Kli skav och knöl

Knöl.

Kli, skav och knöl. Egentligen var det inte vad jag skulle skriva om i dag. Men de liksom kom i vägen. Och det gör de ofta. Så jag beslutade att detta inlägg fick handla om de tre små förtretligheterna.

Det mest störande med kli, skav och knöl är att de luras. Man sätter på sig strumpbyxorna, eller vad det är, på morgonen och de känns inte knöliga alls. Men hux flux har man en tennisboll i tån på skon. Och tittar man efter är det knappt synligt med blotta ögat. Det bara känns som en tennisboll.

Eller tröjan som kändes så mjuk och go på morgonen, plötsligt börjar den klia. Först lite blygsamt någonstans, knappt märkbart. Sen på ett nytt ställe. Innan man vet ordet av är det som en hel myrstack innanför tröjan. Men det märkligaste är att om jag inte tänker på det försvinner det. Och blir jag frustrerad över någonting kliar det mer.

Jag minns så väl när jag var liten. Minsta lilla gruskorn i skon kändes som en stenbumling. Och inte kunde man ta av sig stövlarna själv, och när fröken såg den mikroskopiskt lilla sten som föll ur stöveln tittade hon på mig som att jag gjorde det för att jävlas.

Därför är det skönt att vara stor, så man kan stanna på stan för att kavla upp strumpbyxesnuppen som trilskas, eller hälla ur små stenmolekyler. Jag har kollat runt lite, tydligen kan det finnas ett samband mellan adhd och kli, skav och knöl. Det vore kul att höra hur ni har det! Finns det ett samband borde alla föräldrar till barn med adhd få veta det. Det skulle underlätta mycket!

Fram för en ny generation utan kli skav ock knöl!