Ge en gåva

Lite om mitt nästa inlägg

Världens bästa mamma!

I dag har jag satt mig på ett fancy fik för att jobba med en text, gör det ibland för att komma ut och känna mig lite viktig. Hade någon sett mig i morse skulle jag få pris i ineffektivitet. Tredje gången jag kom ner med hissen hade jag allt med. Blev nästan lite yr av allt åkande. Hittade parfymen på kylskåpet, mobilen bakom toadörren, fick bara ett raseriutbrott och blötte bara ner strumpbyxorna pyttelite under foten (funkar att torka med hårtorken).

Kärlek

Det värmer i mitt hjärta varje gång jag ser att det finns fler engagerade föräldrar, likt mina egna, som skiter i vad som anses normalt och utgår från sitt barns behov.

Nästa inlägg är tillägnat er. Men jag tar tacksamt emot kommentarer från er med mer inside information åt dessa fantastiska föräldrar.

Bakgrund

Värt att nämna innan är att jag ännu inte fått min adhd-diagnos. Min psykolog ville att jag ska göra utredningen efter bara några samtal. Nu, efter två år är hon än mer säker och utredningen börjar denna månad (det tar tid). Hur det än blir har jag i dag förmågan att berätta om mina svårigheter både ut ett barn- och vuxenperspektiv.

Orättvisa

Man blir expert på att hitta sina egna vägar i livet, de människor med tydliga fysiska handikapp som klarar sig bra i livet får höra att de är duktiga, gör de karriär kallas de övermänniskor eller hjältar. Vi med psykiska handikapp som klarar oss bra får kämpa för att få hjälp och förståelse. Ju mer framgångsrik desto mindre trovärdig.

Jag kan skriva en bok men ibland går jag i lås och måste få hjälp till toaletten eller in i duschen. Jag kan sitta på en fin middag med röster i huvudet, eller lösa korsord med tvångstankar om att sudda ut alla bokstäver och skriva igen. Jag hittar fortfarande inte till vänner jag besökt i flera år och får panikattacker av att behöva välja film.

Hopp

Men jag fixar mitt liv och är mestadels en lycklig människa, mycket tack vare min omgivning. Därför är anhöriga en viktig del, jag hoppas kunna bidra med lite hjälp genom en mängd väldigt konkreta tips.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

11 kommentarer till “Lite om mitt nästa inlägg

  1. Frida

    Tove, jag har fått min kallelse! Utredning om knappt en månad, hurra! 😀 Verkar som om det rasslar till för ”alla” nu i dagarna, efter lång väntan!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Frida! Jag skrek till här inne på det fancy fiket i min ensamhet, hurra! 🙂
    Det är ju helt fantastiska nyheter! Nästan lite magiskt vad som håller på att hända – universum går plötsligt vår väg, om man får vara lite flummig mitt i all glädje..

    Svara
  3. Ingrid

    Hej Tove, jag har precis hittat din blogg och kommer att fortsätta läsa. Jag har inte ADHD, men jag har levt tllsammans med någon som har. Han fick sin diagnos när han var 27 år och är idag 30. Vi står varandra nära fortfarande och på bara dessa 3 år efter att han har fått sin diagnos och rätt medicinering så har han kommit otroligt långt med sig själv. Han klarar idag av utbildningar och att se lösningar istället för att problemet tar för stor plats. Jag tycker att det är fruktansvärt att läsa här hur många det är som kommenterar och inte har fått någon diagnos ännu. Men ni är alla otroliga kämpar och jag hoppas att ni fortsätter. Jag har jobbat inom förskolan och det märks ju redan där att vissa barn har svårare med koncentration och att samverka i grupper tex, men det finns ingen hjälp eller speciellt utsedd och utbildad personal som kan hjälpa dessa barn. Tänk vad många det skulle hjälpa i skolan om man tog det på allvar från början. Det handlar ju inte om att dessa barnen inte kan, det handlar om att de behöver en annan metod och pedagogik. Heja alla er som kämpar.

    Svara
  4. Katarina

    Vilket underbart foto! Strålar värme, lycka och kärlek om det. Blir lycklig i hela kroppen. 🙂
    Tror precis som du – Låt barnets behov styra. Om man lyssnar för mycket på alla sk förståsigpåare tappar man lätt fotfästet som förälder.

    Svara
  5. Tove Lundin

    Haha, klockrent Frida – vred uppvolymen 😀
    Hej Ingrid!
    Välkommen hit! Du har så rätt: med bra pedagoger kommer man långt! Vad kul att höra om din vän, att det gått så bra för honom. Och upplyftande att höra att man kan bli hjälpt! Tack för att du kallar oss kämpar, det känns skönt att höra från andra 🙂
    Tack Katarina, det är min älsklingsbild 🙂

    Svara
  6. Barbro

    Nu blev det för många inlägg för mig, kaos i huvet, men jag har läst alla, och nickar igenkännande och uppskattande. Vi har så mycket att jobba med här 🙂
    Det är så här vi börjar, genom att följa Tove och tillsammans göra att någon eller några får medvetenhet kring våra frågor varje dag.
    Små små steg…

    Svara
  7. Jaana Lamberg

    Tove – det är inte mera än några dagar sen jag kände mig världens olyckligaste och ensammaste människa i den här lilla världen…tills jag hittade dig;-D
    Jag har inga föräldrar som lever och de knappast skulle veta hur de skulle uppfatta mig idag när de inte lyckades på något sätt ”ta itu med mig” då jag hade behövt de mest…Så jag blev mamma själv precis när jag fyllde 19 med en byhålans värsting…Min dotter är 29 år gammal idag och hon är min allt – hon är den som jag litar på 150% och hon är den som få mig att överleva tills nästa dag när jag hellre skulle vilja dö…
    Jag har haft en väldigt jobbig period – jobbigare än någonsin, och allt det svåra som jag har haft har jag orkat gå genom bara för att jag hade fysiken – alltså den fysiska hälsan i toppen.
    Jag har inte kvar det idag och allt är så mycket svårare när orken finns inte där och när jag inte längre orkade ta mig till jobbet i skogskyrkogården kände jag mig totalt misslyckat och hopplösheten var nära göra mig riktigt sjuk – då fick jag mina aggressioner som inte bara var något som Haldol eller någon annan psykofarmaka kan behandlas med…dessutom hatar jag alla den sortens mediciner som på något sätt minskar eller bedövar ens kreativitet och den personens personlighet – som lopotomi för i tiden…du vet!
    Jag hat en tumör i sköldköteln – som är snäll och inte är giftstruma och inte kommer döda mig – inte ännu i alla fall. (jag har mycket sarkasm när jag pratar om döden – jag jobbar ju med honom)
    Jag har tydligen problem med stresshormoner som har tagit alla mina krafter och nu ska jag utreda detta på sättet att spara flera liter kiss i en dunk…
    Jag tror att man måste vara tillräckligt frisk att kunna vara sjuk att inte bli bortglömt eller att inte helt enkelt hitta den vården man just då behöver…det skrämmer mig….
    Jag är sååååååååå lyckligt lottat att få vara en liten del av ditt liv för att allt du har skrivit om det som en normal – vanlig – vad det nu än heter – inte vet eller ens kan fatta någonting om är precis det som är min vardag oxå – alla de känslor som du inte kanske ens skrev med som jag kunde läsa av där mellan raderna vad de känslor som inte går förklara till en person – det går inte förklara hur mycket roligt och oxå sorgligt kan finnas i ett litet huvud och dessutom allt detta ser man som bilder som blir filmer som har flera delar…fortsättning följer typ;-D
    INBILLAR jag mig eller hänger du med det jag menar?
    Love you!

    Svara
  8. Tove Lundin

    Hej Jaana!
    Välkommen hit 🙂 Tack för din kommentar, den gjorde mig glad – framförallt att höra att det jag skrivit mellan raderna går att läsa för den som behöver det just där och då. Du inbillar dig inte alls: ”Bilder som blir filmer som har flera delar” låter helt vettigt i mina öron, jag gillar den beskrivningen!
    Precis som du säger måste man vara frisk för att få vara sjuk (denna läskiga känsla av att alltid behöva kämpa för att inte falla) – samtidigt som det minskar ens trovärdighet bara genom att man kan formulera sin smärta på ett vettigt sätt. Många av oss hamnar i en gråzon av dessa anledningar och det gör mig mer arg för varje gång jag hör om en till i samma situation! Du låter som en stark kvinna (det måste man vara för att lyckas behålla sin humor mitt i allt det svarta)!
    Massa Kramar!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *