Nu eller aldrig

Jag har ett starkt minne från barndomen. Mamma hade ännu än gång uttalat de fruktansvärda orden “vi gör det sen”. Jag minns att jag tänkte att när jag blir stor, då ska jag aldrig göra saker sen. Varje gång jag kommer på en idé ska jag göra den genast. nu gäller det bara att vänta tills jag blir stor. Sen ska jag aldrig behöva vänta längre. Jag älskade Fem Böckerna inte bara för att de var så spännande, utan kanske mest för att femgänget alltid följde sina infall direkt. De packade bara matsäck och drog. Drömmen, tänkte jag. När jag blir stor ska jag bli som dem.

För är det något jag lidit av med min adhd är det att vänta. Vänta i kö, vänta på min tur att prata, vänta på lördagen och vänta på att bli stor.

Nu är jag stor och kan äntligen följa varje inpuls utan att behöva vänta in något. Har det gjort mig till en lyckligare människa? Absolut. Har det gjort livet lättare – nja..

Det visade sig liksom att det fanns en poäng med att ibland vänta. Typ när jag kom på att jag skulle laga sushi och istället för att ta reda på hur man gör och vad jag behöver slängde mig iväg på en buss och fick tillbringa en hel förmiddag med att irra runt i butiker. Eller när jag skulle göra garn av fleecefiltar börjar klippa sönder dem innan jag tagit reda på hur, vilket lämnade mig i ett hav av fleecetrasor. Ja, ni förstår min poäng.

I sådana lägen är det bra att ha min sambo. Han kan stoppa mig innan det blir tokigt, och när det inte kan gå alltför illa låter han mig hållas så jag får känna mig levande. Levande, samtidigt som jag hålls vid liv. Som nu senast när han förklarade för mig att man inte “bara kan såga ner ett femton meter högt träd som växer sex meter från huset”.

Dagen efter tog jag två hål i högerörat. Bara sådär, för att få känna mig lite levande igen..

Ps. För den som vill kan man se mig prata om psykisk ohälsa på Fråga Doktorn i kväll eller på nätet.