Ge en gåva

Den mörkaste delen i vår följetång

Vi fortsätter vår bokstavsföljetong. I dag tänkte jag skriva en stump om depression. Detta mystiska, svarta, läskiga, bråddjupa som de flesta kan känna igen sig i men få talar om. Många människor är ibland nedstämda. Men om man har varit nedstämd i över två veckor kallas det depression. Själva depressionen kan yttra sig på olika sätt.

I mitt fall bland annat genom ångest, tankar på döden och ointresse för det jag förut gillade. Mitt räknande får fart. Jag räknar allt från toarullar till årsringar på träd. Dividerar, multiplicerar och tar ut roten. Hur många toarullar går åt i veckan? Om året? I hela livet? Hur långt blir det om jag lägger dem på rad? Livsviktiga frågor. Jag borde få Nobelpriset i matematik.

Går det för långt börjar man önska att man var död.

Om dina besvär blir akuta och du har självmordstankar ska du omedelbart söka vård. Kontakta din psykiatriska öppenvårdsmottagning eller det mobila psykiatriska teamet.

Det viktiga att komma ihåg är att be om hjälp. Och att det blir alltid bättre.

Det blir alltid bättre.

Det blir alltid bättre.

Jag avslutar med en bit ur en text som en person skrivit. En sorglig stump om hur det kan kännas ibland.

”Jag är världens bästa på att sminka över och jag kan prata om stukaturer och tapeter fast demonerna skriker i mig. Men det blir inte bra, det blir bara sämre. För nu är det rotat i mig och någonting har gått sönder och kommer aldrig mer bli helt. Men det är bara skönt för jag vill vara trasig och på andra sidan för bara där finns det liv.

Jag hatar att jag är så jävla glad. För jag vill bara dö men det vågar jag inte säga till någon någonsin inte ens tyst för mig själv men nu skriver jag det här. Och det känns så jävla bra..”

Den som skrev den där stumpen 18 juni 2011 hälsar att det blev bättre igen. Det var jobbigt, men det blev bättre.

Det blir alltid bättre.

<3

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

15 kommentarer till “Den mörkaste delen i vår följetång

  1. Micael

    Väldigt bra skrivet! Stämmer precis!

    På mitt jobb är det få, väldigt få, som vet att jag lider av återkommande depressioner. Det syns liksom inte utåt. Förutom märkena på min arm, jag döljer dem inte orkar inte bry mig och det är ändå ingen som ser dem.

    Svara
  2. Micael

    Jag kommer alltid ihåg att jag ska be om hjälp, jag har alla möjliga telefonnummer. Tyvärr kommer jag bara ihåg det när jag mår lite bättre…

    Svara
  3. Tove Lundin

    Visst är det så, Micael! De samtalen känns ibland ganska meningslösa när man är där. Kanske man ska ha den meningen inpräntad i huvudet ”det blir alltid bättre”.. Bra att du kan vara lite kompis även med de ärriga delarna av dig! Vi är många ärrade människor, inuti och utanpå. Det ger mig tröst att andra förstår.

    Svara
  4. Katarina

    Har gjort ett hjärta med texten Det blir bättre som sitter i hörnet på hallspegeln.
    Som en liten påminnelse för de stunder jag glömmer bort att det kan bli bättre.

    Svara
  5. Cicci

    Ett knep när det gäller det där med telefonnr att ringa när det är som mörkast. Ha dom där dom syns. I plånboken, i mobilen eller om man råkar vara extrem pysslig i ett kriskort med annan bra fakta när det skulle krisa. Själv tycker jag att kunna ringa mobila när jag var som sämst var jättebra.

    Svara
  6. Linda

    Det är där jag är just nu. Men jag gråter, inbillar mig att det är bättre än de dagar jag bara låg i sängen å stirrade. Lyckas ibland intala mig att det blir bättre. Men har så svårt att se det. Imorgon ska jag träffa läkare, en för mig ny läkare. Vill ju bara gräva ner mig!
    Tack för att du skriver om det.
    Hur gör ni andra när det slår till ordentligt och ni inte orkar med vardagen.?
    Panikfindus.blogspot.se

