Ni är hjältar!

Min hemlighet

Skrev i ett tidigare inlägg om när jag ibland råkar handla. Har vid 31 års ålder fortfarande inte hittat ett naturligt sätt att handla mat på, fortfarande sker det oftast när andan faller på eller när det ekar i kylskåpet.

Detta resulterade i en intressant diskussion om hur man kan komma hem från affären med de mest märkliga saker. Typ en chiliplanta. Jag drog mig till minnes hur jag i julas hamnade i en lång kö inne på Pressbyrån på Uppsala centralstation – tomhänt, och utan den blekaste aning om hur jag hamnat där.

Jag bad människan bakom vakta min plats då jag bara skulle “hämta en sak”. I min fasa över insikten att personen var en kille jag förr varit mycket intresserad av grabbade jag åt mig en (blunda du med svaga nerver) – Hemmets Journal julspecial med extra många sliskiga noveller!

Sen fick jag stå i tio minuter, med den i handen, och kallprata. Jag ryser vid blotta minnet. Men nu var det inte det jag skulle berätta om, historien var egentligen bara en lång bortförklaring till att jag faktiskt läser sådana tidningar.. För det gör jag.

Och i senaste numret Allers, jag måste köpa varje vecka nu eftersom det är så kittlande spännande vad som ska hända i “Guldkantade lögner” och “En stilla dans på piren”, läste jag en berättelse av en kvinna. Hon har hela sitt liv kämpat ensam för att få hjälp till sin son med Aspergers syndrom. Och det kändes som att hon talade för alla ni föräldrar till barn med liknande funktionshinder, som jag vet också läser här.

Kvinnan som har stångat sig blodig har äntligen fått hjälp, det var så sorgligt och hoppfullt att läsa. Framförallt hoppfullt – det finns hjälp och alla har rätt till den. Men man måste kämpa, nu skulle hon ta tillbaka sina krafter som hon på ett övernaturligt sätt förbrukat under årens gång.

“Det är definitivt inte samhällets förtjänst att han får den utbildning och det stöd han behöver för att bli en god sammhällsmedborgare. Den förtjänsten är min och hans egen”, säger hon angående andra människors oförstående inför ett dolt handikapp.

Den meningen gör mig varm och iskall på samma gång. Ni är inget annat än hjältar och de får ni aldrig glömma <3

(Och era barn är superhjältar – men det visste ni redan)