Ge en gåva

Ni är hjältar!

Min hemlighet

Skrev i ett tidigare inlägg om när jag ibland råkar handla. Har vid 31 års ålder fortfarande inte hittat ett naturligt sätt att handla mat på, fortfarande sker det oftast när andan faller på eller när det ekar i kylskåpet.

Detta resulterade i en intressant diskussion om hur man kan komma hem från affären med de mest märkliga saker. Typ en chiliplanta. Jag drog mig till minnes hur jag i julas hamnade i en lång kö inne på Pressbyrån på Uppsala centralstation – tomhänt, och utan den blekaste aning om hur jag hamnat där.

Jag bad människan bakom vakta min plats då jag bara skulle ”hämta en sak”. I min fasa över insikten att personen var en kille jag förr varit mycket intresserad av grabbade jag åt mig en (blunda du med svaga nerver) – Hemmets Journal julspecial med extra många sliskiga noveller!

Sen fick jag stå i tio minuter, med den i handen, och kallprata. Jag ryser vid blotta minnet. Men nu var det inte det jag skulle berätta om, historien var egentligen bara en lång bortförklaring till att jag faktiskt läser sådana tidningar.. För det gör jag.

Och i senaste numret Allers, jag måste köpa varje vecka nu eftersom det är så kittlande spännande vad som ska hända i ”Guldkantade lögner” och ”En stilla dans på piren”, läste jag en berättelse av en kvinna. Hon har hela sitt liv kämpat ensam för att få hjälp till sin son med Aspergers syndrom. Och det kändes som att hon talade för alla ni föräldrar till barn med liknande funktionshinder, som jag vet också läser här.

Kvinnan som har stångat sig blodig har äntligen fått hjälp, det var så sorgligt och hoppfullt att läsa. Framförallt hoppfullt – det finns hjälp och alla har rätt till den. Men man måste kämpa, nu skulle hon ta tillbaka sina krafter som hon på ett övernaturligt sätt förbrukat under årens gång.

”Det är definitivt inte samhällets förtjänst att han får den utbildning och det stöd han behöver för att bli en god sammhällsmedborgare. Den förtjänsten är min och hans egen”, säger hon angående andra människors oförstående inför ett dolt handikapp.

Den meningen gör mig varm och iskall på samma gång. Ni är inget annat än hjältar och de får ni aldrig glömma <3

(Och era barn är superhjältar – men det visste ni redan)

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

32 kommentarer till “Ni är hjältar!

  1. Katarina

    Min första tanke när jag läste texten var – men vi har fått massor med hjälp av samhället och blivit väldigt väl informerade.
    Men sen kom jag på att, nej – om jag inte hade ringt runt som en galning och kollat läget hade vi inte fått all den infon.
    Tänk va lätt man glömmer hur det egentligen gick till. Är väl för att man är van att kämpa för sin sak hela tiden. Blir som en livsstil till slut.
    Va gullig du är Tove som kallar oss hjältar. Och barnen superhjältar. Det är precis vad de är. Har sagt det till min son många gånger.
    Kram!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Katarina! Jag vet vad du menar.. Kampen blir vardag och hjälp blir något man ska vara evigt tacksam över. Kvinnan jag berättade om hade fått in sin son på en jättebra internatskola nu, efter extrahjälp till att äntligen fixa betygen. Jag grät högt när jag läste hur han inte vågade hämta fritidspersonalen som låst in hans ytterkläder eftersom han glömde, och om hur han hade gått hem i snöstorm i strumplästen. Och hon hade, precis som du, ringt runt som en galning..
    Jag vet att jag är superkänslig men jag läste så mycket mer i den texten.. Krama din superhjälte från mig!
    Kram!!

    Svara
  3. Fanny

    Hej Tove och ni andra!
    Jag hittade hit för bara några veckor sen. Det var av en slump som jag började läsa om adhd på familjeliv.se när jag egentligen sökte info om depression. För jag är 22 år och har under flera års tid mått dåligt i perioder utan att förstå varför. Jag har haft en massa kurser och föreningar jag är aktiv i på samma gång och varje gång det vart tentperiod har jag nästa gått i väggen eftersom jag bara har fortsatt och fortsatt.

    När jag läste andras berättelser, vuxna med adhd som hade precis likadana problem som jag, då hittade jag svar på sånt jag undrat över i hela mitt liv. Jag bara grät. Först försökte jag boka en tid kommunalt men det var en månads väntetid. Den tiden hade jag inte och efter diverse incidenter på kommunalt håll där jag upplever att mina problem inte togs på allvar så bokade jag tid till en privatläkare och fick tid på två dagar. Det var de två längsta dagarna i mitt liv. När jag sedan träffade henne så talade jag i nästan två timmar, allt bara forsade ur mig. Och hon trodde mig! Och nu har jag redan en diagnos och testar lugnande medicin eftersom hon har jobbat nästan 40 år i England där utredningen inte tar flera månader när det handlar om vuxna utan motoriska problem! Men det gör det ändå både hos oss här i Finland och hos er i Sverige. Jag blir så trött, för jag tror inte någon annan än vi själva och våra närmaste vet hur hårt vi har kämpat och fortsättningsvis måste göra det.

    Så jag vill bara säga att jag älskar din blogg Tove och är så glad för din skull för boken du skrivit! Och för alla andras också, för ju fler som berättar, desto mindre behöver kommande generationer kämpa för att få hjälp. Jag skriver också, studerar språk (fast inte just nu) och har egentligen alltid drömt om att skriva en bok. Och nu vet jag äntligen vad den ska handla om. Men allt det här är sen, för nu handlar det där mig om att ta det riktigt, riktigt lugnt för att inte gå in i väggen.

    Det är konstigt, men det känns som att jag känner er som skriver här. Vi är så lika. Det här blev en romanlång kommentar som vanligt, men den här gången oroar jag mig inte för att nån ska tycka det är konstigt. Egentligen hade jag ju också tänkt gå i bastun för en god stund sen, men så hamnade jag här på bloggen istället.

    Så tack Tove och alla ni andra för att ni delar med er! Det betyder mer än jag kan uttrycka. Men jag tror ni redan vet det.

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Fanny!
      Tack för din kommentar, välkommen hit 🙂
      Håller med Katarina, vad fint skrivet! Ska köpa din bok när den kommer, ta din tid för återhämtning, det är du värd. Att veta vad den ska handla om är ju ett stort steg på vägen.
      Visst känns det som vi alla känner varandra! Jag var så nervös inför att börja blogga här, nervös inför att bli ifrågasatt. För det har jag blivit hela mitt liv – all min energi gick åt till att antingen försvara mig eller stå upp för mig. Men istället ser jag alla dessa underbara kommentarer här, en hamn, som Katarina säger! Inget problem är för konstigt eller ”normalt” för den delen – alla förstår innebörden och ingen behöver anstränga sig för att bli bekräftad. Jag blir fortfarande ledsen när jag blir ifrågasatt men ju längre tiden går och ju fler fina kommentarer jag får – desto modigare blir jag att berätta. Tack till er!

      Katarina! Jag har en så hemsk egenskap: när jag träffar människor som jag kan spegla mig i börjar jag lämpa över hemska saker jag läst eller hört på dem, gärna så detaljrikt som möjligt. Som att min börda skulle bli lättare om jag la lite på en likasinnad! Min bästa vän gjorde mig uppmärksam på detta för några år sedan (hon är en mycket känslig typ) och jag såg verkligen mönstret! Hade berättat en spökhistoria som skrämde mig för henne – fast värre. (Plus skrattat konstigt när hon blev rädd och sa att hon nog inte skulle kunna somna) Hoppas du inte drömde mardrömmar om mamman och pojken! Kram

      Svara
  4. Katarina

    Hej Fanny!
    Visst är det skönt att hitta hit. Som en hamn efter lång tid ute på öppet hav.
    Va fint du skrev. Det gick liksom rätt in.
    Känner som du. Är som att man redan känner varandra.
    Som när man rest länge och helt plötsligt hör någon som pratar samma språk.
    Då är man inte lika ensam längre.

    Tove: Blev så tagen av det du skrev. Ingen skulle behöva kämpa så. Kommer nog drömma om den pojken i natt.
    Vilken tur att hans mamma inte gav sej.
    Min son har en mildare variant av asperger. För det mesta kan han fråga om hjälp och berätta vad som hänt men ibland fastnar han. Då får han svårt att komma ihåg alla detaljer och glömmer ibland att be om hjälp.
    Ja de är superhjältar alla barn som kämpar i motvind och uppförsbacke.

    Svara
  5. lars

    Jag har precis tagit beslutet att skilja mig från min fru, som varit bipolär en längre tid. Hade jag inte gjort detta, hade hon tagit livet av mig och dottern. Sin mamma, har hon redan fått inlagd på psyk. Hemsk sjukdom, och vården blundar.

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Lars!
      Det var sorgligt att höra din historia, men tack för att du delar med dig! Bipolär är en mycket allvarlig sjukdom som blir dödlig om vården blundar.
      Jag hoppas du och din familj får den hjälp ni behöver. Jag vet att det blir tramsigt i detta sammanhang (eftersom jag vet att det inte funkar så) men ni har rätt till bästa vård och hjälp som finns! Hoppas ni stöter på någon inom vården med mod och ork att hjälpa er – för de finns!
      Lycka till, till dig och din familj!

      Svara
  6. Katarina

    Tove så behöver du inte alls känna.
    Kände inte en sekund att du la över dina känslor på mej. Det var jag som gick igång, helt för egen maskin. 🙂
    Tycker bara det är befriande när folk uttrycker sina känslor i kvadrat. Då vågar jag också göra det.
    Du är toppen precis som du är. <3
    Kände så starkt med mamman och pojken. Samt kände igen mina känslor och erfarenheter i deras.
    I drömmarna hamnade jag i Italien. Vet i sjutton vad jag skulle dit o göra. 🙂
    Kram!

    Svara
  7. Barbro

    Hej alla!
    Idag är jag gråtig som 17. Men har haft tre dagar av intensiv stimulans. Kul alltihop men krävande för mig.
    Jag har ju berättat tidigare om hur jag sliter för att få rätt hjälp. Jag har fått tagit reda på allt själv, för jag har inte fattat nånting av nåt.
    I veckan som va tog jag mod till mig och ringde min utredare och hulkande av gråt i en halvtimme fick jag ur mig all ilska och frustration över hur jag känner över allt som händer. Varför tar det så lång tid, varför är det ingen som förklarar vad som händer, varför ska jag träffa läkare, varför utreds jag som om jag vore en kille/man? Osv osv osv
    Hon fick höra allt, jag vet inte om budskapet gick fram, jag tycker hon är alldeles för okreativ för att jobba som ADHD-utredare.
    Vi måste alla kämpa och försöka hitta många olika vägar att nå ut. Vi måste starta med att berätta om oss i alla olika sammanhang vi kan.
    RIOT!!!
    Fanny och andra som vill prata med likasinnande eller anhöriga till likasinnade kan gå med i vår facebook-grupp. Där finns många som delar sina livshistorier. Där stöttar vi och förstår och känner igen. Där känner man sig också hemma.

    Katarina, du kan väl hänga på facebook-karusellen lite, i vår grupp bara 🙂

    Crazy-kramar

    http://www.facebook.com/groups/116041285192735/

    Svara
  8. Tove Lundin

    Tack Katarina! En likasinnad kvadrat-kamrat <3
    Italien, mama mia! Hoppas du såg några snygga italienare, annars var det en snål dröm 😀

    Hej Barbro!
    Du har så rätt, och du är så modig, tycker jag, som ifrågasätter! Låt oss aldrig sluta göra det, vi är många och när någon har gråt-dag kämpar de andra vidare 🙂
    Crazy-kramar och Riot!

    Svara
  9. Katarina

    Ja jag såg en riktig goding men han var inte intresserad. Attans också! 😉

    Stor kram till dej Barbro som har en jobbig gråt-dag. Hoppas du blir gladare snart och att din utredning speedar på lite mer.
    Modigt av dej att ringa upp din utredare och tala om hur du känner.
    Blir glad över att du vill ha med mej i facebook gruppen. Gulligt av dej. <3
    Men blir inte av med mitt facebook motstånd. Har försökt i omgångar.
    Om det mot förmodan försvinner så hoppar jag in i gruppen på studs. 🙂

    Svara
  10. Tove Lundin

    Hahahaha! Taskigt undermedvetet som inte kan bjuda på det 🙂
    Känner någon för att gå med i facebook gruppen, men inte vara aktiv på facebook kan man skapa ett tomt konto, utan uppgifter eller bilder, bara för att gå med i gruppen. Men jag fattar om man inte vill ha konto där! Det funkar ju finnemang här oxå, och nu har jag kontrakt på att fortsätta utan tidsgräns!

    Svara
  11. Tove Lundin

    Händer mig oxå – mitt självförtroende är inne och petar och fixar i drömmarna när jag svävar iväg allt för mycket. Det är nog ett tecken på att man ska våga drömma mer på dagen 🙂
    Hahaha, tänk oss här på bloggen om 50 år 😀

    Svara
  12. Katarina

    Då är jag 90 bast.
    Om jag inte trillat av pinnen innan dess kommer jag också hänga här.
    Då ska jag ge järnet i min trimmade elrulle. Är man crazy nu kommer man säkert vara det då med! 🙂

    Svara
  13. Fanny

    Tack för allt ert stöd!
    Tror jag ska gå med i facebook-gruppen vid något skede. Men nu ska jag bara ta det lugnt och verkligen försöka göra ingenting. Det är svårt nog efter många år av stressande hit och dit.

    Svara
  14. Tove Lundin

    Kul att höra av dig igen Fanny!
    Kom med i gruppen när det känns rätt, roligt att du vill läsa här medan du gör ingenting, hoppas du kommer in i det snart – det kan vara riktigt skoj!!

    Hihi, Katarina: jag fnissar varje gång jag läser ”Lill-snorpan” och ”List-nörden” (mycket lättroad) 🙂

    Svara
  15. Fanny

    Haha, tänkte först skriva att jag också är lättroad och brukar läsa alla kommentarer, men att jag ändå inte orkade läsa alla 27 på det här inlägget..

    Men nu så måste jag ju läsa dem ändå! 😀 Underbart att bloggen kommer att fortsätta finnas! Men jag måste ju tilllägga till diskussionen att om 50 år är jag ynka 72 år gammal! Så då kan jag komma hjulande och hjälpa er trycka på ”kommentera”-knappen här på bloggen om ni inte orkar 😀
    Ojoj humorn och energinivån är på topp här hos mig, som alltid den här tiden på kvällen 🙂

    Svara
  16. Tove Lundin

    Haha Fanny! Flicksnärtan kan du få heta 😀
    Kvällar är en bra tid för humor och att sätta igång med olika aktiviteter 🙂

    Svara
  17. Kattis

    Min son har atypisk autism, adhd(heter hyperaktivitet för han är 4) och troligen lättare utvecklingstörning.
    Allt det här fick vi veta den 30augusti 2011.
    Sen dess har vi fått medicin. Och nu har vi flyttat nyligen och väntar fortfarande på att få komma till habiliteringen, snart bott här i 3!!!månader =(
    Dom är inte så snabba…
    Men skam den som ger sig! Och tack och lov för min man! =)

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *