Hur känns det egentligen?

Jag är i Umeå för att delta i utbildningen av nya hjärnkollsambassadörer. Det häftiga med att sitta i ett rum fullt med andra människor i liknande situation (alltså med erfarenhet av psykisk ohälsa) är att man blir norm. Och är det något som hör till ovanligheterna i mitt liv är det att få vara norm. Varje gång det händer slås jag av insikten hur förbannat viktigt det är att känna samhörighet med andra, hur sällan det sker och hur skönt det är att alltid slippa förklara sig. Eller i alla fall inte behöva förklara så mycket. Det räcker med att säga att jag gära pillar med mobilen eller vickar på tårna för att inte missa massa saker de andra säger. Eller att jag ibland måste ställa mig upp. Jag behöver inte komplettera med en lång utläggning om hur adhd-hjärnor fungerar, eller med massa ursäkter och förlåt. Alla andra människor i rummet förstår. Och skulle någon mot förmodan inte göra det, då är det den som avviker från normen och är lite eljest (jag känner mig inspirerad här i Västerbotten att slänga mig med termer som eljest. Det går förmodligen över i morgon när jag är hemma igen).

Men trots att det är skönt att slippa förklara sig en stund är det ändå, enligt mig viktigt att även min normalstörda omgivning förstår sig på mig. Och just därför tycker jag det är så roligt att prata och skriva om hur det kan vara att ha adhd och psykisk ohälsa. För det är ofta i förståelsen vi når fram till varandra.

Så, skulle det vara någon som läser detta och undrar hur adhd känns kan jag i dag, kära läsare bjuda på en fantastisk illustration. Titta på bilden ovan, titta särskilt noga på min mycket belåtna min. Detta, mina vänner är jag som tror att jag äntligen har klurat ut ett sätt att fota mig med min bok utan att texten blir spegelvänd. Jag står alltså framför en spegel och håller mobilen bakochfram. För att komma på detta har jag funderat ganska länge och gjort noggranna uträkningar. Sen har jag på ett nästintill akrobatiskt vis lyckats le samtidigt som jag tittar in i kameran och trycker på knappen bakochfram. Precis så här, skulle jag våga påstå, upplever jag min adhd. Jag liksom anstränger mig jättemycket, funderar flera varv, tänker hårt och intensivt och vänder ut och in på mig själv – men i slutändan blir det lika fel ändå..

Hur som helst, vad jag med denna fantastiska bild ville säga var att jag från förlaget fått möjlighet lotta ut en bok till er! Vill du vinna – lämna bara en kommentar här under så utser jag en vinnare om tre veckor. Sprid och länka gärna om ni tror att någon ni känner skulle behöva just denna bok.