Ella: Alla runtomkring mig är ätstörda
En ny brittisk rapport från organisationen Stem4 visar att 3 av 4 unga ogillar sin kropp och skäms för hur den ser ut. Ella Friman, skribent hos Mind Unga, är inte ett dugg förvånad – för henne har utseendefixeringen och kroppsmissnöjet länge tillhört vardagen. Nu ställer hon sig frågan: har det alltid varit såhär?
Majoriteten av personer i min sociala krets har, eller har haft, problem med mat och kropp. Ibland funderar jag på om det alltid har varit så här, om unga genom alla generationer alltid har sett ner på sina kroppar. Jag har en bild av att världen inte alltid har varit så utseendefixerad som den är idag och att det nog faktiskt är så att “det var bättre förr”. För majoriteten av personer i min sociala krets har antingen pågående eller förflutna problem med mat och kropp.
Det är så utbrett att jag blir rädd. Kan det verkligen alltid ha varit så här illa? Varför känns det då som att det är ett problem som eskalerat under de senaste decennierna?
Nästan varje gång som jag har berättat min historia för vården har personen jag pratat med dragit en röd tråd mellan mina föräldrars skilsmässa och min ätstörning, men jag har aldrig riktigt trott på det. För det låter så enkelt, nästan mekaniskt. Det jag kommer ihåg från den tiden var alla de sidor och medier på internet som jag tvångsmatade min hjärna med.
Till en början sökte jag mycket på Google, typ: “varför mår jag dåligt?”, “jag tycker inte om min kropp” eller “gå ner i vikt snabbt”. Det utvecklades snabbt, jag hittade så kallade “pro ana” (pro anorexia) konton, bloggar och videos, där budskapet alltid var detsamma: att vara anorektisk är vackert, det är en livsstil och något som inte bara kommer göra dig lycklig, det kommer ge dig ett liv som är värt att leva. En så sjukt felaktig och förskönad bild av hur det faktiskt är att leva med en ätstörning, men det visste jag inte då. Det fanns en gemenskap där, något som jag saknade i mitt riktiga liv.
Ätstörningen blev nästan som en hobby, snart var allt annat ointressant. Framförallt började jag isolera mig, jag ville inte längre hänga med kompisar efter skolan, jag blev tystare, deltog inte i konversationer på samma sätt. Det som däremot fick min fulla uppmärksamhet var de inlägg och konton på sociala medier som jag kollade på för att trigga mig själv. För det är en del av sjukdomen att leta upp triggers, motivation för att stanna kvar i sjukdomen.
Så igen ställer jag mig den frågan, har det alltid varit så här? Jag menar, internet spelade en stor roll i min ätstörnings utveckling och jag har hört liknande historier från andra. Sociala medier bygger ju på idén om skapandet av ett personligt varumärke. Bilden av hur man vill uppfattas av andra, vilken stil och personlighet som man vill bli förknippad med, blir något som man ständigt försöker uppnå. Som bekant kan de samhällsideal och trender som ofta styr denna bild vara ganska toxiska, kolla bara på 90-talets “heroin chic”. Människor har förvisso alltid velat bli omtyckta, men denna ytlighets fixering är långt ifrån hälsosam. Den ständiga jämförelsen med andra skapar så enkelt de problem som blivit allt mer vanliga hos unga idag.
Text av Ella Friman