Kurvor och mallar

För ett halvår sedan hade jag den stora äran att bli mamma till två bebisar, Astrid och Greta. Ganska så snart började de “Goda Råden” droppa in. “Snart kan du förvänta dig det här (haha)” eller “Nu börjar snart den perioden (ojoj)”. Dessutom svämmar min inkorg och brevlåda över av brev med rubriker som “Barnets utveckling steg för steg” osv..

För det mesta ler jag artigt och svarar haha eller ojoj. Mejlen raderar jag utan att öppna. Men inuti tänker jag det som jag nu tänker skriva med versaler: MAN KAN INTE FÖRVÄNTA SIG ETT SKIT I LIVET.

Ingen människa är stöpt i samma form, inte ens mina enäggstvillingar (fast de är så nära man kan komma). Vi är alla unika och om man vill göra sitt barn och sig själv en tjänst tycker jag att det är att INTE förvänta sig så mycket. Det är alla förväntningar som är själva problemet, tycker jag. Barnen är ju som de är. Men ju högre förväntningar vi har, desto större blir det som kallas “handikapp” eller “funktionshinder”.

Jag förstår att vissa mallar behövs, hade de som finns i dag funnits för 30 år sedan hade jag och många andra säkert kunnat få bättre hjälp.

Men jag tycker ändå att det är sorgligt att man knappt hunnit (bokstavligen) sätta sin fot på denna jord innan man ska föras in i kurvor, mallar och diagram. Det ska mätas, vägas och jämföras. Dessutom blir mallen man ska passa in i allt mer snäv.

Snart kommer den dan då vi som är utanför mallen blir majoritet. Då tycker jag vi får vara norm och den lilla klick som blev kvar får gå på extrakontroller där vi kan rynka lite bekymrat på ögonbrynen åt deras raka kurvor.

Riot!