Det blir nog aldrig normalt

Udda koppar, udda fat, udda dukar - udda Tove.

– Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv!

Jag låg på sängen, min pojkvän höll mig i ett grepp över ryggen, vet inte var han har lärt sig det greppet. Förmodligen när han spelade fotboll och tappade luften. Kanske tränaren höll honom så då. I alla fall fungerar det. Det kom luft i lungorna och jag meddelade detta i ett enda andetag. “Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv”.

Lite tidigare hade jag diskat en kaffekopp i trädgården utanför torpet. Jag kom på mig själv med att ha diskat samma fläck i flera minuter. Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Kanske jag upprepade en ramsa samtidigt, minns inte riktigt men jag tror det. Vad som helst för att tysta den inre debatten – den är ganska hetsig just nu ..

Sen bara gick jag. Rätt ut i skogen. Alla som någon gång har kraschat vet hur det låter. Den som inte har det kan kanske tänka på ett skadeskjutet djur. Jag chockar alltid mig själv med det där ljudet, eftersom det inte riktigt kommer från mig. Sen ekar det i flera dagar – ibland veckor. Stackars Tove, tänker jag och vill springa tillbaka i tiden och krama mig.

Sen tänkte jag, i vanlig ordning, att nu dör jag. Så jag vände om igen (man vill ju inte dö mitt i skogen). Nu är vi tillbaka till sängen, greppet och min märkliga mening. Jag vill ju bara att du ska ha ett normalt liv.

– Men Tove, sa han. Vi bor mitt i skogen, eftersom du spontanringde på en annons efter “en känsla”. Vi kom hit i turkosa Lulu Luck, som du spontanköpte på en dag. I går spenderade vi kvällen åt att rädda en fladdermusunge (den klarade sig). Ingenting är normalt i vårat liv. Om du inte diskar kaffekopparna när mina föräldrar är på besök förändrar det ingenting. Om du inte kan sitta med hela tiden gör det ingenting, alla vet hur du är.

Specialgreppet blev en kram. En varm trygg kram. Men ekot sitter kvar. Stackars Tove. Stackars Tove som ibland vill vara normal.