Ja visst gör det ont..

“Ja visst gör det ont när knoppar brister”, skrev Karin Boye så poetiskt. Den damen kunde uttrycka sin smärta minsann. Själv satt jag i en timme. Men ur min egen ångest kommer inga ord. Skärmen förblir lika tom som själen.

Där har vi ett citat “Skärmen förblir lika tom som själen”. Bäst hittills, den får ni gärna låna. Som ni kanske förstår har det brustit lite i knopparna (om man får plagiera). Sådär när det blir spänt över bröstet och kommer metallsmak i munnen. Man liksom hamnar där igen. Där det gör så fasansfullt ont. Och man tänker “Kanske var jag bara en knopp” och andra filosofiska, halvflummiga tankar som varken leder ut eller in. Det gjorde så fasansfullt, rysligt, vidrigt, otäckt, ruskigt ont i går att inga förstärkningsord räcker till.

Snabbt börjar min hjärna komma på taktiker: Lev i nuet, ta emot tanken, tänk klart den, låt den passera, titta på den, acceptera smärtan och andas med magen. Du är inte dina tankar. Kära läsare, i går kom jag på en sak jag inte riktigt förstått innebörden av innan: vad som än hjälper just dig när det gör som ondast – gör den saken!

Jag köpte en onödigt dyr kopp och fantiserade att jag bodde i en vindsvåning i Gamla stan. Sen gick jag och la mig.

Jag vet, jag kommer aldrig bli en andlig guru. Men det är inte min intention. Det enda jag vill veta är hur jag ska ta mig upp ur avgrunden. Med fast mark under fötterna ska jag börja andas medvetet, motionera, meditera, köpa ekologiskt och äta näringsrik mat. Jag ska ha vita kläder utan fläckar och jobba med mitt förflutna. Skulle en liten ondsint tanke komma tar jag genast med den till min psykolog och analyserar sönder den i molekyler. Kommer två flyttar jag ut i ett kloster och är tyst i två veckor. Jag lovar!

Men kom inte och tala om för mig vad jag ska göra när tankarna skenar och jag ser femtioelva parallella livsöden samtidigt. Där hälften är “om jag bara inte hade..” och hälften slutar med ond bråd död.

Jag är inte en sån som kokar en kopp grönt te och lever i nuet – jag köper en fin påse med grönt te och en vacker kopp och fantiserar att jag bor i en etagevåning och dricker te med en liten bebis, två katter och långt hår. Samtidigt som jag skriver på min tredje bestseller och ser fram emot nästa resa till New York där jag ska vandra i Central park och köpa dyra väskor som jag inte kommer använda utan baraföratt.

“Då när det är värst och inget hjälper, brister som i ett jubel trädets knoppar. Då när ingen rädsla längre håller, faller i ett glitter trädets droppar..”

Ja visst gör det ont – men det går över. Och det är huvudsaken.