Ge en gåva

Del 3, Hur allting började

Marilyn vill prova på att vara i en låda.

Tre månader är väntetiden om man upptäcker att man är psykisk sjuk. Mer än så ska ingen behöva våndas. Under tiden kan man äta den beroendeframkallande medicinen Sobril som var femte person i Sverige har ätit. Men jag vill inte äta Sobril för när den går ur kroppen kommer jag på massa nya idéer om vad jag ska göra och när den slår in blir allt bara liggande och känns ointressant. När den går ur igen blir jag ledsen för att jag bara vill ligga och vila och inte måla tavlor eller möblera om. Jag blir än mer galen och hamnar återigen i det dystra väntrummet. Den här gången har jag börjat väcka intresse. Hur kan man vara så sjuk och ändå komma ut hit och så sakligt berätta allt? Jag får lägga mig på en bår och de kollar mina pupiller. De knackar på mina knän för att kolla mina nerver.

Jag vet att jag kan beskriva hur jag mår på ett normalt sätt. Vad de inte vet är att jag har en liten Tove som sitter inuti mig och håller mig hårt så att jag inte ska spåra ur och säga något galet, utan istället bara svara på frågorna de ställer. Jag vet även att jag ser proper ut. Vad de inte vet är att det har tagit mig sju timmar att ta mig in i duschen, välja kläder, sminka mig och komma ut ur dörren, för att ta mig dit. Sju timmar.

Jag får en ny medicin. En flytande, som heter någonting som påminner om Therese. Jag tar lite mindre än den minsta rekommenderade dosen och somnar direkt. När jag vaknar morgonen efter är jag som i en låda så jag tar lite till. Plötsligt står pappa där, vi skulle visst äta lunch men hjälp så jag ser ut. Måste in på toaletten och tvätta mig. Eller ska jag klä på mig först? Kan du vänta lite bara, sluddrar jag fram och ser pappas ansikte vridas av oro som i en dimma. Luft, jag måste ha luft. Jag klär på mig så gott jag kan men pappa har tappat aptiten och jag säger förlåt, förlåt jag ska bli bättre snart. Det är bara den här dumma, dumma medicinen som verkar vara för stark.

Men pappa är inte arg, han är orolig och hjälplös. Jag ringer psykakuten och talar om att jag är som i en låda och de säger att jag inte ska ta mer av den medicinen iså fall.

− Nähä, hejdå säger jag.

Om Tove
Jag har något så spännande som psykisk (o)hälsa. O:et betyder i mitt fall att jag har bipolär sjukdom och adhd. Vad det innebär ska jag berätta mer om i bloggen. Välkommen att följa min, ibland lite annorlunda, vardag!

6 kommentarer till “Del 3, Hur allting började

  1. mariellejohnsson

    Theralen var det nog. Undrar om inte det är såpass lugnande att man ska kunna sova på det….
    För övrigt tycker jag om din blogg och ska fortsätta att läsa här. Jag är också bipolär, du (eller nån annan) får gärna kika in på min blogg också http://mariellejohnsson.wordpress.com
    Kram!

    Svara
  2. Tove Lundin

    Hej Marielle!
    Ja, så hette den ju, ganska läskigt det där med mediciner..
    Vad kul att hitta en till blogg av en bipolär!!! Ska fortsätta läsa den.
    Kram!

    Svara
  3. malin

    Ibland är det liksom som att skorna inte vill gå över tröskeln på morgonen, de är som fastspikade eller gjutna i betong. Bara att ta av sig dem, låsa ytterdörren och gå och lägga sig igen. Som tur är har jag två hundar och två katter som bryter självömkandet och ångesten. Jag har ju ingen lust att torka upp hundpiss/bajs inne! Utan dem hade jag inte kommit nån vart! 🙂

    Svara
  4. Tove Lundin

    Härligt med djur! Det är bland det bästa jag gjort, att skaffa en katt. Jag har så mycket att lära av henne. Och jag har någon att rå om. Ibland springer hon framför mina fötter och jamar, när jag följer efter henne springer hon mot sängen. Hon vill att vi ska ligga där och vila, bredvid varandra. Inte förrän jag lägger mig där blir hon tyst. Hon vill inte gosa, bara ligga bredvid mig tills jag stressat ned. Hon är den enda som kan få mig att vila. Och ibland den enda som kan få mig att gå upp…

    Svara
  5. Jenny

    Bra Blogg 🙂 Hittade den, när jag var ute och letade efter ADHD..Har ingen utred på den men ju mer jag läser om ADHD känner jag att jag hittat hem. Desutom har jag Bipolär sen några år tillbaka. Men med eftertanke har jag nog haft adhd sen lite,.och frågan är då om man har rätt medicin?
    Hur som..i dag är det en dag då jag vill göra någonting..deppdag. Men hunden måste ju ut och det är min räddning i dag, annars ska jag ta det lugnt läsa bok i sängen och tycka lite synd om mig själv. Kram

    Svara
  6. Tove Lundin

    Hej Jenny!
    Fy, en sån dag.. Hoppas du hittade en bra bok! Och att promenaden med hunden var mysig. Vi borde dela tips med varandra här vad man kan göra en deppdag.. Det ska bli ett inlägg 🙂 Jag har faktiskt en lista sedan tidigare..
    Även om man inte har en diagnos är det skönt när man känner igen sig, och när man känner sig mindre ensam!
    Kram

    Svara

Lämna en kommentar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *