Del 3, Hur allting började

Marilyn vill prova på att vara i en låda.

Tre månader är väntetiden om man upptäcker att man är psykisk sjuk. Mer än så ska ingen behöva våndas. Under tiden kan man äta den beroendeframkallande medicinen Sobril som var femte person i Sverige har ätit. Men jag vill inte äta Sobril för när den går ur kroppen kommer jag på massa nya idéer om vad jag ska göra och när den slår in blir allt bara liggande och känns ointressant. När den går ur igen blir jag ledsen för att jag bara vill ligga och vila och inte måla tavlor eller möblera om. Jag blir än mer galen och hamnar återigen i det dystra väntrummet. Den här gången har jag börjat väcka intresse. Hur kan man vara så sjuk och ändå komma ut hit och så sakligt berätta allt? Jag får lägga mig på en bår och de kollar mina pupiller. De knackar på mina knän för att kolla mina nerver.

Jag vet att jag kan beskriva hur jag mår på ett normalt sätt. Vad de inte vet är att jag har en liten Tove som sitter inuti mig och håller mig hårt så att jag inte ska spåra ur och säga något galet, utan istället bara svara på frågorna de ställer. Jag vet även att jag ser proper ut. Vad de inte vet är att det har tagit mig sju timmar att ta mig in i duschen, välja kläder, sminka mig och komma ut ur dörren, för att ta mig dit. Sju timmar.

Jag får en ny medicin. En flytande, som heter någonting som påminner om Therese. Jag tar lite mindre än den minsta rekommenderade dosen och somnar direkt. När jag vaknar morgonen efter är jag som i en låda så jag tar lite till. Plötsligt står pappa där, vi skulle visst äta lunch men hjälp så jag ser ut. Måste in på toaletten och tvätta mig. Eller ska jag klä på mig först? Kan du vänta lite bara, sluddrar jag fram och ser pappas ansikte vridas av oro som i en dimma. Luft, jag måste ha luft. Jag klär på mig så gott jag kan men pappa har tappat aptiten och jag säger förlåt, förlåt jag ska bli bättre snart. Det är bara den här dumma, dumma medicinen som verkar vara för stark.

Men pappa är inte arg, han är orolig och hjälplös. Jag ringer psykakuten och talar om att jag är som i en låda och de säger att jag inte ska ta mer av den medicinen iså fall.

− Nähä, hejdå säger jag.