Det handlar om sammanhanget du befinner dig i

Don’t go in there! (skrek jag inte även om jag ville)

Nyligen var jag på en utbildningsdag med jobbet. Ämnet var mer nyttigt än spännande (för mig), det hade så att säga med datorer, grafer och tabeller att göra. Jag har känt en stark oro inför denna utbildningsdag sedan jag bokade in den i februari. Det är nämligen så att min funktionsnedsättning aldrig blir så tydlig (mest för mig men även för andra) som i sådana sammanhang. Alltså i sammanhang som påminner om min skoltid. Det räcker alltså med att befinna mig i en skollokal för att det ska sätta igång. Det räcker med att se en bild på en skola.

Nyligen skolade jag in mina sexåringar. De tyckte att det var helfestligt medan jag fick ångest bara av att sitta ner en halvtimme på föräldrainformationen, jag liksom gled ner som en mask från stolen mot golvet. Ingen annan förälder gjorde så, men jag klarar helt enkelt inte av det. Det är som att jag är allergisk, eller i alla fall överkänslig efter att ha utsatts för den miljön i så många år utan hjälp.

I dag har jag hjälp, som medicin och insikter i hur jag ska ta pauser. Men tror ni jag använder dem? Icke. Har man stått ut sjutton år i skolan ska man väl klara en ynka utbildningsdag tycker jag. Sen sitter jag där, kallsvettig, med rullande ögon och ångrar mig bittert. Jag börjar tixa och trixa, lyssna jättenoga eller försvinna bort i fantasin. Mot slutet mår jag fysiskt illa och märker att jag börjat pilla och gnaga på den där förhårdnaden mellan pekfingret och långfingret på vänsterhanden. Det enda (synliga) ärret efter alla år i skolbänken, då jag bet bort huden mellan de fingrarna så att där ständigt var ett öppet, blodigt jack.

Som tur är har dessa tillfällen minskat drastiskt med åren, det är på sin höjd ett tillfälle varannan månad. Och trots att det är plågsamt blir det aldrig så tydligt som då, att en funktionsnedsättning till stor del handlar om sammanhanget du befinner dig i.