Ge en gåva

Inte alltid kul med valmöjligheter

Kanske vore något?

 

Vår lilla familj är på besök hos mina föräldrar. Marilyn har en jämngammal kattkompis här så även hon gillar detta miljöombyte. De sitter mest och glor på varandra när de ses. Han – en stor svart kastrerad hane, en riktig lantis. Hon – en liten ettrig, fisförnäm citykatt. Som Yin och Yang, kanske det är därför det funkar så bra.

Just nu sitter de och glor på mig. Anklagande. Jag råkade nämligen höja rösten en aning nyligen, åt pappa och min pojkvän. Varför? Jo, de frågade mig om jag ville följa med till stan! ”Vi åker om tio minuter”.

Ursäkta mig. Hur kan man ställa en sådan livsavgörande fråga med så kort betänketid? Visserligen har jag blivit förvarnad sen i går, men ändå. Det kändes som kort betänketid. Vill jag följa med till stan? Kanske låter som en enkel fråga för vissa, en så kallad ”ja och nej fråga”. Men det kan jag tala om att för somliga krävs det enormt mycket ansträngning för att kunna svara på något sådant.

Jag skulle ju inte vilja ha det på något annat sätt, så klart. Att få välja är en lyx. Jag är en lyckligt lottad människa som har den makten i mitt eget liv. Det är jag som sitter i förarsätet ochsåvidare… Men det gör mig så fasligt, rysligt, ofantligt förbannad. Varenda gång jag måste göra ett val. Varken velighet eller ilska är särskilt trevliga egenskaper, därför är detta något jag skäms lite över.

Emellanåt lever jag lyckligt ovetande. Lallar runt i en falsk trygghet (precis innan dagens utbrott skulle jag till att säga något om vilken harmonisk människa jag blivit). ”Vad vill du äta i kväll” eller ”Har du planer för helgen” eller ”Vilken slags pasta?” en tillsynes oskyldig liten fråga. Känslan börjar i maggropen och halsen, sprider sig snabbt ut i kroppen, armarna, tillslut är jag full av adrenalin, redo att slåss.

Hjärnan jobbar febrilt med att komma på ett svar. Multiplicerar, dividerar och tar ut roten. Parallella världar och livsöden flimrar förbi blixtsnabbt. Är det så konstigt egentligen att man blir lite högljudd?

Hur som helst blev svaret nej. Ett högt nej. Jag stannar hemma, åk ni. Eller jo, jag vill förresten. Eller nej. Eller jo. Nej förresten, jag är hemma. Eller… Hallå, vänta!!!

Så kom det sig att jag satt här med två katter som stirrar förebrående på mig en måndags förmiddag som denna. Jag ville ändå inte följa med. Tror jag. Eller?

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

8 kommentarer till “Inte alltid kul med valmöjligheter

  1. "Jessica"

    🙂 Det gör det ju enkelt för dom som inte är artiga,
    Tove Du får äta det här !! antingen Du vill eller ej.
    Jag försöker inte driva med det bara sitter och funderar om det blir mindre jobbigt för dig?

    Jag har ju minne fiskpinne så jag har funderat ett tag (läs månader – ja har ju följt dig rätt länge nu 😀 ) Vi säger att vi planerar äta ihop en kväll hemma hos ngn av oss,
    om jag som har dåligt minne glömmer att vi har bestämt att äta tex köttbullar går och köper annan mat (för köttbullarna finns inte ens en susning av i skallen) vem har rätt ? Du har svårt att ändra planer utan lång förvarning eller jag glömmer planerade saker ……. ?

    Varit i den situationen IRL det blev rätt ohållbart att ständigt glömma att ngn stod och hade lagat mat och så kom jag hem o sa vi ska laga pannkakor…. gggaaaaaaaaaaahhhhhh

    Svara
  2. Cecilia

    Jag blir jättestressad av sådana frågor, och kan bli riktigt taggig. Dessutom kan jag inte koncentrera mig på vad jag egentligen vill (vill jag något alls? Egentligen?).

    Vet inte. Kanske.

    Svara
    • Tove Lundin

      Jo, det stämmer nog ”Jessica”! Men sådana relationer blir så trista. Fast det händer att vi kör så här hemma ibland, om det är riktigt illa 🙂
      Intressant! Jag glömmer ju också så lätt, även att skriva ner. Men det är nog det smartaste man kan göra så slipper man glömma hela tiden. Vad sugen jag blev på pannkaka nu!! 🙂

      Ja, fy för att veta vad man egentligen vill Cecilia! Ingenting och allting, så känns det ibland. Nä, det är inte konstigt att man blir taggig!

      Svara
  3. Louise

    Åh vad jag känner igen mig!
    Så fort jag öppnar ögonen på morgonen så har jag gjort upp ett körschema för dagen inom en millisekund. Om någon sedan frågar om jag vill med in till stan, när jag kanske tänkt virka , glo in i väggen eller något annat livsviktigt, så blir det ju knas. Spontant svarar jag Nej! För det var ju inte så jag tänkt, och jag måste försöka pussla om dagens schema och hitta en annan lösning.
    Precis som du skriver går hjärnan igång på högvarv för att med hjälp av all världens matteformler komma på ett svar. Och jag som inte ens kan vanlig huvudräkning…!

    Svara
    • Tove Lundin

      Samma här, Louise! Är värdelös på huvudräkning och allt som hör matte till. Vilket känns ganska orättvist, allra minst ologiskt med tanke på alla dagliga uträkningar!

      Svara
  4. Cecilia

    Louise – Det är precis så. En prydligt schemalagd dag, för att det ska bli en bra dag. Tryggt. Och jag behöver trygghet. OM det då dyker upp oväntat alternativa händelser eller val blir jag helt förvirrad.
    När förvirringen blir för stor smyger jag mig iväg till min säng.

    Svara
  5. Fanny - glimtars.wordpress.com

    Åh, jag känner så igen mig! Det är så svårt att välja när
    någon annan vill ha svar inom en viss tid. Den ångestkänslan när man känner att man inte hinner känna efter vad man egentligen vill..

    Och jag har lite svårt att få ihop det i mitt huvud att jag är en person som både behöver ordentligt med tid för att fatta visa beslut, och sen också är en mästare på att kläcka nya idéer och fatta spontana beslut när det gäller andra. Vissa saker går att bestämma på ren intuition medan andra är så svåra, så svåra. Jag funderar på hur man kan tänka kring det här, jag menar hurdana beslut har jag lätt att fatta och hurdana är svåra? Hur är det för dig Tove? Och er andra?
    För mig är det (kanske..?) ofta så att jag ofta kan fatta stora, viktiga beslut relativt snabbt (säkert har de mognat där i hjärnans djup länge :)), som tex ”den här lägenheten vill jag bo i” medan små, vardagliga beslut är mycket svårare eftersom de återkommer igen och igen. Kanske små beslut också är svårare för att det är såna saker som inte alls har med mig som person att göra, tex om jag vill följa med till stan eller inte. Svaret kan variera från stund till stund. Då blir det liksom svårare.

    Jag brukar ibland lösa det genom att fråga andra, som häromveckan när min kollega och jag skulle gå från jobbet och det var kallt ute, men inte jättekallt:
    ”vill jag ha yllesockor i mina stövlar?”
    ”vill jag ha yllekalsonger under jeansen?”
    Det hjälpte faktiskt när hon svarade för min skull! 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Åh vilken intressant fråga Fanny! Jag hade inte tänkt så mycket på det innan men det slog mig nu att det i vissa fall är mycket enklare att ta stora beslut än små. Typ när jag skaffade torpet och bilen, har bytt stad, jobb eller sökt utbildningar. Men som du skriver, det har nog vuxit fram under en period. Om jag vill följa med någonstans eller vad jag vill äta är bland de svåraste frågorna jag vet! Gillar din metod skarpt – den ska jag prova 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *