Ge en gåva

Ja tack till anhörigdag

HURRAAA!!

 

Adhd-kursen ska ha en anhörigdag senare i år. Det betyder att man får bjuda, max två av sina anhöriga till en informationskväll. Eller, nu ljög jag. Vi får inte bjuda – vi får lämna deras kontaktuppgifter så bjuder kursledarna in dem. Av någon outgrundlig anledning har de fått för sig att vi skulle ha en benägenhet att glömma bort! Märkligt.

Hur som helst fick detta mig att fundera. Jag skulle också vilja ha en anhörigdag. Alltså en informationskväll till oss som har normalstörda anhöriga. För i ärlighetens namn, ibland fattar jag verkligen ingenting.

I morse blev min pojkvän lite märkvärdig. Han har efter ett halvårs påtryckningar lyckats driva igenom en fråga som tydligen hela vår bostadsrättsförening kämpat för. Vi ska nu få papperskassar till tvättstugans sopkorg istället för plast! Ja, ni läste rätt. Papperspåsar istället för plast – de i plast glider nämligen bara av.

Han höll på att missa tunnelbanan, så många frågor hade jag till följd utav detta. Hur kom ni på idén? Var ringer man om man vill byta påskvalitet? Var ni upprörda över det på riktigt, eller mår ni dåligt av något annat? Har vi förresten en sopkorg i tvättstugan? Detta är en helt främmande värld för mig och om jag ska kunna fungera i den behöver jag en informationskväll (ibland känns det som jag behöver en universitetsexamen).

Jag tycker faktiskt att ett visst ansvar kommer med att få kallas norm. Om vi också fick informationskvällar och faktabroschyrer om vad som är normen skulle vi kanske inte behöva gå runt och känna oss fel hela dagarna. Det blir så nervöst.

Eller så finns det inget fel eller rätt? Vi kanske bara behöver jobba lite på att förstå och respektera varandra lite bättre.

 

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

7 kommentarer till “Ja tack till anhörigdag

  1. Louise

    Åh så sant! Jag brukar likna det med en sådan där barnlekar där man ska få ner rätt träkloss i hålet med rätt form. Säg att normen är det fyrkantiga hålet, då känner jag mig som den stjärnformiga klossen som man desperat, med våld, försöker trycka ner och få till att passa. Och tar man i för mycket så sprätter den tillslut iväg, så där som i en tecknad film. 🙂
    Efter att ha känt mig annorlunda, knasig, ”för mycket av allt på en och samma gång”, för hetsigt humör, för mycket känslor, osv. i hela mitt liv (= 32 år), så har jag idag ÄNTLIGEN fått en förklaring till varför! Jag har ADHD!! 🙂
    Och jag är så otroligt glad över detta besked! Äntligen kan jag få hjälp! Hjälp att må bättre!
    Men hur gör man med alla runt omkring? Mina föräldrar ser inte mina problem, kanske dels för att dom är ”hemmablinda” och verkar tro att det går att få bort/bota. Sen tror jag inte riktigt heller att dom tror på det. Tror dom har svårt att förstå vad det faktiskt innebär.
    Risken är ganska stor att jag inte kan få någon medicinering pga tidigare biverkningar, och då behöver jag ju i ännu större behov av annat hjälp och stöd. Även får alla runt omkring.
    Har hört att det bl.a. i Stockholmstrakten finns olika anhöriggrupper, där dom kan få info och utbildning i vad tex ADHD innebär. Tyvärr finns inte det i dagsläget här i Halmstad där jag bor…Varför är inte det ett obligatoriskt inslag efter en sådan här diagnos?!
    Kanske något jag borde kämpa för.
    Men idag ska jag bara virka och tänka på mina fyra ”nya” bokstavskompisar! 🙂
    I morgon ska jag försöka förklara för min normalstörda pojkvän…! 😉
    Kram!

    Svara
  2. Tyra!

    Nästa vecka ska jag få reda på om jag har ADHD eller inte. Om jag har det så ska jag fira med morotskaka och hallonsoda.

    Men det känns änså lite bittert att ha väntat i 15 år på att få en förklaring på varför jag är som jag är. Fullkomligt missanpassad till skolsystemet. Eller nej, skolsystemet är missanpassat till mig och en massa andra. Och det funkar ju inte. Det borde finnas en massa skolor med olika system som passar olika människor.

    Jag får så mycket existensiell ångest när jag tänker på medicin. Tänk om jag blir lika tråkig som mina förädrar? Varför kan inte normalstörda äta medicin mot sin normalstördhet? Sitta still 5 timmar i rad, det är ju inte klokt.

    Svara
  3. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    PRECIS! Jag har skrivit nåt liknande inlägg en gång. Just det där att få gå en kurs i hur ”vanliga” människor tänker. Jag menar, de går ju kurser i hur vi tänker så varför kan inte vi få gå en kurs i hur de tänker?
    Borde vara rätt självklart! Kramar till dig!

    Svara
  4. Bea

    Hej Tove!
    Jag har önskat din bok på Gävle stadsbibliotek så snart kommer dom nog köpa in din bok, hon sa att det var absolut en bok dom kunde tänka sig att ha 🙂
    Jag har läst varenda inlägg sedan du började och jag tröttnar aldrig, Heja dig du är så bra!

    Svara
  5. Tove Lundin

    Fantastisk liknelse med klossarna, Louise! Grattis till din diagnos, vi är ju jämngamla du och min diagnos kom förra året. Det rörde upp en hel del känslor, men mest var jag glad över att ha fått en förklaring. Ganska snart såg jag att alla andra inte kommer fatta – men det behöver de kanske inte heller. Kanske är det viktigast att veta själv. Och att det finns vissa som förstår. Kursen om adhd hjälper mig massor, om det finns något liknande på din mottagning eller stad rekommenderar jag det verkligen! Jag brukar också virka och sticka, det hjälper mig att gå ner i varv. Lycka till i dag att förklara för din normalstörda pojkvän 🙂 Kram!

    Nu blev jag sugen på morotskaka och hallonsoda! Heja Tyra, jag önskar att du blir skolminister om några år – du har så bra idéer!
    Haha, jag känner igen det där med existensiella ångesten, men man måste inte ta medicin. Och inte heller varje dag, det finns många som tar bara när de måste göra tråkiga saker som att sitta still och lyssna.
    Det ska bli spännande nästa vecka!

    Hej Bea!
    Åh, vad glad jag blev nu – din kommentar gjorde min dag 🙂
    Tack för att du beställde boken, hoppas du kommer gilla den!

    Svara
  6. Jessika

    Hahaha! Fantastiska Tove! Det här med plast- eller papperspåsar fick mig att skratta rakt ut å nu ligger det en glädjetår å guppar på påsen under ögat minsann! Ja, finns det ens en sopsäck i tvättstugan..? Nu råkar jag veta det för jag slängde ett madrassöverdrag i den sist jag tvättade. Den blev full. Av bara det. Jaja… Större papperspåsar tack! Å lite kraft på det, om jag får be.

    Svara
    • Tove Lundin

      Haha! Vad är det för värdelös sopsäck som inte klarar med än ett madrassöverdrag! Ring och klaga vettja, man vill kunna slänga hela madrasser 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *