En konstant stress

Jag tänker att jag lider av kronisk stress. Det är ingen diagnos. Eller om det är det på riktigt, så skulle jag säkert inte rymmas inom den ramen. Men för mig själv är det användbart att tänka på det så. Stress är otroligt triggande för mig. När jag blir stressad blir jag ledsen,  får ångest och har svårt att hålla ihop. Och ärligt talat så har jag blivit stressad av precis allt. Jag skulle säga att jag varit stressad på insidan hela tiden. Och yttre stress har då fått mig att gå sönder. Det kan vara tanken på vad nån ska tycka. Ett telefonsamtal med en krävande person. Ja lite allt möjligt.

Och sen jag fick barn blev det i ännu högre grad svårt att hantera. För barn är stressande. Och man måste hålla ihop som förälder. Jag  har inte kunnat hålla ihop under stress. Det har nog satt allt på sin spets för mig. För jag VILL ju vara sammanhållen inför mina barn. Jag ska ju vara den stabila!

Detta har nog gjort att jag orkat möta allt det där som känns fullständigt omöjligt. För jag har varit tvungen att ta bort vissa saker om jag vill få bort stressen. 

Och det har börjat bli bättre. Jag är faktiskt inte lika stressad längre. Jag skriker för det mesta inte på barnen i hallen längre (bara ibland). Jag vill inte lägga mig ner på rygg och skrikgråta varje gång vi ska gå ut genom dörren/hinna med ett tåg/ sena till skolan eller jobb. Nu är det oftare skönt att leva. Det var inte skönt förrut. Det är inte skönt att leva i ett stressvakum där jag hela tiden väntat på att nåt ska hända.

Jag tror att det är tre saker som gjort att jag upplever mindre stress nu, detta är alltså ingenting jag rekommenderar andra till, utan bara det som gjort mig lugnare. På sikt. För detta har tagit lång tid för mig.. 

  • Jag har plockat bort de relationer som är mest mentalt stressande för mig (mina föräldrar)- Absolut det svåraste, mest ångestframkallande och smärtsamma jag gjort. Men också det mest befriande.
  • Byggt upp en tillit till sig själv. – Också extremt svårt. Hur har jag lyckats med det? Vet inte ärligt talat. 
  • Försöker undvika att gå in i andras huvuden och hitta på vad dom tänker (om mig) – Fy vad stressande det är. Och svårt att inte göra! Har fått öva öva öva.och även om det är bättre nu så ser jag det fortfarande som kronisk stress. För det behöver absolut hanteras dagligen ändå. Men det är inte konstant.