Om – att vara tillfreds

   Jag är full av beundran för alla kvinnor i vars fotspår jag går.

   Jo, det gäller kampen för kvinnlig rösträtt likaväl som kampen för att dagligen föda alla ungar som inte gick att hejda från att bli till – och allt däremellan – förstås.

   Jag har tänkt… att jag tror… att jag skulle ha varit ett rekorderligt fruntimmer i det gamla bondesamhället. Laga mat, sticka strumpor, odla lin, väva mattor och snyta minstingen. Ibland tror jag att jag skulle mått bättre av att leva under den tiden än att leva nu. Men jag kan ha fel. Det var nog stressigt då liksom nu – fast annorlunda.

   Jag tänker tillbaka på mitt liv med krävande heltidsarbete och barn hos dagmamma. Mina barn var de som kom först och gick sist av alla barnen. Jag hade ett ständigt dåligt samvete för både barn, hem, arbete och en trivsam fritid med barnen kärleksfullt i centrum. 

   Jag är inte befriad från samvetsnöd gentemot barnen idag heller – ånejdå. Vill så gärna hjälpa mina barn när jag vet hur tillvaron ser ut nu när deras barn är på väg in i tonåren och arbeten som kräver. 

   Men jag vill ju ha mitt eget liv och det tror jag att även de vill – både för mig och sig själva.

   Då tänker jag… att jag gör alltid – om jag bara förmår – vad barn och barnbarn ber mig om – resten är min egen tid. Kan dock inte påstå att det befriar mig från känslan att jag aldrig gör tillräckligt.     

   Det är inte de som skapar den känslan – det är bara jag själv. 

   Varför? Är jag född sån? Eller har jag fått med mig detta från min uppfostran? Sånt går inte att svara på – det begriper jag ju. 

   

   Sen är det detta med tvåsamhet. 

   Att två fullmogna vuxna personer som jag och Jonny slår ihop sina påsar – jo, visst är det underbart! Om nu båda har tillräckligt många bekantskaper på vardera hållet och de slår ihop även dessa påsar så blir det lätt väldigt många åtaganden. 

    Å ja – visst är det ett överflödsproblem som borde skapa enbart glädje!

   

   Och så den äldsta generationen.

   När lilla mor Ingrid satt på hemmet då var hon ett sånt där ’jag borde’ för mig. Alltså – det var inte alltid jag åkte till henne för att jag själv ville. Jo – på ett plan var det jag som ville även om det var för att lätta ett dåligt samvete. Men jag var för det mesta nöjd över att ha åkt. Ofta var det de finaste stunder jag nånsin haft med min mor. Som dement var hon så gullig mot mig som jag tycker att hon alltid skulle ha varit.

   Nu ligger hennes aska i en urna som ska sättas ner i kyrkogårdens urnlund i sommar och hennes fina hembygdsdräkt kommer att hamna som gåva hos hembygdsgården där hon bakat många kakor. Det tror jag hon skulle varit nöjd med och jag har gjort för henne vad jag förmår.        

   Känner mig tillfreds med det. 

   När jag nu tänker på henne kan jag se att även hon burit kvinnors lott och varit ett rekorderligt fruntimmer i sin tid.