Insnöad

Marilyn och jag håller koll på snöröjaren.

I dag tänker jag skriva om vädret. Hur har ni det? Är ni insnöade? Jag trivs bra som insnöad, är man inställd på katastrofläge redan innan, känner man sig som hemma dagar som dessa.

Att inte komma hemifrån, missa bussen, vilja ligga under en filt och glo upp i taket och ställa in saker kräver sin ursäkt. Är det något vi med dolda handikapp behöver, är det nog ursäkter. “Ursäkta, jag fick tvång i hallen” låter värre än “Ursäkta, bussen var inställd”. Där somliga ser kaos ser jag ursäkter.

Dessutom, väder är ett samtalsämne, där alla kan komma till tals. Man klarar sig plötsligt i vilket socialt sammanhang som helst och slipper oroa sig för pinsam tystnad.

Jag har gärna feber, eller liknande. Alltså något konkret som jag kan skylla på. Det går att skylla massor på feber, till och med att man verkar förvirrad och tappar bort sig mitt i meningen. Plötsligt blir det lätt som en plätt att vara sig själv en stund. En undersökning, som jag ska skriva mer om senare, visar bland annat att många av oss tycker att det är pinsamt att ha psykisk ohälsa. Själv ljuger jag och kommer på ursäkter av bara farten. Men när jag kommer på mig själv blir jag ledsen. Varför är det så pinsamt att säga som det är?