Lätt är inte alltid rätt

“Varför måste du alltid göra det så svårt för dig?” är en fråga jag ofta får. Jag vet, jag har alltid vetat, att jag inte tänker och resonerar som andra. Om man inte fattar det själv kan man vara säker på att någon annan förr eller senare talar om det för en..

Tyvärr kan jag inte svara på varför jag envisas med att klippa naglarna med den slöa saxen, när jag vet att det finns en ny och braig i badrumsskåpet. Eller varför jag alltid, när jag letar, måste leta på de minst troliga ställena först. Jag vet inte varför jag ställer kaffekoppen där det vinglar mest, eller varför jag fortsätter med saker fast jag vet att det blivit fel på vägen. Istället för “gör om gör rätt” tänker jag “fortsätt och fixa till”.

Men en sak vet jag: hade jag inte tänkt och resonerat på mitt sätt hade världen varit grå och dötrist. Jag hittar inte till bussen för jag ser fler dimensioner, jag missar tider för min tid är, till skillnad från många andras, inte rak – den är flytande. Och jag behöver inte förklara mig.

Marilyn (katt och hemmets lilla solstråle, för den nytillkomne läsaren) är en av få som förstår mig. Hon tar alltid de svåraste, smalaste och vingligaste vägarna. Jag ser henne kämpa med att ta sig in i en liten låda, hela kroppen måste i, bara för att se att det går. Och jag tänker att vi människor ägnar så mycket tid åt att stimulera våra husdjur. “Gör det lite svårt för dem” säger de i djuraffären och tipsar om att lägga godiset i en toarulle.

Men om en människa skulle få för sig att ta en “genväg” som råkade ta en timme längre klassas den genast som pucko.