Flickor får också adhd
Lilla Tove tackar i efterskott för upprättelsen.
Oktober är adhd Awarness month och ADHD Europe skriver om myterna kring adhd.
Till exempel att adhd beror på att föräldrarna inte uppfostrat sina barn ordentligt, eller att det växer bort, eller kort och gott att adhd inte finns.
Den myt som jag oftast tror på är att vi med adhd egentligen bara är lata. Det är svårt att förklara för andra och sig själv hur det känns när energin bara tar slut. Hur kan jag inte orka ta upp en hårsnodd från golvet eller fylla i ett papper till barnens skola men sen möblera om i vardagsrummet? Alltså inte möblera om färdigt, snarare flytta runt allt lite på måfå och sen tar orken slut igen mitt i. Så fruktansvärt osympatiskt, jag vet!
Jag förstår att det kan kännas lite så för alla, orken kommer och går. Det är lättare att ta sig an något nytt och spännande, och sen när man stöter på hinder är det lätt att ge upp. Men skillnaden är att när min ork tar slut på det viset – då är den slut.
Jag kan såklart också vara lat, även jag struntar i att byta toarulle och ställer bara den nya uppepå den gamla. Inte ofta, för jag är egentligen inte en särkilt lat person. Jag förstår och känner skillnaden, ändå anklagar jag mig själv för att vara lat dagligen.
”Adhd-personer är bara lata myten” är den jag oftast tror på. Men den som verkligen har drabbat mig är den om att flickor inte kan få adhd. Jag vet inte, men jag tror att om inte den myten varit så utbredd under min barndom hade jag kanske inte tänkt lika ofta att jag bara är lat. Jag kanske inte hade pressat mig själv över gränsen så många gånger, jag kanske inte hade mått illa varje dag i skolan. Jag kanske inte hade haft mina valkar mellan fingrarna där jag bitit bort hudlager efter hudlager av rastlöshet. Jag vet inte.
Men en sak vet jag. Att jag kan hjälpa, om så bara en enda flicka idag med adhd genom att spräcka hål på den myten. Så här kommer det, kära läsare.
FLICKOR FÅR OCKSÅ ADHD.
Och såklart även kvinnor – eftersom vi inte fick diagnosen som flickor.