Ge en gåva

Det blir nog aldrig normalt

Udda koppar, udda fat, udda dukar - udda Tove.

– Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv!

Jag låg på sängen, min pojkvän höll mig i ett grepp över ryggen, vet inte var han har lärt sig det greppet. Förmodligen när han spelade fotboll och tappade luften. Kanske tränaren höll honom så då. I alla fall fungerar det. Det kom luft i lungorna och jag meddelade detta i ett enda andetag. ”Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv”.

Lite tidigare hade jag diskat en kaffekopp i trädgården utanför torpet. Jag kom på mig själv med att ha diskat samma fläck i flera minuter. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanske jag upprepade en ramsa samtidigt, minns inte riktigt men jag tror det. Vad som helst för att tysta den inre debatten – den är ganska hetsig just nu ..

Sen bara gick jag. Rätt ut i skogen. Alla som någon gång har kraschat vet hur det låter. Den som inte har det kan kanske tänka på ett skadeskjutet djur. Jag chockar alltid mig själv med det där ljudet, eftersom det inte riktigt kommer från mig. Sen ekar det i flera dagar – ibland veckor. Stackars Tove, tänker jag och vill springa tillbaka i tiden och krama mig.

Sen tänkte jag, i vanlig ordning, att nu dör jag. Så jag vände om igen (man vill ju inte dö mitt i skogen). Nu är vi tillbaka till sängen, greppet och min märkliga mening. Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv.

– Men Tove, sa han. Vi bor mitt i skogen, eftersom du spontanringde på en annons efter ”en känsla”. Vi kom hit i turkosa Lulu Luck, som du spontanköpte på en dag. I går spenderade vi kvällen åt att rädda en fladdermusunge (den klarade sig). Ingenting är normalt i vårat liv. Om du inte diskar kaffekopparna när mina föräldrar är på besök förändrar det ingenting. Om du inte kan sitta med hela tiden gör det ingenting, alla vet hur du är.

Specialgreppet blev en kram. En varm trygg kram. Men ekot sitter kvar. Stackars Tove. Stackars Tove som ibland vill vara normal.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Det blir nog aldrig normalt

  1. Petra

    Vilken fint beskrivande text på din känsla Tove! Och vilken fin kille du har! Och du är ju också fin- precis för att du är den du är! 🙂

    Kram/Petra

    Svara
  2. Chaiya

    Jag vet inte om jag tror på att det finns något normalt, det kanske låter lite klyschigt, men alla är vi unika :). Det är också en jobbig sak att förväntas vara normal, det vill säga som ”alla andra”, när de flesta inte vet hur man tänker och har varit med om.

    Svara
  3. Tove Lundin

    Tack snälla Cicci! Precis som du säger är det ju mest känslan man vill åt.. Att få vila lite från sig själv..

    Håller med dig i din klyscha Chaiya! Alla är vi unika. Tänk om alla kunde se det så, världen skulle vara lite vackrare att leva i. Det är ju så svårt med förväntningar, också med dem man har på sig själv..
    Det är skönt här med er, som förstår lite av det svåra!

    Svara
  4. Barbro

    Blev så sorgsen när jag läste. Vet ju precis hur det känns. Tänk om vi kunde vända känslan och må bra av sånt som händer. När vi kraschar skulle det vara något positivt. Tänk om det egentligen är det? Men att vi bara fått lära oss att det är fel. Jag vet inte hur jag tänker här men jag känner sån hopplöshet ibland, att det AAAALDRIG kan få kännas helt bra nån gång. För om jag mår bra så tänker jag ända att det snart kommer hända något som ändrar det.

    Kram

    Svara
  5. Petra

    Tack Tove!

    Jaa..att resa sig efter krascharna är den stora utmaningen! Jag brukar se mig lite som en maskros , dem överlever det mesta! Eller som en ungbjörk, går att böja men inte att knäcka!

    Kram,Petra

    Svara
  6. Tove Lundin

    Jag förstår hur du tänker Barbro! Jag tycker det är himla fint och trösterikt! Man kommer ju faktiskt nära sig själv och sitt inre där, mitt i all misär.. Så kanske vi ska hjälpa oss själv genom att bestämma oss för att det kan finnas något positivt i det. Då kanske man kan njuta av lugnet på ett annat sätt. Kram!

    Vilken fin beskrivning Petra! Ungbjörk – det hade jag aldrig tänkt på förut, vackert!
    Kram

    Svara
  7. Anna

    När jag läser texten kommer tårarna.. Känner igen mig i en del. T.ex att det blir nog aldrig normalt för mig heller.. Jag tycker ofta synd om mig själv o. mina närmaste för att jag har min sjukdom – bipolär. Samtidigt är det inget som jag kan vara öppen med..

    Svara
    • Tove Lundin

      Anna! Det måste vara så jobbigt att hålla allt inne. Jag tycker ofta synd om mina närmsta (varje dag) men jag tror att de mår bäst av att få veta. De ser nog ändå att det är något, och om de får veta kan de ju till exempel läsa på, det finns ju böcker och så..
      Jag känner verkligen med dig, jag vet rädslan över att någon annan ska behöva känna det onda. Det känns som det värsta man kan utsätta någon för. Samtidigt tror jag inte att de kan föreställa sig hur ont det faktiskt gör.. Men de mår nog bra av att veta anledningen.
      Ta din tid, jag hoppas du vågar! Och det är helt okej att tycka synd om sig själv, tycker jag.
      Kram

      Svara
  8. Daniel

    Intressant att läsa här vad varje person har att säga om sitt liv/att leva med diagnos.
    Jag själv Daniel lever med diagnosen bipolär 2 och det går okej. Arbetslivet går dock sämst men saker och och ting kunde vara värre.Fick diagnosen -95 men skulle haft den redan 91-92. Som sagt allt skulle kunna vara värre än vad det är. besök förresten http://www.ibisgbg.se där är jag medlem
    Mhv Daniel må gott du är duktigt Tove som skriver här

    Svara
    • Tove Lundin

      Hej Daniel!
      Tack för länken, är säkert bra och intressant för många här.
      Gillar din inställning, saker kunde ha varit värre – så tänker jag med!
      Och att de kan bli bättre 🙂
      Må gott!

      Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *