Ge en gåva

Hopp om hopp

Hopp!

Jag och min gamla klasskompis hittade en gammal soffa på ett dansgolv en gång. Vi kände inte varandra så bra då, men vi klättrade upp i soffan tillsammans och började hoppa. Först lite försiktigt, sedan mer och mer. Tillslut studsade vi upp och ner, när jag damp ner for hon upp och tvärt om. Den ena bra låten efter den andra kom ut ur högtalarna och jag fylldes av total eufori.

Jag älskar att dansa, det är ett sätt att glömma det onda. Men jag har aldrig riktigt hittat en likasinnad. Jag sneglade på henne där i soffan och för varje hopp tänkte jag ”Hoppas hon inte vill gå, hoppas hon inte vill gå”. Vi hoppade tills lamporna tändes och det var dags att gå hem.

Långt senare berättade hon att hon hela tiden tänkte ”Hoppas inte Tove vill gå, hoppas inte Tove vill gå”. I dag är hon min bästa danskompis. (Eller snarare fram till i dag för i morgon beräknas hon föda sin lilla knodd och jag får ge vika några månader).

Jag kan nog inte förklara varför, men den här berättelsen ger mig sådan tröst ibland. När saker känns för jobbiga eller för bra för att vara sant, eller när jag tvekar på om någon gillar mig tillbaka. Då tänker jag på den kvällen i soffan. Och jag försöker tänka att sådär är kanske livet. Man kanske ska sluta oroa sig så mycket, för då och då hamnar man i en soffa med någon som vill hoppa med en hela natten.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

18 kommentarer till “Hopp om hopp

  1. Barbro

    Vilken bra historia och vilken bra reflektion du gör. Jag måste nog prova att tänka så ibland om det går. För mig blandas alltid alla känslor ihop och jag vet inte vad som är vad ibland. Jag kan må jättedåligt för en lite grej bara för att jag egentligen oroar mig för nåt annat.
    Det här ställer till det ibland för jag reagerar så oerhört snabbt på känslor utan att kunna reflektera över dom. Jag har skadat vissa relationer pga av detta. Att inte kunna sortera och ha tålamod.
    Nu har jag ändå kommit underfund med detta och försöker sortera när jag märker att jag svävar i väg, men det är jättesvårt. Det här är något jag hoppas att jag ska få hjälp med i framtiden.
    Vet inte om jag har en sådan soff-historia att tänka på. Jag måste leta i minnet.
    Crazy-kramar//barbro 🙂

    Svara
    • Tove Lundin

      Mitt i prick där Barbro – jag känner igen det där när alla känslor skvalpar runt och kommer fram utan inbördes ordning.. Det är ett stort steg att se mönstret! Har också skadat relationer längst vägen och det är något jag måste förlika mig med (jobbigt).
      Jag tror helt säkert att du har en soff-historia på lager 🙂 Crazy-kramar!

      Grymma länkar Katarina, ja hjälp, tänk om folk visste vad som pågår innanför vissa väggar 🙂 Älskar att titta på filmer där alla är glada, ingen dör och alla problem bara är missförstånd som går att lösa lätt som en plätt! Nu blev jag sugen på en sån!

      Svara
  2. Katarina

    Vilken fin text Tove. Känner igen mej.
    Din text påminde mej om de här klippen.

    Tom Cruise hos Oprah:
    http://www.youtube.com/watch?v=GNrB6qpmNwg

    Och Hugh Grant som premiärminister i filmen Love
    Actually. Helt underbar dansscen:
    http://www.youtube.com/watch?v=HyobgQCJ0vE

    Älskar också att dansa. På med tokhög musik och så ge järnet.
    De skulle nog komma springandes med tvångströja och sy in mej direkt om de såg mina urflippade danser här hemma.
    Men är ju så skönt och kul att släppa alla hämningar. 🙂

    Svara
  3. Anders

    Hej!
    Var ihop med en bipolär donna och det gick kanon bra,dock var hennes dippar svåra att ta för mig. Hon ville vara ensam,vilket hon fick, tålamod! Efter senaste dippen(som troligen övergått snabbt till hypomani?) så märkte jag att det var nånting konstigt på g, dessutom ville hon snacka om nåt,upptäckte då att hon varit otrogen,hur länge vet jag inte men jag gjorde slut direkt. Så här i efterhand har jag läst på mycket om bp och hon lider verkligen, drack ofta sprit och var ofta deprimerad under våran tid. Ingen medicin heller. Frågan:Hur ska jag hjälpa henne? Vi har ingen kontakt och jag är fortfarande arg för otroheten…

    Svara
  4. Katarina

    Barbro: Nej det är ingen konstig önskan. Kul att du vill ses. 🙂
    Är bara lite skraj för att det som finns här på bloggen ska förändras om vi träffas live.
    Kanske låter konstigt.
    Men jag behöver påbörja min utredning, och bli lite varm i kläderna där, innan jag vågar stoppa ut huvet utanför bloggen.
    Ses gärna lite längre fram i tiden. 🙂

    Svara
  5. Tove Lundin

    Det är ju inte helt omöjligt Barbro! Jag tänker på projektet med filmklippet som det vore jättekul om du ville vara med på! Så fort jag vet mer om det återkommer jag!

    Hej Anders! Vad fint av dig att läsa på och vilja hjälpa. Tillit är ju en viktig ingrediens i ett förhållande så jag förstår ditt beslut och att du känner dig arg och sårad.
    Eftersom du har läst på vet du säkert redan att personer kan vara otrogna under mani, jag säger inte att det är en ursäkt – men en förklaring som kanske gör dig mindre arg.
    Jag tycker det låter som att hon behöver hjälp, självmedicinering är inte bra. Om du ska hjälpa henne måste du förlåta först. Dåligt samvete och skuldkänslor drar en längre ner i djupet. Man vill höra att man är fin precis som man är, att man är älskad – trots sina brister. Hon är inte hennes handlingar, låt henne veta det.
    Vad man behöver är en stadig grund att stå på. Till exempel en bra vän, medicin, psykolog mm. Förbered dig på att ta mycket skit, man riktar ofta sin ilska mot de man älskar och som försöker hjälpa. Ens högsta dröm är nämligen ofta att få bli älskad när man förtjänar det som minst… Ha tålamod och tveka inte att be om råd. Jag tror det kan komma något riktigt fint ut av detta, nu när du bestämt dig för att förstå vad som hände.
    Lycka till!

    Tack Katarina! Jag skrattade högt av igenkännande 🙂

    Svara
  6. Frida

    Underbart klipp med Walken – en gammal favorit!
    Jag har också suttit och funderat på det där att träffas live, det vore verkligen kul! Kanske en psykofika? Men inget där man måste fixa saker i förväg eller passa en superexakt tid… 😉

    Svara
  7. Anders

    Jag gjorde det! Maila henne och skrev att jag fanns här för henne,om HON vill. Har umgåtts med hennes chef lite och jag prata även med denna. H-n blev glad och skulle samtala med tjejen som en medmänniska.

    Hoppas nu hon tar till sig alla som bryr sig.

    Svara
  8. Tove Lundin

    Ja vad kul med en psyko-fika 🙂 Helt utan förberedelser eller krav såklart!

    Verkligen gulligt av dig Anders! Jag tycker det var en så himla bra grej att göra, håller alla mina tummar nu!

    Svara
  9. Jaana Lamberg

    Hej Tove! Jag är en nykomling till ditt blogg och vill gärna vara med och dela mig med er alla som har lite mera eller mindre ett ”annorlunda” liv…;-D
    Jag är en kvinna på 48 år som fått sin diagnos ADHD cirka ett år sen. ”Klar o tydlig” , fick jag höra och tänkte att det måste betyda något som inte tyder på någon tveka…
    och sen då…? Vad händer nu då – ? Det var något som förklarade många så märkliga val jag hade gjort under alla åren – inga bra val eller något positivt jag vill gå in på just nu…
    Jag har läst om alla dina dagar och skrattat och gråtit och fått verkligen känna igen mig själv. Det var faktiskt trevligt få veta att det finns flera som jag som så många upplever inte alltid det lättaste sällskap – det blir många ensamma kvällar hemma…
    Jag är faktiskt en danstokig och kan hålla på med det nästan hur länge som helst – och då menar jag 12 timmar i streck….lätt!!!!!!!!
    Jag började med dans (bara hemma med mig själv)då jag mådde sämst och hade fått otroligt svåra aggressioner som var faktiskt relativt nytt för mig. Och det var det bästa jag hade gjort på länge…
    Nu är det som en daglig ritual och känner mig nästan beroende av detta. Det ända negativa som kommit med är att det finns en hel del människor som inte gillar min musiksmak eller min dansstil – som jag tycker att de borde helt enkelt strunta i så länge jag inte hoppar runt deras golv. Jag har en hel del problem med de här ”medmänniskor” som faktiskt inte har någon som helst uppfattning om hur det kan vara att leva livet med ADHD – som ”alla” tycks ha nuförtiden:-¤ De är som mina grannar som inte vill ens acceptera en sån sak att jag som är så här gammal med den här bakgrunden (berättar mera i ett senare tillfälle…) skulle kunna ha något som de flesta tyckte väl att skulle gå över med åldern…och att jag har valt använda den narkotikaklassade medicinen Ritalin har gett till de en klar uppfattning om att jag skulle vara en knarkare.
    Vissa människor kan tycka att när någon klassas som en narkoman, har den personen inga rättigheter och är ingenting värd.
    Jag har mått väldigt dåligt på grund av detta och det känns så att jag blir tvungen att flytta. Fan oxå – vad är det som är fel på folk som inte vill ens lämna en ifred med sina problem och konstigheter – när de säger att de ogillar din hela personlighet från gångs stil till ditt barnsliga sätt att existera…
    Tove, du har räddat mitt liv bara för att vara en sån som vågar visa ut sin ADHD. Jag vill önskar dig en bra!

    Svara
  10. Tove Lundin

    Hej Jaana!
    Välkommen hit och supertack för din berättelse! Det hjälper många när man delar med sig, så fortsätt gärna berätta här!
    Visst är dans frigörande – skulle någon säga något om min dansstil skulle jag bli tokig! Man dansar som det känns bäst för en själv – ibland dansar jag med sjalar i händerna – helt normalt! Dina grannar verkar inte kloka, de borde läsa på mer om de nu måste bry sig så mycket om saker som inte angår dem. Man går som man går (vanligt för personer med adhd att ha dålig motorik), vem orkar bry sig! Och självklart ska man äta medicin om det hjälper en. Jag tycker inte att du ska flytta om du trivs annars, låt inte dina grannar torka ut kvarteret med sin tråkighet!
    Tack och lov för människor som du!
    Kram

    Svara
  11. Anders

    Tack! Ingen kontakt alls från hennes sida 🙁 dock har hon tagit bort kontaktsidan på nätet där hon var otrogen/tog hem killar,kanske har att göra med att hon nu samtalat med hennes kollega. Hon har inte svarat på mitt mail heller(?) Vet inget mer jag kan göra…kanske är hon jättearg på mig.

    Svara
  12. Anders

    Skrev ju i mailet att om HON ville skulle jag finnas här men om hon inte svara skulle jag låta henne vara…Tålamod?

    Svara
  13. Tove Lundin

    Tålamod 🙂 Du gör så otroligt mycket bara genom att finnas där! Tror verkligen inte att hon är arg på dig. Vore jag du skulle jag avvakta lite, kanske hon behöver lite tid att reparera.
    Lycka till!!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *