Ge en gåva

Insnöad

Marilyn och jag håller koll på snöröjaren.

 

I dag tänker jag skriva om vädret. Hur har ni det? Är ni insnöade? Jag trivs bra som insnöad, är man inställd på katastrofläge redan innan, känner man sig som hemma dagar som dessa.

Att inte komma hemifrån, missa bussen, vilja ligga under en filt och glo upp i taket och ställa in saker kräver sin ursäkt. Är det något vi med dolda handikapp behöver, är det nog ursäkter. ”Ursäkta, jag fick tvång i hallen” låter värre än ”Ursäkta, bussen var inställd”. Där somliga ser kaos ser jag ursäkter.

Dessutom, väder är ett samtalsämne, där alla kan komma till tals. Man klarar sig plötsligt i vilket socialt sammanhang som helst och slipper oroa sig för pinsam tystnad.

Jag har gärna feber, eller liknande. Alltså något konkret som jag kan skylla på. Det går att skylla massor på feber, till och med att man verkar förvirrad och tappar bort sig mitt i meningen. Plötsligt blir det lätt som en plätt att vara sig själv en stund. En undersökning, som jag ska skriva mer om senare, visar bland annat att många av oss tycker att det är pinsamt att ha psykisk ohälsa. Själv ljuger jag och kommer på ursäkter av bara farten. Men när jag kommer på mig själv blir jag ledsen. Varför är det så pinsamt att säga som det är?

 

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

14 kommentarer till “Insnöad

  1. A

    Jag säger inte heller alltid sanningen… Som sagt, feber, snö och andra konkreta saker är så mycket lättare att använda som förklaring!

    Ibland ljuger jag rätt upp o ner eller förfinar sanningen. Ibland för att jag skäms, men ibland för att jag inte orkar. Inte orkar med andra människors reaktioner. För min erfarenhet är att det blir reaktioner, en del blir ledsna och ska rädda mig, en del bagatelliserar situationen och föreläser om att alla har det jobbigt men att man inte behöver jaga diagnoser för det, en del kniper ihop och låtsas som ingenting och så vidare… Och vad är reaktionen är så påverkar den mig och jag måste orka bemöta den och bär den med mig. I perioder när jag mår okej kan jag orka prata om det, men det är fortfarande svårt!

    http://tioradioapparater.blogspot.se

    Svara
  2. Katarina

    Kom på mej med att le stort när det blåste och snöade som värst.
    Tänkte – oj vad glad och tillfreds jag är helt plötsligt. Kom på att mitt virvlande och snurriga inre passade perfekt ihop med blåsten.
    Och de kalla små hårda snöflingorna, som rev i ansiktet, passade ihop med rivet och skavet inuti.
    Helt plötsligt blev det balans. Mitt inre och världen utanför passade ihop.
    Knepigt kanske men helt underbart.
    Kram <3

    Svara
  3. http://mariellejohnsson.wordpress.com

    Ja visst är det skönt att ha saker att skylla på. Själv hamnar jag ibland i nåt slags ”retagallfeber”-humör och då kan jag skylla allt på mitt bipolära (till de nära i min omgivning). De brukar bli alldeles ställda och vet inte vad dom ska svara. Om de ska skratta med eller protestera…. Jag är ju lite knäpp så det där tycker jag är roligt….
    Vet inte riktigt vad det hade med ditt inlägg att göra kom jag på nu…. men jag får väl skylla på att jag är hypoman just nu ;-D
    Kram!

    Svara
    • Tove Lundin

      Håller med, A! Och jag tycker faktiskt att det är folks ansvar att skärpa sig lite. Läs på vad det innebär att ha en diagnos så vi slipper oroa oss över reaktionerna. Men när vi skäms och/eller inte säger som det är blir ju saken inte bättre… I dag kom en ny undersökning ut som visar att tre av fyra hemlighåller sin psykiska ohälsa. Det är så sorgligt!

      Tycker också det är så skönt att vara ”i takt” sådär, Katarina! Jag gillar ösregn av samma anledning. Tänk om man kunde dansa en dans som passade ihop med skavet, vågar mig inte på att försöka men det känns som en bra idé! Eller om man skulle hitta ett yrke som passade riv och skav. Eller vandra i fjällen. Det borde ju gå att göra något konstruktivt av detta! Kram <3

      Tycker bara det är bra att du vågar säga som det är, Marielle! Hoppas du hittar ro i hypomanin och tar hand om dig. Kram!

      Svara
  4. A

    Nu måste jag skriva några rader igen. Men idag fick jag äntligen tillgång till en stor pusselbit i mitt liv, en adhd-diagnos. Jag är så glad att få en förklaring på så mycket och kunna se framåt med rätt förutsättningar.

    Men varför skriver jag då det här till dig? Jo, jag vill tacka dig för att du vågar och orkar berätta om din vardag. Det gör det lättare för mig att hantera situationen. Så: TACK! Nu samlar jag energi för att inte längre vara en av dem i statistiken som inte pratar högt om sin situation 🙂

    Svara
  5. Marita

    Underbart. Jag älskar också dramatiska väder. Snö. Kaos. Åska. Storm.

    Då blir jag trygg. I övrigt är jag trött på att åka upp och ner hela tiden.

    Ser fram emot din bok.

    Svara
  6. Bauti

    I dag är det just en sådan dag jag skulle bli överlycklig om det blev snöstorm och drivis.
    Är förkyld så in i h*lvete och vill bara krypa ner under täcket med gott samvete, du vet, sådant samvete man bara kan få när det är vädrets makter som råder.

    http://bautiblubb.blogspot.se/

    Ps. Var tvungen att gnälla av mig lite 😉

    Svara
  7. Tove Lundin

    Tack snälla A för att du berättar! Jag får ork att fortsätta. Jag minns verkligen hur det var att få diagnosen. Såhär, några månader senare, när lite av det arga har lagt sig, känner jag mig tryggare i mig själv än jag kan minnas. Mer förlåtande än någonsin. Hoppas det blir så för dig också! Hoppas också att du orkar berätta för din omgivning. Du är ju nu en i statistiken av coola, kreativa, speciella människor som förändrar världen 🙂

    Tänk att det finns fler som gillar sådant väder! Åska är så mysigt! Det är verkligen så jobbigt att åka upp och ner – hoppas du hittar balansen och ron.

    Har du också snöstorm nu, Bauti?! Det har jag. Annars kan du ju skylla på din förkylning (och kanske överdriva lite). Krya på dig!

    Svara
  8. Linda

    Tror inte att det är pinsamt att säga som det är, men lite besvärligt eftersom man möts av folk som inte förstår. Det är mer konkret, för dem om du har feber, förkylning,brutet ben.
    Många gånger har jag önskat att bryta ett ben. Det syns och det är försåtligt för andra.
    Imorse gick min farfar bort och jag har precis varit där för ett sista adjö. Tårarna har runnit halva morgonen och nu sitter jag på jobbet. Grinat många gånger på jobbet när jag mår dåligt. Men idag grinar jag för allt men möts inte av samma konstiga blickar när jag berättar om farfar.
    Knasiga värld vi lever i…

    Svara
    • Tove Lundin

      Linda, jag beklagar verkligen!
      Tänk att det ska vara på det viset, det är en sak jag gillar med er här på bloggen. Att här kan man skriva bara ”avgrunden” och ni fattar.
      Jag tänker på dig extra.
      Kram!

      Svara
  9. Cilla

    Hej Tove,

    Först skulle jag vilja tacka för en bra blogg och framförallt din genuina vänlighet som du visar i dina kommentarerssvar.

    Jag har en fråga till dig angående de fördomar som finns kring ADHD. Skulle du berätta om din ADHD för en potentiell arbetsgivare? Jag gjorde det på en arbetsintervju efter att intervjuaren i princip erbjudit mig tjänsten (fick nyligen min diagnos och håller på att lära mig att hantera det). Då vände hens inställning direkt, hen blev väldigt konfunderad och sa att de inte skulle ha tid med stöd och tid för att personliga saker skulle komma ivägen för jobbet. Jag hamnade i en position där jag kände mig tvungen att säga att min ADHD inte påverkar mig (vilket ju inte riktigt är möjligt). Efter att jag ”övertygat” om att det inte kommer att komma ivägen för mitt arbete, så erbjöds jag tjänsten ändå. Men jag känner mig fortfarande osäker på om det kommer att påverka vilka arbetsuppgifter jag får om jag tar jobbet och jag kommer känna att jag behöver överprestera för att inte gör minsta miss. Vad skulle du ha gjort? Skulle du ha tagit tjänsten?

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Cilla!
      Fy, jag blir så arg och ledsen när jag läser, för det är ju precis sådär det är. Jag känner igen situationen. Om jag ska tala för mig själv har kombinationen odiagnostiserad adhd och kvinna gjort att jag överpresterat hela mitt liv. Tillslut orkar man inte längre. Men man vill ju inte gärna säga att diagnosen påverkar ens arbete till sin nya chef. Och det gör den ju inte alltid, man lyckas dölja det på diverse sätt sen går det ut över privatlivet. Men man har rätt till både och!
      Jag skulle skriva ner på vilket sätt min adhd påverkar mitt jobb negativt, och hur det påverkar arbetet positivt. Vad är det jag behöver extra hjälp med? Till exempel kanske någon måste kolla igenom mina texter efter slarvfel, men själva jobbet är väldigt ambitiöst i övrigt. Osv.. Kanske jag behöver få en uppgift i taget, tydliga instruktioner och deadlines osv.. Om jag var du skulle jag höra av mig till Arbetsförmedlingen, de betalar lönebidrag till arbetsgivare som anställer oss med adhd. För att få lönebidraget måste arbetsgivaren hjälpa oss med de (oftast få och simpla) punkter vi har på vår svår-lista, tillåta längre pauser, eller vad det nu skulle vara. (Arbetsgivare får gärna en annan inställning till adhd när de hör talas om lönebidrag). På så vis slipper du överprestera och orkar med ditt privatliv också, extrahjälpen leder ju oftast också till att man orkar mer och gör ett bättre jobb i slutändan.
      Tack för din viktiga fråga, fråga mig gärna mer om det är mer du undrar över, lycka till!

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *