Ellen: Jag minns hur jag brukade längta hem

När Ellen Nilses, redaktör för Mind Unga, ser Uppdrag gransknings avsnitt om elitgymnastikens dolda värld, har hon hjärtklappning under hela programmet. Det är nämligen drygt åtta år sedan hon själv sa ”Aldrig mer elit” och la gymnastikdräkten på hyllan.

Redan som elvaåring tränade jag gymnastik mer än nio timmar per vecka. Tre gånger i veckan, tre timmar åt gången. Jag tog mig till träningen på egen hand. Åt mellis, bytte om och satte mig på en buss för att sedan byta till en annan buss. Träningslokalen låg på andra sidan stan, så det tog tid innan jag var framme. Jag minns hur det ekade i trapphuset. Jag minns till och med färgerna, kylan och plastgolven. Mest av allt minns jag den enorma klockan, och hur jag brukade längta hem.

Det var självklart inte bara en plåga att träna gymnastik. Jag älskade sporten, och att vara i hallen. Framför allt älskade jag stunderna vi gymnaster hade tillsammans innan träningen skulle börja. Vi brukade hänga i redskapsrummet, trots att vi egentligen inte fick lov. Eftersom vi tillbringade så mycket tid med varandra blev vi som en enda stor familj, och hallen var vårt hem. När träningen började blev det dock tydligt vilka familjemedlemmar som dög, och vilka som inte gjorde det.

Kroppen sade ifrån

Vid läggdags efter en tävling hade jag svårt att somna, trots att jag var helt slutkörd. Det kändes konstigt i bröstet och jag hade svårt att andas. Jag gick in till mina föräldrar, som direkt när de såg mitt uppsvullna ansikte tog upp telefonen för att ringa sjukvårdsupplysningen. Väl på akutmottagningen konstaterades det att jag fått en allvarlig allergisk reaktion, och att mina luftvägar blockerats. Jag vet fortfarande inte vad det var jag reagerade på, för jag har inga, och har aldrig haft några, allergier.

I takt med att jag fortsatte min elitsatsning drabbas jag av fler, mycket märkliga, kroppsliga symptom. Idag kan jag förstå att de var en direkt konsekvens av den psykologiska och fysiska stress som min kropp fick utstå – men det förstod jag inte då. Förutom de allergiska reaktionerna sökte jag bland annat vård för olika former av eksem, magkatarr och ledsmärtor. En fysioterapeut har konstaterat att jag drabbats av en så kallad hypermobilitetsspektrumstörning. Det betyder kort och gott att jag töjt mina leder till bristningsgränsen och att de förlorat sin naturliga spänst. Jag kommer förmodligen att ha problem med smärtor i resten av mitt liv.

Lärde mig ätstörda beteenden

Jag fick tidigt höra om bra och dålig mat. Socker var en drog som kunde försämra prestationsförmågan. Pizza, pasta och andra snabba kolhydrater gjorde oss gymnaster uppsvullna. För mycket vatten gjorde oss klumpiga; två deciliter vatten var vad vi max fick dricka under träning och tävling.

I tidigare inlägg har jag berättat om min ätstörning, som debuterade något senare i livet, efter att jag hade slutat träna gymnastik. Om man frågar mig om varför just jag blev sjuk, så kan jag dessvärre inte ge något definitivt svar. En sak är dock säker: att tidigt få höra hur dåligt, och nästintill farligt, det kan vara att äta ”på fel sätt”, ökar risken för att utveckla ett komplicerat förhållande till mat.

Pallade inte trycket

Jag var visserligen ett känsligt barn. Orolig, för allt som kunde hända men som inte fick hända. Ängslig, för nya sociala situationer och för att hamna utanför. Jag tänkte mycket på vad andra tyckte om mig, och tyckte inte om mig själv. Gymnastik är inte en sport för känsliga barn. Åtminstone inte om man, som jag, var beredd att göra vad som helst för att vara duktig.

Så, i sjätte klass fick jag nog. Jag orkade inte längre ägna all den tid som krävdes för att fortsätta satsningen. Annat i livet började bli intressant: killar, fester och att göra sådant man egentligen inte fick göra. I efterhand är jag tacksam över att jag inte pallade trycket; det känns för mig som ett sundhetstecken. Jag vet inte hur jag hade mått om jag fortsatt, men jag är rädd för att jag skulle ha fått genomgå liknande prövningar som tjejerna vittnar om i programmet ”Aldrig mer elit” – och det önskar jag att varje barn, elitidrottare eller ej, skyddas från.

Text: Ellen Nilses