Karin: Fyra ord fick min värld att rasera
Att förlora en vän är alltid smärtsamt, och när det dessutom handlar om ett tragiskt dödsfall för en ung människa med hela livet framför sig – då uppstår en särskilt bottenlös sorg. Hur hanterar man förlusten av en bästa vän? Karin Wilson, en av Mind Ungas skribenter, berättar om minnena och sorgeprocessen efter vännen Lollos bortgång.
När jag började gymnasiet som femtonåring kände jag mig nervös, men peppad. Det var självklart spännande att få kliva in i en helt ny värld med nya människor, men jag var otroligt rädd att jag inte skulle hitta några vänner. Jag minns så väl hur vi alla samlades i cafeterian och lyssnade på rektorns halvtorra skämt och lärarna som presenterade sig. När jag såg att de flesta redan kände varandra blev jag ännu mer nervös, och jag tänkte att det var kört. Vi som gick samhäll-beteende fick gå upp sju trappor till ett klassrum där vi självklart skulle leka ”lära-känna-övningar” vilket som vanligt bestod av att gå omkring i klassrummet och prata med någon om vad personens favoritdjur är. Jag lade direkt märke till en kort, blond tjej med hockeykläder och ett stort leende. När jag pratade med henne var det som att någonting klickade direkt. Hon verkade inte alls lika nervös som jag, faktum är att hon inte var nervös alls. Hon pratade på om sin hockey och berättade roliga historier som hade tagit plats den sommaren. När det var dags för lunch frågade jag om jag fick äta med henne, och när dagen var slut var jag överlycklig. Jag hade blivit vän med Lollo.
När höstterminen pågick umgicks jag med Lollo varje dag i skolan, och vi var oskiljaktiga på något sätt. Vi satt alltid längst fram i klassrummet till höger, för det var Lollos favoritplats. Vi gick till matsalen varje dag tillsammans och jag minns så väl hur Lollo kände så många människor genom hockeyn. Hon pekade ut killen med lockigt hår som satt på andra sidan matsalen, för att han var kompis med hennes kompis. Lollo hade en speciell energi, någonting som är svårt att beskriva. När hon var i klassrummet höjdes stämningen. Det kunde vara hennes skratt, hennes roliga skämt eller bara hennes närvaro. Från åtta på morgonen tills fyra på eftermiddagen spenderade jag all tid med Lollo. Jag tror inte att det finns någon i hela världen som fått mig att skratta så mycket som hon gjorde. Vi skrattade så mycket tills det gjorde ont i magen, och när någon av oss började fnissa så var det kört.
En vän som alltid ställde upp
Lollo var en person som inte hade några problem med att prata med vem som helst, lära känna vem som helst eller skoja med vem som helst. Hon var inte bara vän med många, utan hon var den bästa vännen man kunde ha. Jag minns när min ångest började bli värre under vårterminen i ettan, och jag stannade hemma från skolan. Plötsligt ringde det på dörren, och där stod Lollo. I händerna hade hon blommor, choklad, pizza, hallon och godis. Hon hade gått från skolan till mataffären och sedan till pizzerian för att sedan komma hem till mig för att hon visste att jag mådde dåligt. Vi tittade på en komiker på Netflix och pratade om allt och ingenting. Det kändes så fint att veta att jag hade en person som brydde sig så pass mycket om mig att hon kom hem till mig och gav mig allt detta.
Några månader senare, när jag fyllde sjutton så ringde det på dörren igen. Det var Lollo. Trots att jag inte gick i samma klass som hon längre hade vi inte tappat kontakten. Denna gång hade hon läsk, bullar från skolans kafeteria och en propellerkeps till mig för att den “påminde henne om mig”. Vi tittade på samma komiker igen och skrattade minst lika mycket som gången innan. Jag visste inte att detta skulle vara den sista gången jag träffade henne.
Beskedet
I juli år 2021 så var jag på tågstationen, och jag öppnade några Snapchat-meddelanden på mobilen. Jag lade märke till att många från klassen på gymnasiet jag hade gått på hade skrivit till mig, och jag tyckte det var lite märkligt. När jag öppnade ett av meddelandena så såg jag de fyra orden som fick min värld att rasera. Lollo har gått bort. Jag kunde inte förstå det. Det kunde inte vara sant. Jag sjönk ner på marken och fortsatte läsa. Hon hade varit med i en allvarlig olycka där hon var den enda som inte överlevt. Paniken spred sig över kroppen, men varför hade jag panik? Jag borde känna sorg, inte ha ångest. Det var så jag tänkte när jag hade händerna i håret och upprepade “Nej, nej, nej!” om och om igen där på tågstationen. Mitt hjärta slog så hårt, jag kunde inte gråta, jag kunde inte sörja. Jag kunde bara höra mitt hjärta slå och min egen röst som fortsatte säga “Nej, nej, nej!”. När jag satte mig i bilen så lade jag mig ner i baksätet och tog upp mobilen. Jag började desperat googla på hur man lugnar ner sig efter att ha fått ett sådant besked, men ingenting fungerade. Jag kunde inte lugna ner mig. Min bästa vän från gymnasiet hade gått bort. Personen som jag spenderade varje dag med under året jag gick på den skolan.
Nu på senare tid har jag kunnat sörja mer, och jag har fällt många tårar när jag har tittat på bilder på mig och Lollo. Det har inte gått en dag utan att jag har tänkt på henne, och jag tror att det alltid kommer vara så. Trots det så har det fortfarande inte sjunkit in helt. Jag önskar verkligen att hon fortfarande fanns här. Jag saknar dig, Lollo.