Om - Allhelgona – Mind
Ge en gåva

Om – Allhelgona

”Träffar du pappa när du är på kyrkogården?” frågar jag min mor.

”Nej, jag besöker bara graven – och ser till att det är fint” svarar hon.

Och hon sköter om den så väl – den nu snart 36 år gamla graven med min fars namn inristat.

Hon har bestämt att när hon dör så ska vi som är efter henne ta bort graven och göra en platta att sätta på en mur avdelad för ändamålet inom kyrkogården. Jag och mina syskon ska inte ha bekymmer med att sköta någon grav, säger hon. Sina egna föräldrars grav har hon låtit ta bort för ett par år sedan när hon inte längre tyckte att hon kunde sköta även den. Men fars grav vill hon ha kvar.

Även jag – Mona – vet hur jag vill ha det.

Jag ska kremeras i den allra billigaste bland kistor och sedan ska askan strös över vatten – helst Klarälven – vattnet som jag ser från min balkong. Om det inte går så vill jag att min aska hamnar i Vänern – eller kanske sjön Visten.

När jag inte längre är i livet vill jag inte göra anspråk på någon fysisk plats på vår jord och kan inte förstå hur någon vill göra det. Materien är till för de levande.

Tycker att kyrkogårdar ska planeras om för att bli fantastiska oaser för kontemplation över livets små och stora väsentligheter. Bygg murar, springbrunnar, slå valv och allt vad ni vill av de forna gravstenarna! Se dem inte som så heliga! Det är jordens materia med inristade namn på människor vars existens på planeten Jorden är avslutad. 

Gör våra vackra kyrkogårdar till stilla samlingspunkter och fortsätt helga de döda och glädja de levande med MASSOR av ljus på Allhelgons afton!

2 kommentarer till “Om – Allhelgona

  1. Anders

    Hur man vill ha det efter döden är så olika. En bekant vars föräldrar gick bort med några års mellanrum hade helt olika önskemål. Pappan ville strös i minneslunden och så gjordes också allt enligt hans önskemål.
    Mamman ville ha en sten, en enkel sten precis lika stora som de andra stenarna i det kvarteret på kyrkogården och det fick hon också.
    Dottern, den enda, adopterad, av dessa något äldre föräldrar, vid kanske 5-6 års ålder säger att det var mycket enklare att sörja färdigt mamman när hon har en sten att gå till.

    Svara
    • Mona Noreklint

      Ja, tänk så olika det kan vara. Vi sörjer på så många sätt.
      Själv har jag min hund Myrans stoft stående i en träurna i min bokhylla. Tänker att hon ska strös i Klarälven där vi gått så många gånger – hon och jag. Men det är inte bråttom – den får stå till sig.

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *