Det blev bara pannkaka

Jag vet inte vad som föll i mig nyss, så vitt jag vet har jag inte ramlat och slagit i huvudet. Men något måste ha hänt eftersom jag fick för mig att laga mat till min pojkvän. Kanske blev jag inspirerad efter att ha skurit potatis förra veckan, eller så är jag bara på extra bra humör.

Detta, mina vänner har som bekant inte hänt sedan den 29:e april 2012, då jag tillagade Tove-speciale som genast gick till historien och blev flerfaldigt prisbelönad. Efter det har jag behövt tid för återhämtning. I dag var det alltså dags igen, på menyn stod inte mindre än pannkakor.

Medan jag letade upp recept fantiserade jag om hur överraskad han kommer att bli. Kanske jag säger något i stil med “Det här har du förtjänat”, jag kanske tänder några ljus och dukar fint med servetter. Alla som ibland gör något extra för dem de älskar vet den där känslan av välmående som sprider sig i kroppen. Som jag önskar att historien kunde få sluta här… Det gör den tyvärr inte.

Första pannkakan blev mer som äggröra. Den andra tog jättelång tid, så jag passade på att småäta lite av pannkaka nummer ett. Tvåan blev helt okej men när den var klar hade jag råkat äta upp den första. Detta i sig är kanske inte så farligt. Men av någon märklig anledning räckte bara smeten till en pannkaka till. Den välkända känslan av nederlag infann sig snabbt, anledningen till att jag drar mig för att försöka. Varmt bakom ögonen och klump i halsen. Varför klarar jag ingenting! Man kanske kan sammanfatta det hela med att det blev pannkaka av alltihop. Om man vill vara lite ordvitsig.

Men som alla vet är det tanken som räknas. Nyss kom han hem och blev alldeles till sig av dessa två små pannkakor. Det var ändå inplanerat tacos i dag. Pannkakorna tar vi till efterrätt.