Lugnet efter stormen

Egentligen skulle denna stump handla om hur mysigt det är att ha en dag för sig själv. Om att “gå ner i varv” och “pyssla om sig lite”. I dag skulle vara en sådan dag. Eftersom min pojkvän, till skillnad från mig, är mer intresserad av siffror än av bokstäver, får han gå på kickoffs, workshops med inspiration talk, events och god mat.

– Jag och Marilyn har också kick off – mycket coolare, synd för dig som missar! var jag noga att tala om i morse.

– Ta en macka till lunch, du har middag i en matlåda i kylskåpet. Puss, fick jag till svar.

Fast besluten att sätta lite guldkant, även på min tillvaro begav jag mig ut på stan. I vanlig ordning hade jag inget mål, utan kom hem med en förstoringsspegel, ett yatzy-spel, två läslampor och en damtidning.

Supersnabbt packade jag upp sakerna, skar mig på plasten, tappade spegeln i handfatet, svor och satte mig i soffan med min tidning. Nu skulle jag minsann gå ner i varv. Ganska snart kände jag att något var fel. Det gjorde jag rätt i. Jag hade inte klätt av mig alla ytterkläder. Inte ens väskan hade jag tagit av mig, den hängde kvar över axeln.

Jag klädde av mig och gjorde ett nytt försök. Efter tio minuter kom jag på mig själv: jag satt i en fullkomligt omöjlig ställning, liksom framåtlutad på mitten av soffan, spänd i hela kroppen. Varför i hela friden gör man så? Jag är alltså för rastlös för att luta mig tillbaka i min egen soffa. Dessutom hade jag glömt att tända lampan, därav den framåtlutade ställningen – jag såg ju inget. Och så var jag kissnödig.

Nu hade jag fått nog av mig själv. “Skärp dig nu då!” skrek jag, med lite gråt i rösten. Framför mig såg jag en bild, klart och tydligt. En kvinna som sitter med ett äpple i handen, hon har vita kläder och vackert ansikte. Hela kvinnan utstrålar lugn. Kanske är det äpplet som gör henne så lugn – kanske hon andas medvetet. Jag vet inte – jag vet bara att jag inte är den kvinnan.

Det kanske aldrig blir så. Jag kanske aldrig kommer hem, klär av mig, sätter mig tillrätta med ett äpple i handen och andas medvetet. Eller så blir det så. Men tills dess måste jag förlåta mig för att det inte är så. Jag är jag. En virvelvind. En rastlös själ. Jag är medveten om min omedvetna andning. Ge mig ett äpple och jag slänger det i väggen. Sen är jag lugn.

Riot och trevlig helg!