Inte ballt att kunna packa en väska!

Tyckte det var dags för en kattbild..

I går ville jag sitta på mitt favoritfik för att byta miljö när jag leker författare och skriver bok. Det tog i vanlig ordning cirka två timmar att komma ut genom dörren och ta mig de 50 metrarna dit.

“Fel strumpor, vill egentligen sitta vid skrivbordet, nej i soffan, måste göra ren kristallkronan i sovrummet, gosa med Marilyn och äta – nej inte äta, fika. Men man kan ju inte fika före maten. Ska jag äta hemma eller på fiket? Vilka byxor? Hål i byxan, sy igen hålet, hitta knappar i syskrinet – kanske börja med min nya vårkollektion till butiken där jag säljer mina sticksaker, snygga knappar, man kanske kan sy dem på benvärmare! Var är min nya författar-ring? Kan inte skriva utan den!”

– Hjälp, pep jag tillslut.

Och ut kommer min pojkvän ur sitt kontor (sovrummet) in i mitt kontor (vardagsrummet) där han egentligen inte får vara när jag skriver för mitt kreativa flöde kan blockeras och jag blir monster. Han tar fram den gula väskan för där får datorn plats, hittar bankkortet som ligger löst i jackfickan, ringen på badrumsskåpet, säger att man inte behöver jacka om man inte vill för det är slutet på mars och bara 50 meter till fiket och det räcker med en väst.

Sen frågar jag om allt är med. Ja, svarar han. Och det jobbiga försvinner.

Jag talar tre språk, har skrivit svåra texter om svåra saker och kan FN-paragrafer i huvudet, men jag kan inte packa en väska. Så länge jag döljer det kommer vissa människor tro att det det är något alla kan.

De kommer fortsätta fnysa åt föräldrar som lägger fram kläder åt sina tonåringar och packar deras väskor. De kommer titta snett på alla som kommer några minuter försent till jobbet med rufsigt hår och mobilen kvar hemma.

Det är inte så himla ballt att kunna packa en väska – skulle det bli OS i väskpackning får väl vi ha ett Paralympics.

Trevlig lördag <3