Ella: Min hjärna fungerade inte som den skulle

Att som ung vuxen försöka navigera i livet, med ökade krav på självständighet och karriär, är för många en utmaning. För den som lider av psykisk ohälsa kan det kännas extra svår. En av Mind Ungas redaktörer berättar om hur hennes ätstörning och ångest satte käppar i hjulet när hon skulle ta sina första steg ut i arbetslivet.

Ångesten över det kommande vuxenlivet, min framtida vardag, har levt i mig sedan jag var 14. Det har känts omöjligt. Att jag ska både jobba, flytta hemifrån och allt däremellan. Plötsligt var jag 18, studentfirandet kom, och gick. Euforin lika så.

Jag hade lovat både mig själv och mina närmaste att jag skulle tjäna pengar efter gymnasiet. Och ganska direkt skred jag till verket. Skrev ett cv, letade jobbannonser på internet och skapade profiler på flertal sidor för arbetssökande. Jag fick till ett par intervjuer också, men de flesta ledde inte till något. Men så hände det till slut en dag, jag gick vidare i rekryteringen.

Innan man började med själva arbetet skulle man gå en betald tre veckors lång utbildning. Försökte mitt bästa, antecknade så mycket jag kunde, koncentrerade mig, ställde frågor. När jag väl skulle börja kom panikattackerna. Jag grät varje dag och på mindre än en vecka sa jag upp mig.

Strax efter detta började jag söka hjälp för min allt för långt gångna ätstörning. Det var först då, när botten var nådd, som jag verkligen insåg hur mycket den påverkade och begränsade mig. Jag hade givit mig själv ett handikapp, nu föll polletten ner; jag kan omöjligt bli den jag vill, eller bli vuxen i mitt tillstånd. En avbruten pubertet och mognadsprocess, min hjärna fungerade inte som den skulle, tog inte in information som den skulle. Så jag drog mig undan, föll djupare in i depressionens bekanta famn. Jag fick inneliggande vård, men det räckte inte hela vägen. Jag mår fortfarande dåligt, men med hjälp av annan vård så kämpar jag vidare utanför kliniken.

I år fyller jag 20, och står utan fast inkomst och egen bostad. Jag känner mig ensam, värdelös, deprimerad och beroende av andras framgång. Det måste vara något fel på mig, tänker jag. Alltid ett steg framåt, två steg tillbaka. Tron om att jag är sämst på att bli vuxen är något jag brottas med dagligen. Alla kliv känns så väldigt stora, det är svårt att veta var man ska börja. Ibland känns det som att jag är den enda som är drabbad av detta, men vet samtidigt att så inte är fallet, jag vet att många andra känner som jag. Och till er vill jag säga att det är okej. Om ens psykiska tillstånd gör en inkapabel att fokusera på något utöver hjälpsökande och vård, så är prio ett just nu, oavsett ålder, att få hjälp med det.

Det är klart att du så småningom kommer att bli vuxen. Skuldbelägg aldrig dig själv för att du inte är i fas med normen. Ursäkta klyschan, men: vår tid kommer.