Ge en gåva

Ett stort steg för Tove

Ett mirakel? Nej, vikt tvätt.

I går, vänner, tog jag beslutet att prova min adhd-medicin.

Det var på morgonen och jag hade min kompis här. Hon skriver också, just nu på en bok som kommer ut nästa år. Vi tillbringar dagarna åt att byta texter, diskutera komposition, patos och meningsuppbyggnad. Samtidigt skulle jag tvätta. Klockan tre hade jag ett möte och ett annat klockan fem. En typisk psykbryt-dag alltså.

På tal om patos. Det var ju inte bara så att jag bara tog den där tabletten. Nej förskjutton, det blev en cermoni utav det hela.

– Nu tar jag den, sa jag högtidligt och spottade ut den.

Och sådär höll man på några gånger. Tillslut sa min kompis att ”En dag kommer du ju prova – varför inte i dag?” Sagt och gjort. Vi återgick till hennes bok. Var och hur ska hon komma in i sista kapitlet? Jag tittade snett uppåt till vänster för att tanken skulle komma in mer från höger och blandas med vänster till en supersnabb analys som kommer ut genom pannan. Som vanligt alltså. Jag tittade igen, och igen. Sen brast det för mig.

– Jag kan inte tänka från två håll samtidigt, tjöt jag och slog mig dramatiskt på huvudet.

Det var tokstopp på ett sätt jag inte kan förklara. Efter flera, totalt misslyckade försök och lika många huvudbank, ägnade jag mig åt tvätten och annat bestyr. Ja, ni läste rätt – annat bestyr. Jag kom i tid till båda mötena, utan att hamna på golvet en endaste gång. De första strumporna jag tog fram kändes ”rätt” och jag tittade bara på busstabellen tre gånger. Kanske låter självklart för vissa, andra ser miraklet.

När min pojkvän kom hem tappade han hakan. Ren, vikt och slät tvätt, betalda räkningar som dessutom låg i en prydlig hög med smilisar på. Detta är första gången sedan alltid.

Så, sammanfattningsvis. När jag ska på möte, göra bestyr, flera saker efter varandra eller till exempel föreläsa, då kan jag definitivt tänka mig att ta min medicin. Gånger då jag inte behöver tänka utanför ramen, utan snarare i den. Det är urhäftigt att klara av sådana ”självklara” saker. Men annars, absolut inte!

Nu har jag ett fantastiskt verktyg. Men i ärlighetens namn, om man får vara krass, skriver jag faktiskt hellre från två håll än att stryka pojkvännens skjortor.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

12 kommentarer till “Ett stort steg för Tove

  1. Eva

    Grattis till detta modiga steg Tove! och fniss åt dina härliga kommentarer om det hela, tack! Du är på väg. Ja, Livets Väg förstås. Kram!

    Svara
  2. Moa

    Nu blir jag nästan lite avis… Jag vill också ha en medicin som gör att allt funkar när det måste funka. Tyvärr (eller nej, inte alls tyvärr egentligen, men du fattar) har jag inte ADHD så just den medicinen funkar nog inte för mig. Jag är bipolär, typ II, och jag svänger väldigt snabbt. Ett av mina stora bekymmer är därför att jag aldrig vet hur jag kommer må eller hur mycket jag kommer orka med nästa vecka, i morgon eller ens efter lunch och då är det lite svårt att planera tillvaron… Har du några bipolära medicintips?
    kram

    Svara
  3. Barbro

    Precis så där vill jag ha det. Vad härligt att det funkar för dig. Hoppas det gör det för mig med…när jag nån gång kanske får komma till läkaren…

    Svara
  4. Tove Lundin

    Tack Eva! Kram!

    Önskar också att det gick att trolla bort det där, Moa! Har inte heller lärt mig att förutse krascharna. Har försökt anpassa livet efter att det kan bli så ibland/ofta. Sån hjälp kan man få av Arbetsförmedlingen (rehab). När jag har möjligheten att lägga upp min egen arbetstid funkar det bra. Mediciner har inte lyckats dämpa svängarna vidare bra. Med bipolär sjukdom har man rätt till hjälp för att fungera. Önskar det var lättare att få! Jag känner mig modig som vågade – och det var coolt att känna hur det känns att ha struktur. Kram!

    Hoppas verkligen Barbro!! Jag håller tummarna för dig. Sen kan vi skiva tomater du och jag 🙂

    Svara
  5. Anders

    Hej Tove 🙂 jobbigt att ha det på detta sätt ! tycker jag, du har troligen lärt dig att leva med det ? jag och min sambo har varit med om tre trafikolyckor ! varav smärta och värk ,jobbat till och från under åren,och fått tre underbara barn som är 22,21,18 år, och vi är runt 40 år , i dagarna nu fick jag reda på att jag har fibromyalgi ! lite långt ifrån dina besvär men ändå så jobbigt,det har alltid varit jag som har kommit ihåg saker och ting, för sambon fick i den sista olyckan en lättare hjärnskada,men nu har även mitt minne svikit mig,det jag vill få fram är att alla är vi unika på vårat sätt, vad vi än har för handikapp 🙂 ps…Ha en bra dag på er och var rädda om varandra,vårda kärleken som en blomma,ge den mycket kärlek. :)ps…sambon jobbat upp sig till heltids tjänst nu och mår toppen. Önskar dig lycka till i livet och tack för att jag fick låna några minuter av er Mvh Anders/Annica.

    Svara
  6. Tove Lundin

    Hej Anders och Annica!
    Tack för att ni delade med er av er fascinerande historia! Tre trafikolyckor – hur mycket ska man behöva vara med om?! Sådan tur att ni har kärlek och varandra, och att ni hittar sätt att klara livet.
    Tack för det vackra budskapet som jag tar till mitt hjärta.
    Ha en bra dag och ta hand om er!

    Svara
  7. zombie

    vad roligt att höra att du fått ett nytt verktyg i verktygslådan. bara att plocka fram vid behov. själv slänger jag det verktyget eftsom det tjorvat och haft sig och inte hjälpt mig alls under de månader som jag använt det. nu kan vi utesluta adhd som doktorn sa. jag har skaffat mig en privatpraktiserande terapeut ( snordyrt men värt jag käkar gärna vatten och bröd) och hennes teori är att jag levt med en narcissistisk mor vilket resulterat i ett medberoende vuxet barn. jag håller med. idag damp mina två mindfulness böcker ner i brevlådan så nu ska detta baske mig lösas med viljans hjälp. psykiatrin verkar ju mest bara dela ut piller och göra sig okontaktbara. har du ätit litium tove? om, vargör slutade du? jag äter det nu och mår bra sedan en vecka tillbaka men det stör mig att jag är så jävla trött (kan vara mörkret) och att mitt mående bara ska baseras på mediciner. då är det ju bara att droga ner sig, känns så hopplöst..

    Svara
    • Tove Lundin

      Jag är kluven till medicin. Inte för att jag inte tror att de fungerar – de räddar liv! Utan för att jag är en envis åsna som ”kan själv”. Av den anledningen har jag aldrig ätit litium. Jag äter stämningsstabiliserande antiepeleptisk medicin (fråga din läkare om det) i små doser som kapar toppar och dalar. Men det tog ett tag innan jag vågade. Så jag har fått kämpa mycket på egen hand. Håller därför med dig. Om man inte vill medicinera är alternativen inte speciellt många. Men är det å andra sidan viktigt, tycker jag, att man ska få veta hur mycket bättre det kan bli med medicin. Jag fick liksom ingendera och hamnade mittemellan. Jag vet fler som, precis som jag, går från att vara kaos till fullt fungerande av adhd-medicinen. Men det är ju så individuellt. Jag har ingen jobbig barndom, tvärt om, inte ett enda trauma. Därför har jag uteslutit allt sådant. Men har man haft en narcissistisk morsa är det faktiskt inte så konstigt att man mår dåligt! Bara att få höra det har hjälpt personer jag känner med samma erfarenhet. Hoppas böckerna hjälper dig, och att du kan hitta det där lugnet. Och att din terapeut kan hjälpa dig bearbeta.
      Jag förstår dig om du också vill vara ”envis åsna” och kunna själv. Mitt tips är att hela tiden ha koll så att du inte sjunker för djupt. Ibland orkar man inte själv, oavsett anledning. Och då är det skönt att det finns medicin – precis som med allt annat. Fråga gärna mer om du undrar!

      Svara
  8. Susan

    Hej Tove,
    låser din blogg och påverkas… tänker som så att det är bra att medicin finns, om det är kemisk obalans i hjärnan. Precis som med diabetiker som tar sprutor med insulin. Känslomässigt gillar jag INTE medicin. Det ska väl kunna fungera ändå?! Livet, familj, kärlek, hälsa, jobb o allt annat. ELLER?! Har brottats med toppar o dalar hela mitt liv. ”Du är FÖÖÖÖR känslig” säger en del. Andra tycker att jag är SÅÅÅ stark som visar det jag känner o säger vad jag tycker. Asperger säger någon o flinar, ADHD säger någon annan menande och lägger huvudet på sné… Terapi? Jovisst. Många gånger, många år och mycket pengar. MUCHO dinero… Visst har det hjälpt. Medicin? mmm. lite grand men det har fått min själ att vissna, gå o gömma sig, att bli som en robot. Går till jobbet, gör det jag ska. Fungerar ”normalt” – åker hem och sköter mig. Motion och meditation samt YOGA har hjälpt mig massor! Medvetet aktiv andning och massage likaså. Har en vän som ätit litium hela sitt liv och vet inget annat. Utan den är det hallisar och elaka röster som tar över. Själv försöker jag ta EN DAG I TAGET. Idag middag med goda vänner. Imorgon? Finns inte! Gårdagen? Finns inte. Jag är Härvarande i Nuet. Tacksam över en stark och stadigt pojkvän som står ut med utbrott och mina slokande ”vingar”. Fortsätt skriv Tove. Vi behöver fler som delar det som jag tror alla har inom sig. Ha en skön tisdagskväll. Hilsen fra storstan

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Susan!
      Tack för din kommentar!
      Jag tycker det låter så soft att kunna ta en dag i taget. Andas medvetet och vara här och nu. Och jag kämpar för att nå dit, Härvande i Nuet – bra uttryck! Jag tycker att meditation har hjälpt mig lite, nu vill jag prova yoga också. Du inspirerar mig! Tack 🙂

      Svara

Lämna en kommentar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *