Den mörkaste delen i vår följetång

Vi fortsätter vår bokstavsföljetong. I dag tänkte jag skriva en stump om depression. Detta mystiska, svarta, läskiga, bråddjupa som de flesta kan känna igen sig i men få talar om. Många människor är ibland nedstämda. Men om man har varit nedstämd i över två veckor kallas det depression. Själva depressionen kan yttra sig på olika sätt.

I mitt fall bland annat genom ångest, tankar på döden och ointresse för det jag förut gillade. Mitt räknande får fart. Jag räknar allt från toarullar till årsringar på träd. Dividerar, multiplicerar och tar ut roten. Hur många toarullar går åt i veckan? Om året? I hela livet? Hur långt blir det om jag lägger dem på rad? Livsviktiga frågor. Jag borde få Nobelpriset i matematik.

Går det för långt börjar man önska att man var död.

Om dina besvär blir akuta och du har självmordstankar ska du omedelbart söka vård. Kontakta din psykiatriska öppenvårdsmottagning eller det mobila psykiatriska teamet.

Det viktiga att komma ihåg är att be om hjälp. Och att det blir alltid bättre.

Det blir alltid bättre.

Jag avslutar med en bit ur en text som en person skrivit. En sorglig stump om hur det kan kännas ibland.

“Jag är världens bästa på att sminka över och jag kan prata om stukaturer och tapeter fast demonerna skriker i mig. Men det blir inte bra, det blir bara sämre. För nu är det rotat i mig och någonting har gått sönder och kommer aldrig mer bli helt. Men det är bara skönt för jag vill vara trasig och på andra sidan för bara där finns det liv.

Jag hatar att jag är så jävla glad. För jag vill bara dö men det vågar jag inte säga till någon någonsin inte ens tyst för mig själv men nu skriver jag det här. Och det känns så jävla bra..”

Den som skrev den där stumpen 18 juni 2011 hälsar att det blev bättre igen. Det var jobbigt, men det blev bättre.

Det blir alltid bättre.