Ge en gåva

Det blir som det blir

Bakom en snygg klänning kan man dölja mycket knasighet.

Jag har ett nyårsmotto som jag ämnar hålla fast vid. ”Det blir som det blir” lyder det. Fem små ord med en mycket stor innebörd.

Jag smygstartade redan på nyårskvällen. Jag skulle på en fin fest och hade en fin klänning. När man har en fin klänning vill man ju ha en fin frisyr. Eftersom jag inte är 18 år längre och lever i symbios med min vän Tina som alltid fixade mitt hår på den tiden, hade jag redan här stött på ett problem. Men med mitt nya motto ekande i huvudet bad jag min pojkvän fixa frisyren. Jag gav honom några hårnålar och visade hur man gjorde.

Det blev som det blev.

När man har en snygg klänning och (någorlunda) snygg frisyr vill man ju ha ett fint ansikte också. Jag hade därför köpt mig ett par lösögonfransar. Men eftersom jag darrade så på handen (efter hår-uppsättnings-traumat) fick min pojkvän klistra på dem också.

Det blev som det blev.

Så plötsligt var jag omringad av massa okända, vackra människor i en vit, vacker lägenhet. Med en stark känsla av att när som helt kan det brista. När som helst kommer någon se att där är ett psyko i galaklänning. En tok bakom lösögonfransar. Ja, ni fattar. Men istället för att gripas av panik (en annars ganska normal sak att göra i ett läge som detta) tänkte jag att det får bli som det blir.

Jag fann genast en vän i värdinnan, genom vårt gemensamma intresse för katter. Jag spillde bara pyttelite på golvet (som jag snabbt satte foten på så ingen såg) och skojade om hur dålig jag var på att komma ihåg namn, för att kunna fråga en gång till (eller tre) när det behövdes.

När det var dags för tolvslaget skulle vi alla till en båt vid slussen för att titta på fyrverkerierna. Men bussen kom inte och det var bara till att promenera. Två tredjedelar av sällskapet försvann. Bilar, bussar och brandkår blockerade hela gatan. När det var tio minuter och hundra meter kvar kände jag att det var dags att dela med mig av mitt motto.

– Det blir som det blir! ropade jag med en smula eufori i rösten.

En kille hakade genast på.

– Reclaim the streets, ropade han.

Och så sprang vi, sex personer, adrenalinstinna mellan bilarna. Hittade en trappa. Sprang upp för den och hamnade på första parkett. En liten utkiksplats över slussen – man såg från NK-klockan till Gröna Lund. Där var bara vi. Och då slog klockan tolv. Himlen sprack upp av fyrverkerier och allt var bara så fantastiskt – som ett tecken på att mitt motto stämmer:

Det blir som det blir – och det är oftast då det blir som bäst!

Gott Nytt År!

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

2 kommentarer till “Det blir som det blir

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *