sova i en sjukhussäng och ha någon annan som hjälper mig ta ansvar för mina behov dygnet runt och jag vet att jag nu allra mest behöver tala med en psykolog men när en vecka är för lång tid för mig att vänta just nu!
    Men psykologen har inte tid för mig tidigare än nästa vecka och det finns inga bädd lagade och inte heller någon som talar mitt modersmål.
    Så jag stänger av, jag stänger av totalt för annars orkar jag ingenting mer.

    Nu ska jag äta mellanmål och sedan gå ut för att få dagens dos av frisk luft.
    Sen under de några timmarna som finns mellan mina bestämda mat-tider får jag flyta omkring och bara gå från att lyssna på musik till att städa rummet till att läsa bloggar.

    Svara
    • Tove Lundin

      Fanny! Exakt vad du beskriver har jag gått igenom. Jag minns att jag sneglade mot de stängda dörrarna inne på psykakuten, en läkare tittade på mig och sa ”tro mig, dit in vill du inte”. Jag vill inget annat i hela världen.
      Jag har skrivit ett helt kapitel i min bok om att man måste acceptera och våga vara den man är. Och att man dessutom måste förlika sig med att ingen kommer fatta. Allt blir bättre när man vågar berätta och vara den man är, anhörigas oro finns redan där men om du hjälper dem att sätta ord på den blir det lättare. De kommer ändå aldrig riktigt fatta din smärta och de har ett slags skydd, en förmåga att kunna skilja på empati och sympati..
      Ta den tid du behöver och tillåt dig själv att stänga av och bara flyta. Vi finns här och du behöver inte förklara dig. Ta promenader och var snäll mot dig själv. Gör saker du gillar, se glada filmer, klipp ut fina bilder och klistra in i en bok. Jag vet att det kan låta övermäktigt men jag vet också hur stark den tunnaste livlinan kan vara. En kul sida.
      Kram!

      Svara
  4. Nadia

    Ett ord som jag känner när jag läser din blogg: BEFRIANDE. Tror jag har bipolär sjukdom, men något har jag, ska träffa psykiatrin om 2 veckor och hoppas få svar. Exakt alla tankar som du beskriver känner jag och i den här stunden är jag nästan lite hög av känslan att veta att detta, något jag har förträngt i 27 år. Jag är också en av de som skrattar åt samhällets normer och alla som tar sig själva så j*vla seriöst, det är klart man mår dåligt om människor inte kan vara sina äkta jag.

    hur som, fortsätt skriva som du gör!

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Nadia! Härligt att du känner likadant! Håller med, man blir liksom hög av känslan att det inte är fel på en. Lite som att hitta en plats tillslut. Det är ju så de flesta andra gått runt och känt hela livet, till och från. Det är så skönt att kunna gapskratta åt det hela 🙂 åt alla de som tror de bestämmer och vet hur allt ska vara men i smyg vill ha tyllkjol på jobbet eller prata med djur 🙂

      Svara
    • Tove Lundin

      Vilken underbar fråga!
      Jag bad en inre bön för den på tryggt avstånd.
      Sen såg jag för mitt inre hur den flög iväg, kvar var bara en duvkropp.
      Det kändes mycket värdigt!

      Svara
  5. Tove Lundin

    Det är en bra metod, ibland vill man bara smälta in också. Även om det kan vara rätt kul att vara den man är!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *