Ge en gåva

I de mörkaste vatten..

”Jag är ett svart hav, jag brukar simma där ibland. Längst nere på botten finns en skattkista. Öppnar man den finner man ännu ett svart hav”. Skrev jag i min dagbok när jag var 14 år.

Vet inte hur många skattkistor jag öppnat sedan dess.

Boken är från åren jag gick i högstadiet och gymnasiet. Sista sidan skrev jag precis innan jag skulle börja universitetet. Jag skrev att jag trodde det låg en spännande tid framför mig – kanske till det bättre. Sedan har jag inte skrivit mer.

Tonen i dagboken är rakt igenom humoristisk. Trots det, så svart att det ibland blir svårt att hålla tillbaka tårarna när jag läser. Samma fråga upprepas som ett mantra genom boken. ”Vad är det för fel på mig, varför är mitt liv en sådan bergochdalbana?”

Om jag kunde åka tillbaka i tiden skulle jag sätta mig på sängkanten i mitt flickrum och ta mig själv i handen. Jag skulle absolut inte säga saker som att ”det går över” eller ”det finns alltid folk som förstår och bryr sig”.

För så är det inte.

Jag skulle vagga mig fram och tillbaka och smeka mig mjukt över håret. Jag skulle hålla fram en kudde och säga ”här -skrik i den”. Sedan, när jag lugnat mig, skulle jag tala om att så här kommer det vara. Men det är inte mig det är fel på.

Det är inte mitt fel att jag mår som jag gör.

Sedan skulle jag tala om den andra sanningen: inte alla kommer att förstå mig eller ens bry sig. Det är därför mitt ansvar att välja min omgivning. Låt aldrig någon tala om för mig hur jag ska vara. Jag är jag och jag älskar mig. Precis som jag är.

Och det är inte mitt fel att jag mår som jag gör – för jag har en sjukdom som jag föddes med.

Men man kan inte resa i tiden. Därför önskar jag mig en annan sak: Jag önskar att någon som läser detta finner styrka i mina ord. Att mina erfarenheter och uppenbarelser kan bli dina.

För så här är det:

Du är perfekt precis som du är. Släpp fram allt som är du. Lyssna på de som älskar dig och vill dig väl. Skit i alla andra. Gör saker som gör dig glad varje dag. Skratta så ofta och högt du kan och gråt när du vill. Krama om dig själv, smek dig över kinden och säg att du älskar dig!

Och kom ihåg: i de mörkaste vatten simmar de vackraste fiskarna..

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

4 kommentarer till “I de mörkaste vatten..

  1. Alex

    Hej Tove! Jag är en tjej på 17år, jag går på gymnasiet och mitt liv ser ut att vara bra på utsidan. Jag läser dina inlägg hela tiden, men detta inlägget fastnade jag för direkt, det fick mina tårar att komma fram. Vet inte om du är så intresserad av att höra detta men under hela min skoltid sen jag börjad skolan har jag varit den ensama, mobbade och utstötta tjejen för jag är annorlunda och det är fortfarande så. Det du skrivit här om vad du hade gjort om du kunde åkt tillbaka i tiden till dig själv hade jag själv också velat göra och det är sådant jag skulle vilja att mina föräldrar gjorde för mig istället för att säga det som du inte skulle sagt till dig själv. Skriver mest för att man kanske kan få några råd från dig, kanske på hur man kan tänka och aggera när folk får en att bli ledsen osv. Du är vuxen och har mycket erfarenhet av livet och med tanke på vad du skriver så verkar du ha mycket bra tankar och idéer!

    MVH alex! 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Alex!
      Jag är absolut intresserad av att höra vad du vill berätta. Och jag hoppas kunna ge dig några bra råd, i alla fall viktiga och bra saker att känna till.
      En sak kan jag lova dig: den styrka man får av att vara annorlunda som ung – den har man nytta av senare i livet.
      Jag satt ofta för mig själv under skoltiden, skrev och ritade. När det blev för mycket ljud runt mig försvann jag in i mig själv, många tyckte det var konstigt. Ofta sa jag saker jag inte ville, det bara slank ur mig. Och jag skrattade fast jag var ledsen. Jag tror ingen visste hur sorgsen jag var, eller hur annorlunda jag kände mig.

      Med åren förändras saker, smärtan finns kvar, men jag har fått en otrolig styrka. Jag är så stolt över den jag är. Och alla de människor som inte kan se att man kan vara annorlunda – de liksom stannar kvar i skolåren. De slutar växa. Du kommer själv upptäcka detta. Om man tittar runt omkring sig finns det ofta någon annan, lite annorlunda, som går och sneglar på en. Det var så jag tillslut fann mina riktiga vänner : )
      Människor som sårar är inte värda ens tårar eller energi – jag vet att det är lättare sagt än gjort, jag jobbar fortfarande på det. Många är rädda för annorlunda människor, men det är deras problem.

      Mitt råd är att försöka se hur stark och fantastisk du är. Föreställ dig det i ditt inre så ofta du kan. Och agera som ”den personen” skulle göra. Gå din egen väg. Gör aldrig någonting bara för att du tror andra förväntar sig det. Tillåt dig att fantisera om vad du vill göra i livet – jag lovar att din styrka kommer ta dig dit!
      I dag är jag journalist, som jag alltid drömt om. Det var inte det lättaste att ta mig hit – jag hade aldrig klarat det om jag inte varit annorlunda!
      Kram

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *