H som i rastlös
En gång kom Tove iväg på en utflykt - och fick se en jättestor blomma!
Överaktivitet: ofta svårt för att sitta stilla längre stunder. Springer kanske omkring och klättrar på ett sätt som inte är lämpligt för situationen. Brukar minska med åren. Som vuxen har man lärt sig att sitta kvar på sin plats. Men behöver kanske ändra sittställning ofta, vicka på fötterna eller fingra på något för att klara av det. Många vuxna med adhd känner sig rastlösa och otåliga när de inte får tillräckligt med stimulans. Samtidigt kan de ha svårt att klara vardaglig stress och flera arbetsuppgifter på en gång.
Det är inte ovanligt att personer med adhd övergår från att vara överaktiva som barn till att bli passiva som vuxna. De kan då ha svårt att sätta i gång med och avsluta olika arbetsuppgifter eller sysslor.
Källa: Vårdguiden
(Här vill jag tillägga att även barn, tidigt, lär sig att sitta stilla. Även hos barn kan överaktivitet yttra sig genom att de blir inåtvända.)
Nu börjar följetongen:
De flesta kan nog känna igen känslan av rastlöshet. Typ om man sitter på ett dötrist möte, det är kvavt i rummet, man är trött och vill bara gå hem. Är man Överaktiv räcker det med att kopiatorn krånglar när man ska skriva ut papper för att få samma känsla i kroppen. Eller – det räcker med att man måste göra en kopia. Är det kö i affären kanske man hellre äter glass till middag. Det kan kännas lättare att lägga tillbaka alla varor i affären, i tio minuter – än att stå stilla fem minuter i kön. Man kanske till och med struntar i att gå till affären, eftersom man blir rastlös av tanken att gå sin egen gata.
Eller vaddå överaktiv? Kanske alla andra är underaktiva. Så kan det i alla fall kännas när man försöker prata och ingen hänger med i resonemanget. Eller om man måste sitta med under en hel middag. Har man tur fattar ens underaktiva vänner sitt handikapp, och man får gå ifrån ibland. Sådana vänner ger en inte kli, skav och knöl.
Historien om H
Låt oss säga att det är lördag, huvudpersonen kan för enkelhetens skull heta Tove. Tove vill åka på utflykt. Just denna lördag är hon ovanligt snabb, det tar henne bara två timmar att göra sig i ordning. Anledningen är att hon på ett ganska snabbt sätt kom på i vilken ordning hon skulle klä på sig, borsta tänderna, äta frukost och duscha. Normalt skulle det ta tre timmar.
Stärkt i detta går hon ut genom dörren. Att kolla upp busstider är både tidskrävande och dötrist. Dessutom – vet hon om när bussen går missar hon den, eftersom hon aldrig i livet skulle få för sig att gå med tidsmarginal. Då kan man råka ut för något så fruktansvärt som dötid! Och om hon inte har tidsmarginal hinner hon aldrig, eftersom hon med all säkerhet måste vända minst tre gånger. Just denna dag behöver hon bara vända en gång (mobilen). Om hon inte har glömt något viktigt händer det att hon kommer på en oviktig sak, eftersom det känns konstigt inuti att inte vända. Oftast väljer hon en sak som varit borta länge – typ ett läppglans, som hon nu bara måste ha! Då får hon leta tills hon får panik och måste skrika. Det är ett snabbt sätt att bli lugn.
Väl framme vid busshållplatsen ser hon att bussen nyss gått. Hon måste vänta i 14 minuter på nästa! Istället ändrar hon sina planer (hon hade ändå inga) och sätter sig på första bästa buss. Tanken på att behöva vänta trycker över bröstet, blir en klump i magen som sprider sig ut i armarna – så orkar man ju inte ha det!
Men det konstiga är, att ju mer Tove försöker springa ifrån stressen – desto starkare blir den. Framåt eftermiddagen är Tove så trött att hon måste vila. Kanske hon somnar. Och när kompisarna ringer och vill ses på kvällen orkar Tove inte göra om hela proceduren. Så hon stannar hemma – fast hon hade sett fram emot den festen. Men innerst inne är hon lite nöjd – hon var ju på utflykt!
Slut!