Ovettigt med vett

Hängde fram finklänningen “utifallatt”.

Så var årets Nobelfestligheter slut, som den uppmärksamme kanske noterat fick jag varken Nobelpris i litteratur eller medicin i år heller. Inte ens en inbjudan till middagen blev det. Tänk vilka stilmissar och etikettsbrott jag kunnat bjuda på.

Som jag tidigare berättat har jag med tiden lärt mig att följa vissa, enligt mig töntiga, etikettregler för att passa in. Jag blir en ettikettrobot på utsidan med ett asgarv inuti. Jag tycker att oskrivna regler om hur man ska bete sig för att passa in är trams och inget annat än trams. Det är osäkra människor som har bestämt att man ska vara på ett visst sätt för att passa in. Alla som faller utanför den mallen, råkar prata för högt eller lågt, gå för fort eller sakta, ryckigt eller med för rak rygg – listan kan bli lång – blir placerade i ett fack. Konstigfacket. Skulle man sen ha “fel” förutsättningar i livet, komma från en annan kultur, ha fobi eller en diagnos som gör det omöjligt att sitta stilla eller ta in fler än ett intryck åt gången samtidigt som man äter sina potäter på rätt sätt, skiter dessa människor blankt i. Konstig som konstig liksom. Klipp dig och skaffa dig ett jobb.

Självklart menar jag inte att man ska vara oartig. Det är en helt annan femma. Men min erfarenhet säger mig att är det några som är artiga är det personer med ständig rädsla att inte passa in (alltså de som jämt får höra det). De har själva artigheten i ryggmärgen. De läser in sin omgivning med tusen osynliga tentaklar. Hjärnan går på högvarv, före under och efter middagen, mötet eller fikan. All energi går åt till att vara så jävla rätt hela tiden. Ändå blir det fel. Ofta. Men oartiga är inte ordet för dessa personer.

Däremot är det oartigt att dömma. Både oartigt och ouppfostrat. Så min slutsats av detta resonemang blir att tillställningar som Nobelfesten är världens största stilmiss. (Och, nej jag är inte avis som inte blev bjuden. Bara lite).

Tack för ordet och Riot!

Ps. Info om kommande manifestationer.