Hur man lurar tiden

Här skulle det egentligen vara en jättefin bild på min klocka som jag tagit. Men eftersom batteriet i kameran tog slut i exakt samma sekund jag skulle ladda över bilden fick det bli en bild på en pannkakstårta jag gjorde hösten 2010.

I dag var en sådan dag då till och med Herr Murphy skulle bli förvånad om han såg mig. Ni vet, snubben som kom på “Lagen om alltings jävlighet – om något kan gå fel så kommer det att göra det”. Jag vaknar aldrig på fel sida sådana dagar (har aldrig förstått mig på det där) – jag vaknar i ett parallellt universum.

I detta universum råder alltid Murphys lag. Något annat, som att hitta ett par maka strumpor, skulle vara ett rent mirakel och genast skriva världshistoria. Det hela började med att jag försov mig (det börjar oftast så). Sist jag var i detta universum gjorde jag och min pojkvän upp en plan, “Handlingsplan för allas trevnad”. Den går bland annat ut på att lägga några uppsättningar “sista-minuten-outfits” på ett speciellt ställe. Planen är att, om viss panik utbryter, bara slänga på sig något därifrån. Tror ni där låg några färdiga outfits och väntade? (Svar: nix). Tror ni det fanns rena kläder överhuvudtaget (Svar: se fråga ett). Nu ska jag sluta ställa ledande frågor och låta er fantasi leva fritt ett tag.

Nästa scen är busstationen. Tror ni jag hann med den? (ursäkta, det här går av bara farten). Nästa buss var fullsmockad och jag fick stå halva vägen. Väl på bussen fick jag lite tid att reflektera över allt jag hade glömt, det kallar jag både kvalitetstid och mindfulness. För att verkligen leva mig in i sådana stunder lyssnar jag gärna på Beethoven Symphony No 5 – prova, det är ett utmärkt bakgrundsljud när allt snurrar i skallen, har det i lurarna i skrivande stund. Det liksom ger en extra tyngd åt hjärtsnörpen.

Vad som förvånar mig mest är att hur några ynka tjugo minuter kan förstöra en hel dag. Väl hemma igen har jag haft ovanligt mycket problem med kli, skav och knöl. Det tog mig, hör och häpna, två och en halv timme att skriva detta inlägg. Var det inte kli, skav eller knöl var det vinande fönster och nu nyss en liten talgboll som nuddade fönsterrutan så försynt. Allt tack vare dessa små rackarns minuter.

En plan, en slags hämnd tog sig sakteliga form i mitt huvud under dagen. Planen är simpel. Men ganska barnslig – då det rör sig om hämnd. Jag bestämde mig för att straffa de där tjugo minuterna på något vis. Typ låta de löpa, istället för att försöka hinna ikapp. Eller springa fort ifrån dem. Kanske bara göra ingenting i tjugo minuter. Eller jättemånga saker. Eller äta frukostmat på kvällen. Men hur jag än vänder och vrider på det är de likt förbaskat tjugo minuter före.

Tips mottages med tjugo minuters tacksamhet!