Ge en gåva

Lurlära

Jag behöver ta på mig skygglappar. För att göra världen mindre. Den är för stor. Den har alltid varit för stor för mig. Vad som helst kan hända när som helst i min värld. I min tankevärld. Och det är ju både sant och falskt. Världen är ju egentligen mycket tråkigare än så. Oftast. För mig. Men för många andra är ju också världen hemsk. Hemskare än hemskast. Det är ju ett faktum. Men jag måste blunda för det. Nu. För att lära mig lita på min egen värld. Jag måste fördumma mig. Jag måste fördumma mig så jag kan tro att världen vill mig väl. Att någon vill det. Kanske många. Men jag måste lära min hjärna. Lurlära. För min hjärna tror inte en sekund på att en snällare tolkning av världen kan vara sann. Jag tänker på det lite som hur man ljuger för barn ”Det kommer bli bra”. Även fast det inte alltid blir det. Och fast man vet att det inte alltid blir bra.

Min mamma har aldrig sagt att allt kommer bli bra. Hon skulle kanske sagt det om hon trott att det var sant. Men eftersom det i hennes värld inte var det, så såg hon det som en lögn. Och hon ville inte, och kunde inte ljuga sa hon. Hon var liksom brutalt ärlig. Eller ärlig ur ett väldigt pessimistisk perspektiv kanske man kan säga. När jag sa – Vi ses imorgon (mina föräldrar var skilda) . Kunde hon svara – Det vet man inte. Det kan man aldrig veta. Vad som helst kan hända, jag kanske blir påkörd av en buss. Ja, och det är ett vidgande av upplevelsevärlden som ett barn inte ska behöva ha. Oavsett om det bara är i tankevärlden eller i verkligheten. För mig har det mesta av mitt trauma nog handlat om min tankevärld. Att den har stretchats ut alldeles för mycket och för långt. Dit den aldrig borde varit. Och det är väl därför jag känner att jag måste göra min värld mindre. Den måste krympa. Jag vill inte veta att allt kan gå åt helvete. Jag vill lära mig tro att det mesta kan gå bra.