Ett mirakel

Angenäm lördag, kära läsare! Hoppas ni känner er någorlunda hela i kanterna och att ni har fått skratta senaste tiden (även skadeglädje räknas tycker jag).

Själv sitter jag i sängen i nattlinne och äter knäckebröd, mitt på blanka dan, utan att skämmas. Det är lördag men jag har jobb att göra – då får man! Lite helgkänsla vill man ju ha ändå. Dessutom är det dagen före min födelsedag, då borde man få tänja på gränserna lite. Jag vill i dag berätta om ett litet mirakel som kan komma förändra mitt liv.

Det hela började med att jag tog ett beslut (bara det ett litet mirakel i sig). Beslutet gick ut på att jag får inte bjuda hem folk på middag om jag inte hjälper till (i alla fall lite) med maten. Tro nu inte att jag fått ett så kallat samvete, så är det inte. Det handlar om att jag insåg att jag faktiskt borde lära mig någon gång. Sagt och gjort. Min pojkvän och mamma diskuterade fram och tillbaka, vad kunde vara en lagom uppgift för Tove i ett kök? Det landade, efter mycket om och men vid “Skära saker som potatis och grönsaker”.

Här fick jag säga stopp och belägg. Är man som jag darrhänt och saknar motorik ska man inte hållas med vassa redskap. Detta gjorde jag klart för viktigpettrarna. Jag råkar gilla mina fingerspetsar. Men då fick mamma sin snilleblixt. Ur ett skåp tog hon fram en orange sak med vev – en potatis-och-annat-hårt-hyvlare! Tror jag det heter.

– Vad är detta, Tove i ett kök! Utbrast min middagsgäst igår och jag spelade lite förvånad öven den konstiga kommentaren.

Det blev moussaka. Kanske den bästa moussakan på denna jord.

– Vi kan ju ha kalas varje dag nu när jag lagar mat, sa jag till pojkvännen i telefon nyss, när jag ringde för att berätta att det blir gäster i kväll igen. Nu gäller det bara att komma på rätter med skivade saker i.

Ett mirakel är vad det är!