    Svara
  7. Tove Lundin

    Jag gör som Cicci och snor den Katarina! Fantastiskt bra idé!
    Ditt tips är också så himla bra Cicci. Och viktigt. För där i stunden är det inte så lätt att hitta ”i högerfliken på sidan” eller den där lappen man fick en gång. Underbart med så konkreta råd. Tack!
    Vad skönt att höra att du ska få träffa en läkare, Linda! När det slår till för mig försöker jag försöka förlåta mig. Annars blir jag så arg på mig själv och det blir en ond spiral. Sen brukar jag göra saker mellan gråtattackerna, typ måla naglarna, skriva, eller göra ett broderi (detta låter nog helt bisarrt) om jag inte slutar gråta gör jag sakerna ändå.
    Jag skriver bakifrån och framifrån i en bok. Ledset från ena hållet och glatt från det andra. I den ser jag att jag är glad ibland.
    Jag försöker minnas det där lilla, som att jag har en katt. Jag har lappar där jag skrivit saker och ögonblick jag gillar som jag plockar fram. Jag försöker fantisera, dagdrömma och leka som att jag är glad. Äta när och vad jag vill, titta på typ Extreme Home makeover och gråta lite mer. Ringa en vän, titta på fina saker på nätet. Läsa typ Hemmets Journal och göra korsord. Sticka en bebismössa. Tillåta mig själv vara ledsen. Om det blir riktigt illa måste man ringa någon professionell, till exempel mobila teamet.
    Kramar till dig Linda!

    Svara
  8. A

    Ja fy. Dessa depressioner. Jag har varit deprimerad så mycket att det tyvärr hinner gå långt innan jag reagerar. Det borde bäl vara tvärtom, att man lär sig, men så funkar inte jag. Men att prata med någon är onekligen bra, för att lätta på trycket och förhoppningsvis kunna ta ett steg mot att må bättre. En stor kram till alla som befinner sig i mörkret just nu, prata, gråt, skrik, men stäng inte av. Du är värd mer än du tror!

    Svara
  9. Julia

    Vad hjälper mot stark svärta och ångest, ja? Prata med nån man kan prata med på riktigt. Skriva dikter – eller kräkas ur sig känslorna i dagbok. För mig hjälper det mycket att få ner saker på papper. Eller måla, det gjorde jag mycket en period, kraftiga, ”konstiga”, målningar inifrån. Om jag mår riktigt risigt så kan det ändå lyfta lite att gå ut, komma under bar himmel, höra fågelpip – fanns en period då det var mycket, mycket tungt då just fåglarnas små kvitter hörde till de saker som kunde lindra.

    Och förstås, ha foton på barnen och titta på och veta att jag kämpar mig igenom detta för att dom har rätt till en mamma, att hur värdelös jag än känner mig så kan jag aldrig bytas ut gentemot dom, där behöver jag inte mäta mig själv, prestera.

    Svara
  10. rabbit

    Hm. Den här känns ofta som kardinalboven. Har den ingen egen bokstavskombination så man slipper uttala hela ordet? Jag vill inte manifestera tanken på den i nuet. DPS? Låter som en cykel. Ordet depression verkar komma från latinska depressio nånstans och det ger ju inte så många nya öppningar. Finns det ingen neutral klinisk term?
    Jag får köra med Kardinalen så länge.

    Vet inte om det här stämmer men jag hörde nån gång att när man tänder av från heroin så funkar det typ såhär: Drogen har sprutat på en massa smärtstillande så att kroppen slutar producera eget. När man då slutar fylla på med heroin så får man gå runt utan kroppens naturliga smärtstillande. Alltså noll, inuti bland alla mekanismer med leder som rör sig och hårstrån som piper och hela kitet varje centimeter. Man känner allt som kroppens naturliga smärtstillande i vanliga fall hela tiden liksom kompenserar för så att vi ska kunna fungera.
    Det är nog sjukt hårddraget och kanske helt fel men det är en bra jämförelse, fast när det gäller Kardinalen handlar det ju om själen och huvet.

    Shit jag märker att när jag sitter här och försöker liksom definiera det knyter det ihop sig i hela kroppen så jag lägger av.

    Men först ett par korta husmorstips:
    -Försök sova regelbundet. Helst med en yxa under kudden så att du kan kötta Kardinalen om den skulle dyka upp på natten
    -Var inte rädd för att använda våld mot Kardinalen
    -Var sjukt dryg mot Kardinalen
    -Mota in Kardinalen i ett trångt utrymme och se till att den inte kan komma därifrån
    -Kasta sten på Kardinalen, hårt hårt så att det gör ont
    -Mobba Kardinalen och håna den på facebook (eller nej, den sista var taskig och omogen)

    (Linda: lycka till imorgon, hoppas läkaren är bra. De kan och ska hjälpa. Hang in there!)

    Svara
  11. Katarina

    För mej hjälper det att sova alla mina 8 timmar. Är som ett litet barn, som behöver sova mycket och regelbundet.
    Viktigt också med regelbundna mattider (för mej alltså) och bra mat. Har en himla stark aptit. Finns ingen risk att jag glömmer att äta. 🙂
    Är extra pysslig mot mej själv när jag inte mår bra. Gillar att försvinna in i filmer. Kan se samma film flera dagar på raken. Är som att resa bort ett tag och glömma sin egen verklighet.
    Funkar att skriva – anteckningar, dagbok, brev, vykort, email, inlägg hos Tove.
    Har också stort behov av att skämta i allt elände. Men det funkar bara ibland och med vissa personer, som har samma sjuka, vridna, barnsliga nonsens-humor som jag.
    Min lillebror tex som just nu befinner sej på andra sidan jorden. Han är ett av mina viktigaste ”ankare” i livet.
    När han drar igång skrattar jag så jag kiknar även de dagar jag inte vill leva längre.
    Men den allra viktigaste personen i mitt liv är min lilla skrutt.
    Har mer struktur och koll på saker och ting sen jag fick honom. Dels för att kärleken till honom gör mej mer motiverad, både att leva och att fungera praktiskt.
    Det är så himla kul och skönt att fokusera på nån annan och inte bara på sej själv hela tiden.
    När jag sätter mej själv åt sidan och planerar vad han behöver lättar min ångest ofta.
    Och att höra min lilla plutt skratta. Åh himmelsk medicin. 🙂
    Tröstäter också. Det hjälper en hel del. Alltså ser till att jag får det där lilla extra goda när allt känns svart. Ingår i ”pyssla om mej själv paketet”.
    Naturen har en lugnande effekt. Bara strosa runt i skogen och kolla på alla vackra färger. Gör inget att det regnar. Naturen är lika fin ändå.
    Min tro hjälper mej också. Har en väldigt stark Gudstro men vill inte tillhöra nån religion.
    Kram till alla som kämpar <3

    Svara
  12. Julia

    Jag fick ett så klokt ord på vägen när jag var riktigt djupt nere. Att tänka: ”Nu är det jobbigt, men inte alltid.” Det har faktiskt hjälpt lite, ibland, som en påminnelse.

    Svara
  13. Katarina

    Ps. Tröstäta betyder, för mej, inte bara äta onyttiga saker.
    Utan försöker hitta mat och dryck som är bra mot nedstämdhet och depressioner.
    Är säkert olika för alla men tycker det hjälper.

    Svara
  14. Tove Lundin

    Jag jublar över alla tankar och tips! Vi har hittat ett bra sätt att diskutera ett svårt ämne, tycker jag. Avdramatisera utan att förminska. Men det är ju klart, detta är ju världens bästa blogg!
    Jag fick en tankeställare, A. Att ju mer ”van” man blir desto längre låter man det gå. Så är det för mig också. Nu tänker jag ändra på det för jag är värd mer än vad jag tror! Tack!

    Vad kul det vore att få se dina målningar, Julia! Jag gillar också kvitter. Ett tips om man bor högt är att sätta ett fågelmatsbord på fönstret (jag har en med sugkopp). Varje morgon vaknar jag av att de kvittrar för att få mat. Vad fint det låter med barn!

    Haha, Rabbit! Jag älskar ordet. Och jag älskar dina tips. Jag himlade precis med ögonen åt Kardinalen, och höjde på ögonbrynen. Sådär nedlåtande och sarkastiskt. Frigörande! Jag får rysningar av tanken på att inte ha något naturligt smärtstillande! Aj!

    Vi har samma strategi, Katarina. Minus plutt plus katt 🙂
    Du fyllde hela min ”självmedicins-pott”! Har också en stark men odefinierad Gudstro som hjälper mig och bär mig genom allt. Förstår vad du menar med att tröstäta. Att unna sig är superviktigt, tycker jag! För mig funkar allt ifrån grönt te till ostbågar 🙂
    Men vad bra, Julia! Det inkluderar ju liksom det förflutna också. Det har inte alltid varit jobbigt och kommer inte alltid att vara. Fint!

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *