Ge en gåva

Om att lära sig bromsa

Packade ner katt, pojkvän och övernattningssaker för några dagar ute på landsbygden hos mina föräldrar. Här har jag lärt mig bromsa, i dubbel bemärkelse. Både i själen och i min lilla turkosa bubbla, i vilken jag vingligt övningskör med min pojkvän. ”Övningskörning utan skrik” är ett för oss nytt men trevligt begrepp. Av någon konstig anledning lyckades jag köra en hel rutt utan att skrika en endaste gång.

Jag blev därför lite mallig och började titta överdrivet mycket i backspeglarna, hålla fartgränserna och bromsa lagom i tid innan korsningar.

– Det ska du veta, med mig kan du alltid känna dig säker, sa jag med allvarlig röst till min pojkvän efter vår första ”Övningskörning utan skrik”.

En så kallad positiv spiral, tror jag det kallas.

Med bromsa i själen menar jag att jag varvat ner lite. Första dagarna sprang jag runt som en iller. När mammas morbror kom med påskliljor i kruka, utan kruka sprang jag fram och kramade honom, slet ut blomman, sprang till garaget för att hitta en fin kruka, välte ett gäng som gick sönder (förlåt mamma), satte blomman i krukan, hjälpte honom med jackan och hällde kaffe på farmors hand.

Nu har jag satt mig i växthuset med en kopp kaffe, solen steker och fåglarna kvittrar. Alla andra får sköta sitt.

Jag hoppas att ni också har växthus eller liknande att rymma till, släkt kan vara mycket trevligt men man behöver inte underhålla dem en hel påsk. Lite måste man tänka på sig själv också. Ett knep är att hela tiden ”glömma” handla en sak i affären, så man måste gå tillbaka. Kanske någon annan har fler att dela med sig av..

Glad påsk!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

18 kommentarer till “Om att lära sig bromsa

  1. Annapanna

    Jag har firat påsk i en liten stuga på 15 kvm med tre släktingar. Vi har till och med sovit i samma rum. Vi skulle bara stanna en natt men det råkade bli två och insikten om att jag skulle bli kvar en dag till fick mig att vandra över isen (jag bor norröver så fortfarande har vi en massa snö också) i en km och sedan tillbaka. Jag var ilsken över de förändrade planerna. Inte för att jag egentligen i ögonblicket då beslutet fattades hade så mycket emot det hela men jag hade ju liksom ställt in mig på att åka hem. En dag och natt fick räcka i 15 kvm. Men såklart så sa jag ingenting, hävdade ej min rätt. För till sina släktingar som är mycket äldre så säger man inte emot, uppenbarligen. Det blev en natt till och när klockan var 01 och jag fortfarande inte kunde sova så höll jag på att få ett utbrott! Fattar de inte hur viktigt det är att JAG får sova! Men de vet ju ingenting för jag har ju inte sagt något (Men min farbror brukar prata om adhd i allmänna ordalag och jag brukar kontra med att det är sådana människor som gör underverk). Jag stod ut och det var trevligt men jag var så ilsk och på dåligt humör när vi väl åkte hem. Att få pausa och vara själv är viktigt och det blev väldigt uppenbart under helgen som gick. Jag fick iallafall rätt mycket utlopp för min energi när jag vandrade över sjön i min ilska. Idag är en ny dag och jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget. Kanske behöver man inte alltid ha en plan. Jag ska iallafall befinna mig hos min tant om en halvtimmma och hon ska ge förslag på mediciner, som jag tidigare prompt ej har velat äta. Men, jag inser nu att alldeles för mycket tid går åt till att hantera livet istället för att leva det så jag kanske får ge det ett försök. Det blev långt det här men jag älskar att vara in på din sida Tove. Det är som ett litet andhål i vardagen.

    Svara
  2. Tove Lundin

    Tack för din påskberättelse Annapanna! Jag blev alldeles full i skratt och nervös på en gång. Varje adhd-människas mardröm måste nog vara att få ändrade planer i en avlägsen stuga på 15 kvm med tre äldre släktingar som inte vet om att man har adhd!

    Jag vet precis känslan, och vet också att det kan vara hur trevligt som helt ändå (trots veredesutbrott)! För mig har det blivit så mycket enklare när jag förstod vad som händer med mig och varför. Och ännu enklare efter att mina föräldrar förstått. Men vissa andra släktingar (generation äldre) vet jag inte om det hjälper att berätta för…

    Jag förstår också dina funderingar över medicin, verkligen! Hoppas du får svar på dina frågor hos pratpersonen! Lycka till!!

    Svara
  3. Katarina

    Åh vad mitt i prick! Den meningen ska jag ta med till min prat-tant: …”för mycket tid går åt till att hantera livet istället för att leva det”…
    Är ju precis så jag känner också. Himla frustrerande att livet bara går utan att jag hittar ett tillfredsställande sätt att leva det på.
    Fick spunk bara av att läsa om din upplevelse på 15 kvm Annapanna.
    Hade gått upp i atomer. 🙂

    Svara
  4. Barbro

    Oj Anna, vilken ångest!!! Jag hade inte klarat det, eller jo det hade jag, utåt sett. Men inombords hade jag gått sönder lite. Idag vill jag bara omge mig med människor som förstår, det är ju en utopi, men ändå.
    Håller med Katarina, fantastisk beskrivning…”för mycket tid går åt till att hantera livet istället för att leva det”…
    Kram

    Svara
  5. Cicci

    Det där med att bromsa i själen behöver jag öva på. Ett knep jag försökte använda mig av under påsken var att gosa med mina föräldrars katter.

    Svara
  6. Katarina

    Katter är perfekta själ-bromsare.
    Känner direkt hur jag varvar ner inombords när en lugn och go katt lägger sej i knät.
    Åh får katt abstinens. Men har lovat min son att inte skaffa nån så länge hans hamster lever.

    Svara
    • Tove Lundin

      Katter är det bästa som finns! Tänkte på det senast i dag, hur lugn jag blir bara av att se henne tvätta sig..
      Stackare Katarina! Men mer stackars hamster om du inte gör som du lovat din son 😀

      Svara
  7. Katarina

    Ja precis. Man vill ju inte bli skyldig till en för tidig hamsterdöd. 🙂

    Men måste ha katt nån gång mer i livet. Är uppvuxen med katter och känner hela tiden ett sug efter en.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Kom på en idé Katarina: Kanske du kan annonsera på Blocket efter en katt som är van med hamstrar 🙂
    Tack, jag kämpar på med en blandning av hopp och förtvivlan..

    Svara
  9. Katarina

    Ja vilken bra idé. Får söka efter en rumsren och hamstervan katt. 🙂

    Det var samma för mej när jag övningskörde. En blandning mellan hopp och förtvivlan.
    För min körskolelärare var det bara förtvivlan. Stackarn. 🙂

    Svara
  10. Tove Lundin

    Katarina, lyllos som klarade det! Körskolelärare är säkert vana med allt 🙂
    Tack Linda för att du vill vara med här!

    Svara
  11. Katarina

    Ja lyllos mej då. Men nu känns körkortet nästan mer som en belastning än en tillgång.
    Inte många som tar min körrädsla på allvar eftersom jag haft körkort så länge.
    Ibland önskar jag att de skulle ogiltigklara körkortet så jag slapp hålla på och förklara mej hela tiden.
    Jag vet! Jag kan ge det till dej. 🙂

    Svara
  12. Tove Lundin

    Ja visst, nu minns jag! Fy vad jobbigt för jag vet hur det är att behöva förklara saker som ingen fattar.
    Ja, tänk om du kunde ge det till mig! Men då skulle nog alla andra bli rädda för att ge sig ut på vägarna..
    Rally-Märta, kallade min körskollärare mig för 🙂

    Svara
  13. Katarina

    Det skulle va toppen! Jag slipper mitt körkort, du får ett. Och om ingen annan vågar sej ut på vägarna, när du är ute, då gör du en toppeninsats för miljön = mindre utsläpp.
    Problemet löst. 😉
    Rally-Märta. Härligt namn!
    Är glad att min körlärare inte sa högt vad han tänkte om mej. 🙂

    Svara
  14. Tove Lundin

    Haha, och du slapp förklara din rädsla för att köra bil – du kunde bara skylla på mig och alla skulle nicka igenkännande 🙂

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *