Ge en gåva

En präktig moviestar


I dag var det premiär för filmen ”Jag har ADHD”. Eftersom jag har minst tre personligheter var det spännande vilken Tove som skulle få gå. Jag hoppades innerligt på att blyg-Tove skulle stanna hemma (det gör hon alltid – hon finns bara i fantasin).

Mamma och pappa kom och Barbro! När det, efter filmen, var dags att sätta sig på scenen i strålkastarljuset var det bara RIOT som ekade i huvudet. Jag som i smyg drömmer om att få bli statsminister eller moviestar fick plötsligt leva ut den ena.

Att ha tagit mig hela vägen dit, upp på scenen tillsammans med de andra coola människorna väckte något till liv inom mig. Jag är less på att vara så förbaskat artig och polerad hela tiden, trött på att hålla tillbaka. Nu vill jag också vara lite moviestar och gå all in.

Sen, när jag gått av scenen, kom en tjej fram till mig. Hon tackade, hon kände igen sig i min adhd-präktighet. Hennes ord värmde mycket.

Man kan faktiskt vara en präktig moviestar!

RIOT!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

22 kommentarer till “En präktig moviestar

  1. annapanna

    blev uppe nu trots att jag skulle gå och lägga mig. har kollat in de olika filmsekvenserna och det kändes som varmt i hjärtat på något sätt. det handlar ju om att se till de tillgångar man har och inte fokusera på sina tillkortakommanden. idag skulle jag koka kaffe till ett möte och blev väl kvar där ett ganska bra tag även fast jag liksom själv tyckte at jag fick mycket uträttat. x går förbi när jag börjat koka kaffe den första omgången och kommer tillbaka en halvtimma senare och säger ”står du fortfarande och kokar kaffe, vet du inte hur man kokar” och jag muttrade något om att ifall han skulle ha kokat 50 liter kaffe så hade det också tagit tid. men poängen var väl att den där kommentaren träffade rakt i hjärtat. det är svårt att koka kaffe. och speciellt när det skall kokas många omgångar och det är olika moment. liksom nu hällde jag i termosen men det skvalpade över så då måste man ju torka och just ja jag måste ställa fram kaffekoppar och hälla upp mjölk och var finns mjölken och nu åkte det tomma paketet i de brännbara soporna och där ska det ju inte vara och så håller det på tills man förhoppningsvis blir klar någon gång och någon fäller en dräpande kommentar. skit samma jag må kanske inte vara den snabbaste på att koka kaffe men jag är då tusan så mycket roligare än den där gubbskrutten. men, jo, tillbaka till ämnet. jag har inte fått en adhd diagnos men om jag har en eventuell sådan i bakhuvudet så blir det mycket tydligare varför man gör som man gör och det är på något sätt lättare att acceptera. men, det är också skrämmande för man inser ju plötsligt sina begränsningar. jag som var världsbäst och kunde lära mig allt liksom och det kan man väl, kanske bara på ett annat sätt. och, det handlar om att hitta de alternativa vägar sm finns och erkänna att det faktiskt går alldeles utmärkt att använda sig av de.

    Svara
  2. annapanna

    var tvungen att dela upp inlägget för jag blev rädd att allt skulle försvinna. härlig video iallafall. du är supersnygg tove!

    Svara
  3. Tove Lundin

    Haha Georg, kan han kan jag!
    Tack Annapanna!
    Koka kaffe är en ytterst komplicerad sak. I morse skulle jag vara snäll och hälla upp kaffet till min pojkvän. Min arm råkade göra en speciell rörelse (utåt och uppåt supersnabbt) och kaffet hamnade mellan diskbänken och kylskåpet. Jag försökte dra ut kylskåpet medan jag skrek ”jag kan själv, jag kan själv!”. Det kunde jag inte (kom inte på om jag skulle ta papper eller disktrasan – vilket är det?) Så min pojkvän fick fixa. Passade på att sätta mig på golvet bredvid och snyfta lite för att få sympatier (fungerade sådär).
    Det var dagens kaffe-incident 🙂 Håller med – visst fasen har vi kul!

    Svara
  4. Mimmi

    Tycker det var något väldigt viktigt du tog upp verkligen, jag lever efter det att acceptera mina svagheter och jag ser dom inte längre som misslyckanden utan bara som svagheter. Alla mina vänner, familjemedlemmar och min fina man har svagheter. Så jag får också ha det, det är okej. Och bara att acceptera det släppte mycket stress som gjorde huvudet klarare.
    Det ända jag inte håller med dig på är slutet, jag hade valt bort min ADD in a heart beat. Utan tvekan. Jag hade kunnat sträva för att bli läkare och slippa oroa mig för att sonen i magen kanske ska få gå igenom samma skit. Hade gärna sluppit min ADHD.

    Svara
  5. Tove Lundin

    Mimmi vad jag förstår dig på samma gång! Jag tycker det är viktigt att ta upp detta från din vinkel också. Hade jag inte varit i min livssituation kanske jag skulle ha känt som du.. Antar att man lär sig leva med det på olika sätt. Och mycket beror på omgivningen. Därför är det tur att din son får en mamma med sådana insikter som du har, oavsett hur det blir.

    Svara
  6. Anette G

    Fasiken vad bra, var tvungen att släppa iväg en liten skvätt god gråt när jag tittade.
    Hur blir man invald i Oscars Akademien tro, så att man kan nominera!?!?

    Kram ♥♥

    Svara
  7. Tove Lundin

    Kul att träffa dig också Barbro!!

    Anette! Tänk om detta leder till en Oscar, eller varför inte två! Jag ska börja fila på mitt tacktal på en gång 🙂 Även om det visserligen räcker med att den går hem här hos er <3
    Kram!

    Svara
  8. Ameli

    Hej tove.
    Och tack. Jag var och tittade på filmen och paneldebatten efteråt.
    Jag har precis fått en diagnos. ADD… Ingen vet om den än, jag har valt att inte prata om det förren jag själv har förstått det.

    Jag vill säga att jag blev mkt berörd när du sa att du vill bara gå tillbaka till flickan du var och bara krama om henne. Jag känner likadant. Så fort jag bara tänker på det så faller tårarna. Jag har förstått nu att jag är sjukt smart och är superskarp i hjärnan. Tack för att du gjorde detta. Jag ska våga prata om det också tids nog.

    Mvh ameli

    Svara
  9. Tove Lundin

    Hej Ameli!
    Tack för din kommentar, för precis som du blir jag glad av att veta att jag inte är ensam. Jag börjar verkligen förstå hur viktigt det är att man vågar prata om det. Det är det bästa med bloggen här, man kan prata om det helt anonymt (förutom jag då 🙂 ) Tillsammans kan vi snabbt dra slutsatsen att vi är supersmarta människor med lite annorlunda sätt att tänka. Och vi är många!

    Varje gång jag tänker på lilla Tove blir jag snyftig. Ingen annan än vi som upplevt detta kan förstå hur det känns, och vi kommer nästan aldrig till tals…

    Alla de små flickorna som bär så mycket inuti, de som ingen ser, för dem tänker jag ryta högst – tack för att du påminner mig om det!

    Svara
    • Tove Lundin

      Ja vad mycket roligt vi ska ha! Och sommaren har precis börjat ju!
      Tack själv för en kul dag 🙂
      Kram <3

      Svara
  10. Anna

    Du är helt fantastisk som kan vara så öppen. Blir så berörd av det du säger trots att jag inte har ADHD själv.Jag är bipolär sedan ganska många år o. kan inte vara öppen m. det.Känner mig ensam o. missförstådd ibland…Kram.

    Svara
    • Tove Lundin

      Tack snälla Anna!
      Jag är ju även bipolär och tycker att det kan vara lite pinigare att berätta om.. Även om det inte är det! Kanske det lindrar lite att kika runt här och se att du verkligen inte är ensam. För mig har det hjälpt – men jag vet den känslan! Kul att du hittade hit, du är som sagt långt ifrån ensam!
      Kram

      Svara
  11. "Jessica"

    Enda negativa när man ser den har inte alls med själva filmen att göra utan rutan bredvid där det står om vad som Twittras …. blir galen på att den fladdrar med ny text hela tiden, jag har ju inte sååå lätt för att stänga av bara och inte bry mig om det utan blicken söker sig dit HELA TIDEN 🙁

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *