Lipsill

- Ursäkta, du ser lite normal ut. Kan jag få be om ditt kiss tack?

För att få hjälp att fungera i ett samhälle jag inte valt att leva i behöver jag en diagnos. För att få en diagnos måste jag passa in i en icke-mall, som samhället har kommit på. För att samhället ska veta riktigt säkert att jag passar in i denna icke-mall måste jag göra tester, utredningar, svara på frågor mm, på ett sätt som är utformat efter det samhälle jag inte fungerar i.

För att orka leva i ett samhälle jag inte valt behöver jag min humor. Jag är ett hårt skal fyllt med bubblande skratt (och en hel del andra känslor). Hade världen sett ut som jag vill behövde jag inte det skalet. Det och min humor är mitt skydd mot allt, och det enda jag kan kontrollera. Men ibland brister det. Som i fredags.

Jag har inte kommit speciellt långt i min adhd-utredning. Den har knappt börjat. Det beror på att jag glömmer. Men ibland minns jag, som i fredags. Jag kom ihåg att gå in på vårdcentralen samtidigt som jag hade med mig remissen. Båda sakerna har hänt förr, men inte samtidigt.

Tydligen skulle jag testas för droger. Det var jättemånga droger jag skulle testas för. Den ena märkligare än den andra. Jag har sett droger en gång i livet, det var i mellanstadiet när polisen hälsade på klassen. Med sig hade de en låda i glas. Bakom glaset, i små fack, låg olika piller. Detta var för tjugo år sen och jag vet inte om knark ser likadant ut idag.

När det var min tur tittade sjuksköterskan på mig, sen på remissen och på mig igen.

– Det här måste du göra under bevakning, sa hon.

Då brast det. Fördämningarna krakelerade och ut kom en tår. Jag tror att jag blev mer chockad över den tåren än alla andra där inne i väntrummet.

– Vill du komma tillbaka och göra det senare? frågade sköterskan.

Då exploderade det.

Jag grät för att hon var så dum som inte fattat att det tagit mig över en månad att komma dit, och mycket längre att ens ta första steget, för att alla tittade på mig och jag var så liten och förnedrad. Jag grät för att någon trodde att jag tog droger bara för att jag är annorlunda, för alla lappar jag måste fylla i och prover jag måste ta. Jag grät för att jag grät. För att jag hade rufsigt hår, fast jag verkligen försökt kamma mig, och mascaran som jag varit så noga med var i hela ansiktet och för att alla såg hur konstig jag var.

Men mest grät jag för att det är så orättvist. För egentligen tycker jag att alla som glodde måste kissa i små koppar i plast. Så kunde jag titta.