Ge en gåva

Inte ballt att kunna packa en väska!

Tyckte det var dags för en kattbild..

I går ville jag sitta på mitt favoritfik för att byta miljö när jag leker författare och skriver bok. Det tog i vanlig ordning cirka två timmar att komma ut genom dörren och ta mig de 50 metrarna dit.

”Fel strumpor, vill egentligen sitta vid skrivbordet, nej i soffan, måste göra ren kristallkronan i sovrummet, gosa med Marilyn och äta – nej inte äta, fika. Men man kan ju inte fika före maten. Ska jag äta hemma eller på fiket? Vilka byxor? Hål i byxan, sy igen hålet, hitta knappar i syskrinet – kanske börja med min nya vårkollektion till butiken där jag säljer mina sticksaker, snygga knappar, man kanske kan sy dem på benvärmare! Var är min nya författar-ring? Kan inte skriva utan den!”

– Hjälp, pep jag tillslut.

Och ut kommer min pojkvän ur sitt kontor (sovrummet) in i mitt kontor (vardagsrummet) där han egentligen inte får vara när jag skriver för mitt kreativa flöde kan blockeras och jag blir monster. Han tar fram den gula väskan för där får datorn plats, hittar bankkortet som ligger löst i jackfickan, ringen på badrumsskåpet, säger att man inte behöver jacka om man inte vill för det är slutet på mars och bara 50 meter till fiket och det räcker med en väst.

Sen frågar jag om allt är med. Ja, svarar han. Och det jobbiga försvinner.

Jag talar tre språk, har skrivit svåra texter om svåra saker och kan FN-paragrafer i huvudet, men jag kan inte packa en väska. Så länge jag döljer det kommer vissa människor tro att det det är något alla kan.

De kommer fortsätta fnysa åt föräldrar som lägger fram kläder åt sina tonåringar och packar deras väskor. De kommer titta snett på alla som kommer några minuter försent till jobbet med rufsigt hår och mobilen kvar hemma.

Det är inte så himla ballt att kunna packa en väska – skulle det bli OS i väskpackning får väl vi ha ett Paralympics.

Trevlig lördag <3

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

26 kommentarer till “Inte ballt att kunna packa en väska!

  1. Barbro

    Nu bubblar det känslor och minnen i mig, igenkänning som jag ska försöka sätta ord på…uj

    Det här är jag i ett nötskal, kan en massa saker och är intelligent, fixar det mesta själv, dock med svår ångest vid de flesta tillfällen. Jag märker ju själv att det tar sån tid att komma iväg. Bara att hämta tvätt i tvättstugan kan ta en massa energi, vilka skor ska jag ta, i vilken fick ska nycklarna ligga, var är tvättpåsarna? Jag säger inget förstås, gör det bara och har svår ångest hela tiden. Tur att jag har mina killar som oftast gör det. Men annat också, sånt som för andra bara görs.
    Sen står jag på jobbet och har genomgångar med personalen eller styrelsen om allt möjligt i jobbet, det kan jag på mina fem fingrar, utan ångest.
    Önskar att jag hade nån som din pojkvän som bara förstår och bara gör, som vet vad det beror på.
    Jag har börjat be om hjälp nu, nu när jag vet att jag måste för att må lite bättre. I morgon kommer min vän och hjälper mig med handbollsadministrationen. Den ska jag för övrigt avgå ifrån när säsongen är slut. Kan inte ha sådana frivilliga uppdrag som jag bara får ångest av. Nu är det någon annans tur.
    Kram

    Svara
  2. Barbro

    Fick inte ur mig ens hälften av vad jag känner, har ju gråt-dag. Men ni fattar att jag fattar och vad jag menar… 🙂

    Svara
  3. Tove Lundin

    Åh, Barbro – jag fattar precis! Jag fattar också hur det är att ha gråt-dag, hade ju det förra lördagen..
    I morse snöade det och nu skiner solen, husfasaden på andra sidan parken har fått ett annat ljus nu på våren. Om jag öppnar fönstret och har en katt i knät och fötterna på elementet blir det en perfekt kombination av varmt och kallt. I kväll kommer en kul kompis hit som har skratt utanpå sitt ledsna, precis som jag. Jag ska bjuda på glass för jag har köpt en glassmaskin.
    Kanske du kommer på fem till saker man blir lite varm av! Annars är det skönt att bara ha gråt-dag ibland..
    Jag hoppas du hittar någon snart som bara förstår, bara gör – tur att du har dina killar tills dess 🙂
    ps: Tycker du gjorde helt rätt som lämnar över ditt frivilliga uppdrag!
    Kramar!

    Svara
  4. Gerd

    Ditt inlägg säger så mycket! Önskar min sons lärare kunde läsa detta!
    Vid vårt gemensamma möte med BUP i november råkade en av BUPs personal säga ”det finns saker han aldrig kommer att ära sej”….och vi som är inne i ADHD-svängen förstår ju att det handlar om att packa den där väskan! Tyvärr tolkade läraren det inte så utan nu har hon bestämt sej för att han inte ska klara skolan…. Visst, det är ju enkelt för henne om hon slipper jobba med honom nästa år om hon låter honom gå om ett år i skolan. Det är uppenbart att hon inte förstår vad ADHD är och det är uppenbart att hon gett upp. Vi överväger nu att byta skola. Men det är ju förb… att det ska behövas. Man undrar ju varför skolan inte kan inse att det är läraren som inte klarat ut det…hur kunde då den andre läraren de tre tidigare åren klarar det undrar man ju??

    Förlåt om jag öste ur mej en massa frustration på er så här på lördagskvällen! 🙂 Ditt inlägg var verkligen mitt i prick och jag önskar verkligen att jag kunde sticka det under näsan på lärare och rektor.

    Svara
  5. Barbro

    Hej Gerd!
    Det är precis det du ska göra, sticka inlägget under näsan på läraren, men också rektorn. Om ingen av dom fattar är det ingen bra skola. Kontakta kommunen.
    Åh va arg jag blir!!!
    Har din son fått diagnos? I så fall är det ju skolans förbannade ansvar.
    Stå på dig, sluta aldrig att stå på dig!!
    Crazy-kramar

    Svara
  6. Barbro

    Och du Gerd, här är det inte någon som stör någon en lördagskväll. Det är därför vi alla är här, för att vi ska kunna hjälpa och stötta, oavsett dag eller tid på dygnet.

    Svara
  7. Tove Lundin

    Precis Barbro!! Här är det bara att ösa ur sig (vi är redan arga, har gråtdagar mm, mm)!
    Tycker också att du ska stå på dig Gerd! Det gör mig så arg när jag läser. Vill man ha ett monotont jobb får man hitta på något annat än att jobba med barn, tycker jag – typ packa väskor (den meningen kan man gömma när man sticker detta under näsan på lärarna) 🙂 Hoppas det löser sig och din son får rätt hjälp snart, och att du orkar fortsätta kämpa mot alla oförstående människor. Bara han får rätt hjälp, och det är inte mycket som behövs när den är rätt, kommer han klara skolan galant!

    Svara
  8. Katarina

    Åh vad jag känner igen mej i det du beskriver Gerd.
    Min son har en mild form av asperger, men är ändå liknande problem man stöter på i kontakt med skolan.
    Skolan har stulit mest energi från mej. De tror de förstår men det gör de inte.
    För om de gjorde det fullt ut skulle man känna sej förstådd på samma sätt som bup, hab, personer med diagnoser eller nära anhörig till någon med diagnos förstår en.
    Med skolan finns det alltid, även bra dagar, kvar en gnagande, otillfredsställande, ledsen känsla av att man aldrig når ända fram.
    Skapar en sån fruktansvärt vanmäktig känsla. Man lämnar ju över det finaste man har till dem, som dessutom har speciella behov.
    Förstår att det är superjobbigt att kämpa. Men din son har en himla tur att du är en sån som inte ger dej.
    Hoppas ni får den hjälp ni behöver.
    Kram! <3

    Svara
  9. Gerd

    Tack för stödet, det värmer och stärker! För över en vecka sedan lämnade vi en begäran till rektorn om att få ut kopior på alla papper som finns om sonen. På måndag ska jag på möte på BUP. Misstänker att jag inte kommer att få ut några papper innan dess.
    Vi funderar som sagt var starkt på att byta skola…men vad säger att det blir bättre?

    Svara
  10. Katarina

    Gerd: Jag går också i tankar på att byta skola till min son. Är ett väldigt stort steg att ta på flera plan.
    Eftersom det innebär flytt till helt nytt ställe med allt vad det innebär.
    Min magkänsla säger att det är rätt. Hoppas nu bara att det finns ledig plats till hösten.
    Men brottas ändå med de tankarna – vad säger att det blir bättre? Tänk om jag bara rör till det ännu mer för min lilla skrutt.
    Vi är medlemmar i Autism och aspergerförbundet. Det ger massor. Både att läsa deras medlemstidning och att kunna ringa dem för råd och stöd.
    Tänkte om du / ni kan få känna samma stöd och hjälp genom Riksförbundet Attention http://www.attention-riks.se/ som arbetar för människor med bla adhd.
    Eller kolla med andra föräldrar i liknande situation på Familjeliv http://www.familjeliv.se/
    Hoppas du får ett bra möte med bup och att ni hittar bra lösningar till din son.

    Svara
  11. Tove Lundin

    Jag blir verkligen ledsen när jag tänker på det ni beskriver.. Vi med dolt handikapp är en utsatt grupp i samhället, få som för vår talan mm, och att dessutom vara barn! När man inte har orden i sitt vokabulär eller pondus i samhället. Jag kan formulera mig i dag, trots det möter jag människor som inte tror på mig..
    Och lärare som har till yrke att ta hand om det finaste på denna planet. Det finns så många bra lärare, men jag vet att det finns många dåliga, och det ska man inte hymla med… Tycker det låter som en bra idé att gå med i en organisation! Sen vill jag också säga: jag tror på magkänsla! Det är ofta när jag inte lyssnat på den som jag fått ångra mig senare.
    Ni är så starka som ifrågasätter och kämpar!

    Svara
  12. Annapanna

    Jag är nybakad lärare och är ute i svängen sedan ett år tillbaka och faktiskt så blir jag mörkrädd ibland när jag ser hur mina kollegor nonchalerar både barn och föräldrar ibland. Det är så mycket av beteenden hos barn som förklaras med att ”det där växer bort”, ”det är inget att oroa sig över”, ”han/hon är lite speciell”. Jag tycker att det viktigaste hos en lärare är att försöka lyssna och förstå hur föräldrar tänker, känner och tycker och utifrån det jobba fram en plan för hur man ska jobba – TILLSAMMANS. Jag hamnade själv i skottgluggen i höstas när jag ifrågasatte vissa saker och blev sedan i princip stämplad som ”icke kollegial”. Jag är själv bipolär, har en kusin med asperger och har en del kunskap om vad dessa diagnoser innebär men tyvärr är det många inom lärarkåren som har jobbat i hundra år och liksom inte har fattat att världen ser annorlunda ut idag än för 50 år sedan och att det inte är fel eller konstigt med att vara lite psykiskt sjuk (vem är inte det liksom?). Sedan är ALLA barn speciella på sitt sätt och det är lätt att ta till förenklade tankemodeller när det gäller vissa barn, som att han eller hon ”är lite speciell”, men det handlar också om ett accepterande av den personen så som den är och om att hitta lösningar på de eventuella problem som finns. Färäldrar är A och O och det bästa som finns, tyvärr tycker inte alla lärare det utan ser det som ett nödvändigt ont. Kanske blir det lite förändring när fler yngre börjar komma in i skolans värld? På det stället där jag är, är tvådussintalet över 50 och det säger väl sitt…

    Svara
  13. Cissi

    Hej.
    Håller med dej Annapanna när det gäller vissa pedagogers inställning till barn som har speciella behov och hur de tycker att föräldrarna är jobbiga som ifrågasätter skolan/förskolan/fritids.
    Om barnet har svårigheter och föräldrarna larmar så är det väl självklart att försöka hitta en lösning… det är ju skolans skyldighet att barnet ska klara kunskapsmålen och känna sig trygg i miljön…… eller?????

    Har själv arbetat mycket inom skola, förskola och fritids och upplever att kunskapsnivån när det gäller NPF (neuropsykiatriska funktionshinder) är väldigt låg.
    Många känner till namnen på diagnoser men få vet vilka svårigheter dessa barn har och hur problemen ska bemötas.

    Jag har självklart träffat pedagoger med både kunskap och vilja som försöker få till det bra för barnet och föräldrarna men som ofta får höra att det finns inga pengar att tillsätta mer personal med…

    Stå på dej Annapanna du kommer bli en kanonlärare, var bara rädd om dej så du inte brinner upp..
    Kram till er alla

    Svara
  14. Tove Lundin

    Vad intressant ni skriver Annapanna och Cissi! Tack! Jag håller med er och det är så himla viktigt att man vågar ta dessa diskussioner..
    Kram!

    Svara
  15. Katarina

    Som förälder till barn med diagnos känns det väldigt skönt att få bekräftelse och förståelse från skolsidan också.
    Tack Annapanna och Cissi för bra inlägg.
    Nåt som jag bemötts med flera gånger när jag försökt lägga fram min syn på saken är: ”Men jag är faktiskt utbildad”.
    Eh… Ja det är du säkert, brukar jag tänka. All respekt för din kunskap som pedagog, men du kanske inte har en susning om mitt barns speciella behov.
    Så det är väldigt mycket prestige och stolthet som står i vägen för en bra dialog.
    Det läget hamnar man ju tyvärr i själv också som förälder. Jag har sagt saker som jag ångrar och som säkert inte burit framåt.
    Men man är så himla liten i förhållande till det stora maskineriet skolan. Som Davids kamp mot Goliat.
    Sen finns det lärare som gnäller sej blå över att en del föräldrar inte engagerar sej tillräckligt.
    Men man får tydligen bara engagera sej när man tycker likadant som skolan.
    Stryka katten medhårs liksom.
    Sen vill jag tillägga att jag mött och möter fantastiska lärare med, som vill väl. Men kunskapen överlag, om NPF är skrämmande låg inom skolan.

    Svara
  16. Gerd

    Jag har fått nya krafter! Efter besök på BUP igår med mycket givande samtal och framförallt bekräftelse på att vi är inne på rätt spår och att det är skolan som är fel ute, så är det denna mamman som åter igen slår näven (för tillfället en gipsad sådan) i bordet!
    Idag har jag ringt centrala resursteamet och de står bakom oss ihop med BUP. Försökte få tag på rektorn, tyvärr har han semester men jag har lämna meddelande på hans mobil…och har han inte ringt mej imorgon, trots semester, så ringer jag igen! Haha, märks det att jag är arg ;)) Jag gör mej gärna till en bitch och besvärlig förälder för mitt barns skull, om det är det som är priset. Belöningen såg jag i sonens ansikte när jag förklarade vad jag höll på med!

    Svara
  17. Katarina

    Heja dej Gerd!
    Härligt att du fått nya krafter. Känner precis som du: jag gör mej också gärna till en besvärlig förälder för mitt barns skull.
    Synd att det ska behöva gå så långt. Men det är som du skriver: belöningen ser man i sitt barn.
    Det är barnets behov som visar vägen framåt och kärleken till barnet som gör att man orkar.
    Kram! <3

    Svara
  18. Tove Lundin

    Åh, jag får tårar i ögonen (jag är så känslig)!
    Så underbart att höra, man måste vara bitch ibland..
    Detta blir mycket spännande att följa (hoppas du vill uppdatera Gerd!)
    Kram till er besvärliga supermammor med superkrafter och gipsade armar!

    Svara
  19. Katarina

    Kram till dej med Tove, som fixat en sån bra blogg, där vi kan prata av oss och hjälpa varandra. <3

    Svara
  20. Jennie

    Åh, vad jag känner igen mig! Min kille brukar fråga mig, när det ser ut som om jag springer omkring utan att få något gjort….) – har du fastnat i vinkelvolten nu igen?! Det händer mig ganska ofta och speciellt när jag ska utanför dörren.
    Jag har inte läst så många av dina blogginlägg än men såg redan vid första att jag kände igen mig. Jag har fått diagnos ADHD, äter medicin och så vidare. Försöker lära mig leva med detta och jobba och ta hand om mina barn och vårda förhållandet med min pojkvän och ha bonusbarn och snart ska vi flytta ihop… Lite och pyssla med alltså…Jag kommer fortsätta läsa din blogg.. Kram på dig!

    Svara
  21. Tove Lundin

    Hej Jennie!
    Hihi, vilken rolig beskrivning ”fastna i vinkelvolten” 🙂
    Ojojoj, vad mycket du måste hålla reda på! Mycket – men roligt och spännande på samma gång 🙂
    Kul att du hittat hit!
    Kram!

    Svara
  22. "Jessica"

    Annapanna: när jag läste dina rader om ”det där växer bort” osv så känner jag igen det så väl MEN i mitt fall var det tvärtom lärarna reagerade och misstänkte men inte dom hemma (annat än att jag var speciell…… )

    vinkelvolten jo då den finns här hemma 🙁 hänga tvätt måste ju vika den som redan hänger där och så när jag lägger in tvätten så måste jag ju bara ”städa iordning i hyllorna”
    Ett tag trodde jag att jag fått Alzheimers glömmer ju saker hela tiden grejer saker etc
    när jag var yngre var garanterat bästa givaren till SL hittegodsavdelning 🙁
    det känns så knäppt att inte klara av saker hemma när man klarar av sitt jobb väl därför inte många förstår hur vi har det ….

    Svara
    • Tove Lundin

      Visst är det så! Hoppas du kommer igång med utredningen nu och att det ger resultat. Om du får diagnos, det ena eller andra – finns det så mycket hjälp du kan få!
      Man har rätt till både ett fungerande privatliv och arbetsliv! Grejen med oss är ofta att vi bara fixar det ena..

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *