Ge en gåva

Hur mår jag?

– Vilken urdum fråga!

 

Ibland kan det vara svårt att veta om man är deprimerad eller naturligt nedstämd, här kan man läsa mer om skillnaden. I en drömvärld skulle man kunna ta typ ett blodprov så visste man (ett specialblodprov där man inte behövde sticka hål). Nu går ju inte det, därför är det viktigt att man lär känna sig själv.

Men att lära känna sig själv låter så pretto, tycker jag, allra minst omöjligt. Speciellt när man som jag är flera personer i en, snäll-Tove som vill vara alla till lags, dum-Tove som bara tänker på sig själv, glad-Tove som vill sy ett överkast och ledsen-Tove som inte ens orkar ta fram symaskinen ur källaren. Bara för att nämna några.

Ett hett tips är att skriva stämningsdagbok, på så vis kan man urskilja mönster. Eller så gör man som jag, intalar sig själv att man kommer ihåg, sen blir man positivt eller negativt överraskad varje gång det går upp för en att det kan bli bättre eller sämre (inte att rekommendera). Kanske det räcker med att sätta en liten smily-gubbe i kanten i almanackan med olika uttryck? Förutsatt att man har en sådan – och använder den.

Nä, som ni ser kära läsare har jag ingen bra metod. Kanske ni har tips och knep på hur man svarar på den komplicerade frågan: Hur mår jag?

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

13 kommentarer till “Hur mår jag?

  1. Jessica

    En svår fråga, eftersom jag upplever att den som ställer den, oftast inte alls är intresserad av ett ärligt svar. Det blir mer en artighetsfråga än att verkligen vilja veta hur jag mår.
    Jag brukar svara: du ser hur jag mår. Med min funktionsresurs ( kallar den så, låter bättre än funktionshinder) att vara emotionellt intelligent så både ser och hör man om jag är glad, ledsen eller arg.
    Jag brukar tala om vad jag behöver för att må lite bättre. Kan vara allt från en stund för mig själv till en chokladbit. Din omgivning kan alltid göra någon liten grej för att underlätta, våga be!

    Svara
  2. Cicci

    Under tiden som jag gick i dbt så fick jag skriva veckoblad där man fick skriva ner efter dagen som gått i siffror hur man mått. Ett tag fick jag samtidigt skriva ner scheman vad jag gjort under dagarna. Var ett bra sätt att se om det var vissa saker som gjorde att mådde sämre. Så stämmningsdagbok är bra tror jag om man orkar skriva. För mig blev det en rutin som liksom blev ett sätt att sammanfatta dagen.
    Sen när jag slutade fick jag skriva en vidareplan. Där jag bla fick skriva ner tecken som jag måste se upp med som kan betyda att jag börjar må sämre och hur jag skulle förebygga det. Det har hjälpt mig att se när jag kanske tex behöver ta en kravlös dag och vila.

    Har kvar rutinen med att skriva något på kvällarna men nu med min egen utformning. Skriver vad jag är stolt över, vad jag är glad över, vad jag vill göra i morgon och en ny tillkommen rubrik som heter dagens självvalidering.

    Svara
  3. Linda

    Som alemacksanvändare så skriver jag ofta små kommentarer i den. Kanske har jag skrivit att jag ska på middag i den, då kommenterar jag det senare om hur d gick , hur jag kände mig osv.
    Tror att just den frågan, Hur mår du, är den svåraste att svara på?
    Menar du just denna minut? Eller hur jag kände mig för 5 minuter sen? Eller ska man snabbt sammanställa dagen hittills och hitta ett bra medelvärde?
    Jag blir bättre å bättre på att svara på den frågan. För jag har slutat krusidulla. Mår jag dåligt så säger jag det. Tji fick den som frågade av artighet. Men jag har jobbat stenhårt på det.
    Va svårt det är att minnas hur man mått. Men jag tror att min senaste depression var den värsta…
    På ett stor arbetsplats jag en gång jobbat på frågande folk kors och tvärs om ”hur läget va”?. Insåg efter några år att jag själv aldrig frågade tillbaka. När jag frågar någon om det så vill jag ha tid för svaret.
    Nu har jag bara skrivit på, har helt gömt vad frågan var.
    Men i övrigt mår jag ganska bra 🙂
    http://Www.panikfindus.blogspot.se

    Svara
  4. Cecilia

    Jag köpte en kalender för att kunna skriva hur jag mår, om inte annat med en liten gubbe. Jag är på väg uppåt från värsta bottenläget, men ibland känns det inte som om det blir bättre. Jag har kalendern som läxa varje vecka. Sedan september har jag lyckats skriva/rita ca 10 dagar… Ibland mår jag för dåligt, så jag bara tittar på kalendern med avsmak. Andra dagar mår jag för bra, och har varken tid eller lust att skriva något.

    Att analysera vad som triggar upp & ned är en viktig del i min behandling (mot bipolär sjukdom), för blir jag frisk vill jag aldrig ALDRIG mer hamna i mörker, eufori (när jag inte vill leva så finns det inga spärrar. Jag är inte rädd för något alls, och det är en helt fantastisk känsla. Och omgivningens känslor skiter jag fullständigt i.) och sluten avdelning.

    Jag måste fortsätta försöka. Kalendern ligger vid sängen. 🙂 Jag kan börja i morgon…

    Svara
  5. Julia

    Cicci – din metod verkar utmärkt. Skulle passa mig. Vet du elle rnån annan var man läser mer om den?

    Svara
  6. Smilla

    Hej, tack för din blogg, du hjälper mig förstå min storasyster som hela sitt liv haft mer eller minde psykisk ohälsa. Som lillasyster blir man ibland ledsen för hennes skull, andra dagar trött och nästan arg. Hon har alla förutsättningar till ett ”normalt” liv TA DEM, DU LEVER BARA EN GÅNG vill jag skrika ibland, men det gör jag ju såklart inte… Har en känsla att det mer stjälper än hjälper (typ som att säga till en överviktig – sluta bara överäta!)
    Inser att detta inlägg och kommentarerna faktiskt provocerar mig lite – och det är här jag känner att jag inte kan ordentligt om sjukdomen, så snälla bli inte arga utan hjälp mig att förstå – för jag fattar inte varför något skulle bli bättre för att ni varje dag ska tänka på hur ni mår? ALLA människor har dåliga dagar, minuter, timmar… Jag tror att den ständiga fokuseringen på hur man mår gör att man bara fokuserar på och kommer djupare i sin sjukdom. Som min älskade syster, den enda gång hon verkar gilla läget än när hon har veckan fullbokade med psykolog, sjukgymnast, läkare osv.
    Och någonstans där inne i mitt fula inre tänker jag bara ”vaddå, jag mådde också skit förra veckan över diverse saker som hände på mitt jobb, men jag bet i det surs äpplet och bara hanterade situationen, varför kan inte du göra detsamma”.
    Hoppas ni kan förstå lite vad jag menar, känner…
    Tar tacksamt emot alla kommentarer som kan få mig kunna hantera systers ohälsa bättre.

    Svara
  7. Tove Lundin

    Bra tips Jessica som jag lånar! Jag ska även träna på att våga be om hjälp mer, det är ju egentligen ett tecken på att man är ödmjuk tänker jag.

    Det låter verkligen jättebra, Cicci! Vad skönt att få det till en rutin, hoppas jag kommer igång också. Jag gillade rubriken dagens självvalidering – det kan jag behöva! Tack för tipsen!

    Håller med dig Linda, vad svårt det är att minnas hur det var! Kanske för att det känns så avlägset när man mår bra igen. Precis så avlägset det kändes att må bra där nere på botten. Förstår att du måste ha jobbat stenhårt på att säga som det är, men jag är övertygad om att det är det bästa om man klarar av det. Jag är så glad att höra att du mår ganska bra 🙂

    Klart man kan börja i morgon Cecilia 🙂 Vad kul att höra att du är påväg uppåt! När det känns sådär, som att det inte blir bättre är det bra att minnas hur botten egentligen var. Så att man ser att det går framåt, om än i små ministeg. Varmt välkommen tillbaka från värsta bottenläget!

    Hej Smilla! Jag tycker att det är modigt av dig att skriva hur du känner, det är nog många som tänker så men inte säger något. Och jag förstår verkligen att det kan vara svårt att förstå. Jag ska försöka svara för mig, det finns säkert fler här som har andra eller liknande bra svar. Om man är deprimerad påminner det ju lite om när man är ledsen för något som till exempel har hänt på jobbet. Skillnaden är att för en deprimerad person går det ledsna inte över (på länge). När man är där på botten känns det som att hela livet kommer att vara såhär, ofta känns det då väldigt ovärt att leva. Därför är sjukdomar som bipolär farliga om man går obehandlad. Det finns fler sätt att behandla bipolär sjukdom, medicin och terapi. För mig var terapin jätteviktig. Min psykolog hjälpte mig att se mönster i hur jag tänker och träna på att se på saker på ett annat sätt. Det är bevisat att om man är medveten om sina känslor kan man bryta negativa mönster. Det betyder inte att man ska älta, utan att man måste vara observant.

    Jag är inte alltid deprimerad, för det mesta har jag varit symtomfri i mitt liv. Då är jag som du, biter i det sura äpplet och går vidare. Jag funderar inte så mycket över hur jag mår, lite som man inte funderar på att man har en arm om man inte har ont i den. Det är drömscenariot (där jag är i dag) och för att komma hit var jag tvungen att sätta mig ner och fråga mig hur det egentligen var fatt. Och skulle den dagen komma när jag återigen hamnar på botten ska jag minnas hur det var i dag, därför får jag aldrig glömma. Hoppas jag kunnat hjälpa dig lite att förstå din syster, förhoppningsvis hittar hon en väg tillbaka igen och kan tänka på annat än hur hon mår!

    Svara
  8. Cicci

    Julia testa att googla på dbt veckoblad och se om du hittar något. Det jag gör nu om kvällarna är bara en vidare utveckling på att skriva tre positiva saker om varje dag.

    Svara
  9. Smilla

    Tack för ditt svar, jag ska läsa det varje gång jag blir frustrerad vill skrika 🙂
    Skönt att höra att det finns hopp.
    Vår familj har kämpat med (ibland mer, ibland mindre, just nu är det väldigt intensivt) detta i ca 25 år, men det är väl som med allt annat att det aldrig är för sent och att man aldrig ska ge upp!
    Lycka till med allt, jag fortsätter läsa.

    Svara
  10. Cecilia

    Smilla – Jag förstår hur du tänker och din fråga. Jag brukar säga så här:

    När jag skilde mig var jag ”deppad”. Det var jättehemskt och det gjorde ont överallt. Jag var den som flyttade, och sonen ville vara kvar hos pappa (så han stannade där). Det var en tung period. Mycket choklad blev det… Jag var hemma från jobbet en dag också, för jag grät så mycket.
    De flesta kan relatera till den känslan. Skilsmässa, dödsfall, dåliga dagar eller annat som berör och gör ont.

    Att vara deprimerad är ett helt annat kapitel. Det får det andra att verka fjuttigt. Det GÅR inte att rycka upp sig, eller ens låtsas (ok, en liten stund kanske). Att vara deprimerad (kan bara tala för mig själv) är ett mörkt ställe. Ett svart hål som slukar allt. Det känns som att vada i lera. Jobbigt, tungt, inget slut. En del av det är också att den lilla energi man/jag har går till att överleva vilket gör mig inåtvänd. Att kliva upp ur sängen kan vissa dagar vara en stor prestation. Dagen efter kan jag kanske ha en normal (utåt sett) dag. Det förvirrar min sambo. 😛

    Smilla – jag tycker du är en bra syster som försöker förstå. Min syster råkade av en slump få ett jobb med bipolära (etc) och har genom det lärt sig hur jag fungerar. Det är så skönt för mig, att hon förstår (även fast hon inte kan känna det). Kram!

    Svara
  11. Smilla

    Tack Cecilia, fortsätter kämpa och lära mig.
    Depression är verkligen en hemsk, förrädisk sjukdom som sliter sönder relationer. Hatar den för att den stjäl livet från så många människor som inte kan delta i och njuta.
    (Sorry för negativt inlägg, men idag är jag extra sur på allt.)

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *