No one puts Tove in a corner!

Jag vet inte hur det är med andra författare. Själv har jag numera svårt att gå förbi en bokaffär utan att gå in. Där inne försöker jag se ut som att jag letar på måfå. Jag strosar runt, vänder och vrider på böckerna. Närmar mig långsamt psykologihyllan (hur i allsindar hamnade den där?), stannar, tar ut en stor, svår bok, gärna för psykologistudenter som jag låtsasläser. Sen låtsas jag få syn på min bok. Drar ut den ur hyllan. Stoppar in den igen. Tar ut den, ögnar igenom lite, kanske nickar lite uppskattande för mig själv. Backar och ser på den från långt håll. Är det riktigt illa knäpper jag kort.

Min stolthet har hela tiden legat i att jag aldrig skrikit “Här är ju min bok!” eller liknande. Men, i går sprack illusionen av mig själv som en reserverad, sval författare. Pladask.

Det var inne på Akademibokhandeln. Jag hade precis slutfört min lilla procedur och var på väg därifrån. “Nämen oj!” hör jag bakom mig. En man tar upp en tung, grå bok. På den grå boken är en stor svartvit bild på honom själv. Han ser allvarlig ut på bilden. Mannen som håller i boken ser desto gladare ut, men likheten är slående. Han vänder sig till en i personalen. “Har ni utsett min bok till veckans bok, vad glad jag blir!” säger han.

… Känsliga läsare kan sluta läsa här, eller hitta på ett eget, valfritt slut…….

– Där står du på veckans bok, och här står jag i ett hörn, säger jag och tar fram min lilla bok ur hörnet. Ni kan väl ställa mig bredvid, skojar jag till kvinnan i personalen.

Tystnad. Jag tydliggör genom att hålla rosa psyko-Tove bredvid svartvita allvar-författaren.

– Titta här är vi! Vi står bredvid varandra, fast jag är i hörnet då, försöker jag.

– Jahaha, säger han och går.

Sen var det pinsamt i ungefär två timmar. Ni vet sådär när man på fullaste allvar tror att om man bara fantiserar om alltihop tillräckligt intensivt om och om igen, blir det så istället. Men seriöst, hade jag bara sagt “Grattis!”, hur kul hade detta inlägg blivit då? För dig som vågade läsa vidare.